lördag 9 maj 2015

Ni brukar ha så tänkvärda svar jämt

Jag och Bo är på väg till vad vi kallar BOSSAS OCH MAMMAS SUPERROLIGA HELG. Den inleds med Lisebergsbesök och avslutas med att hänga runt på stan i morgon och där emellan ska vi på på hotell. Bara hon och jag. VI ÄR SÅ UPPSPELTA.

Hoppas att hon kan sträcka på sig lite och få lov att åka 110-centimeterskarusellerna. Hon är 107 cm.

Vill lufta en undran på bloggen innan vi är framme vid korsvägen. Det är så att jag har börjat slänga Nils skjortor och osköljda oboyglas bland soporna i stället för att ta rätt på det. Nils tycker att detta är citat: larvigt. Och nu skiljdes vi som ovänner, vilket känns tråkigt för alla, inklusive Bo som bevittnade vårt bråk.

Hur som helst. Är jag larvig?

Bakgrunden till att jag gör så här är att jag inte orkar vare sig plocka eller tjata längre. Jag har bett Nils kanske 200 gånger, på olika vis, att vara så snäll och lägga smutstvätten i därför avsedd behållare eller åtminstone sluta blanda ren och smutsig tvätt i olika högar i huset. Jag har också förklarat cirka 40 gånger att intorkad gammal oboy är svår att diska bort, så det är bra att hälla lite vatten i glaset när man druckit klart.

Jag blir tokig av att det inte blir bättre. Och jag tycker inte att jag ställer orimliga krav.

Är jag larvig?

Har ni tips på lösning som gör alla nöjda?

19 kommentarer:

  1. Hehehehhehehe. Måste du göra nånting med hans skjortor/oboyglas då? Kan du inte bara låta dem stå/ligga och läsa en tidning eller leka med kidsen en stund? Tyckte i ett inlägg där du beskrev en vanlig dag i ditt liv lät som att du städade väldigt mycket, och kanske måste du ha det fint för att må bra? Men öva på att skita i det?

    Här hemma stör jag mig på att det ligger små ihopkorvade smutsiga strumpor överallt men jag tänker att "äsch, det tar ingen skada av". Istället försöker jag förstärka våra trevliga beteenden mot varandra dvs jag gör någonting snällt mot min sambo eller bekräftar det han gör bra, istället för att klaga på det han gör dåligt (för gudarna ska veta att jag också har ovanor). Har märkt att oddsen ökar för att han ska göra snälla saker eller säga fina saker ökar då. Och så blir det en positiv uppåtgående spiral istället för en negativ nedåtgående. Med vänlig hälsning, moder teresa... ;)

    SvaraRadera
  2. ...jag har iofs en kompis som försökte den här taktiken med sin sambo som aldrig diskade. Hon bad honom diska en (1) gång och sedan vägrade hon tjata och vägrade att diska själv. Det tog två veckor och all disk (alltså varenda pryl de ägde) började mögla i köket innan hon fick psykbryt på honom... Så på vissa kanske min taktik inte funkar! ;)

    SvaraRadera
  3. Känns inte riktigt som att Nils perspektiv blir representerat här men jag tänker också att lösningen ligger någon annanstans än att slänga ägodelar i soporna to make a point Kan ni snacka om det som vuxna och typ komma överens om en rimlig kompromiss? Äsch, jag vet inte. Om oboyglasen blir hans och inte ditt ansvar oavsett när det sker? Du får leva med oboyglas framme, han får hinna göra det i sin egen takt?

    SvaraRadera
  4. Åh, jag kommer inte alls vara lika diplomatisk som alla ovan. Jag tycker ni är ganska larviga bägge två faktiskt. Nils pga herregud han är vuxen och lever tillsammans med tre andra. Det är inte en orimlig arbetsbörda att ställa glas i diskmaskinen/diska glaset och lägga kläderna om inte i rätt tvättkorg så i en hög på hans sida om sängen/där det inte syns. Och du: förlåt, men det är sjukt barnsligt och passivt aggressivt att slänga saker i soporna. Som Schmarro säger så finns ju bara ditt perspektiv här i bloggen, men jag känner lite är han tre år gammal? Bryr han sig inte om ditt välmående? Jag förstår ditt agerande pga hade förmodligen kunnat göra samma sak själv, även om det är barnsligt. Förstår överhuvudtaget inte Nils sätt här.

    SvaraRadera
  5. Och en kanske mer produktiv kommentar: är nivå av rimlig renhet i hushållet något som kanske skulle vara bra att diskutera hos en samtalsterapeut för att få liksom common ground och få till en kompromiss?

    SvaraRadera
  6. Tycker inte alls det är larvigt av dig. Man måste väl inte va så duktigt diplomatisk och diskuterande hela tideN.du har ju sagt till honom hur det blir för dig när han lämnar glas och skjortor liggandes som ett litet barn och han lyssnar ju inte. Jag skulle köra på mer aggressivitet, även passiv sådan. Hälsningar trogen bloggläsare

    SvaraRadera
  7. Jag tycker du kan slänga på. Han får väl skärpa sig och plocka upp efter sig. Jag orkar själv inte flytta ihop med min kommande sambo förräns han lär sig rensa upp hans röra Har sagt att jag kommer till han nästa gång han städat undan. Annars får det vara :| Får se då hur länge det dröjer he he :

    SvaraRadera
  8. Nej, du är inte larvig utan trött. Men det blir ju lite dyrt, så du borde kanske köpa plastmuggar och gömma skjortorna istället?

    Jag tycker det är självklart att större påfrestningar i en familj kräver ordning och reda på ett helt annat sätt. Jag tänker på storfamiljer som beskriver hur de aldrig tummar på rutinerna. Okej att de första bebismånaderna kan vara ett undantagstillstånd, men med en föris- och jobbvardag blir det ju jättejobbigt att ha det så.

    SvaraRadera
  9. Jag förstår dig. Men det kommer aldrig att hjälpa. Han kommer inte att ändra sig för att du vill det. Jag gick en runda morgon och kväll och kastade in mannens kringströdda kläder, inklusive strumpor från soffan massor av kläder han kastat på golvet i en viss garderob. Han ville inte ändra sig vad jag än gjorde så jag fick hitta på sätt. Satte en bock på ett papper på kylen när jag diskade. När det var hundra bockar på mig diskade han en gång om jag minns rätt. Hälsningar lyckligen skiljd!

    SvaraRadera
  10. Hm. Jag tror inte att det egentligen spelar någon vidare roll vad folk tycker här, för vi vet inte vad Nils tycker/tänker/känner i situationen. Spontant vill jag säga att han måste växa upp, men vad vet jag, det kan ju vara sjukt orättvist. Mitt förslag är att ni tar tag i saken och går till en samtalsterapeut och pratar med någon objektiv. Nån som hör bådas versioner och som kan hjälpa er genom det och framåt. Nu, inte sen. Tror att ju snarare det sker, desto större chans till bra resultat.

    SvaraRadera
  11. Jag tänker ungefär allt som Linn här ovan sa och jag tycker också det är helt förståeligt att du agerar som du gör även om det kanske inte är det mest pragmatiska sättet. Jag är väldigt sällan pragmatisk, väldigt mycket oftare arg och krävande. Men tycker också att jag ställer helt rimliga krav och tänker samma om dina.

    SvaraRadera
  12. Det är jättesvårt tycker jag, antar att ni har väldigt olika toleransnivå för stök.. på något sätt måste man väl försöka jämka. Det funkar nog inte annars... Tycker också att det är fruktansvärt irriterande och svårt att leva i ett (med mina mått mätt) ostädat hem, det ger mig ångestkänslor och kryp i hela kroppen. Är samtidigt uppväxt med min pappas fru som har en mycket högre renlighetsnivå än jag och har mått fruktansvärt dåligt av att alltid känna att jag inte kan slappna av och tillåta mig att låta det lite dammigt i rummet och låta kläderna ligga på golvet. Var det inte dammsuget varje vecka blev det bråk för att det "dammade ut" och låg kläderna inte i garderoben åkte de i 60-graders tvätt oavsett om de blev förstörda av det eller inte. Det fick mig att aldrig känna mig hemma där, utan som en gäst, och som att det inte fanns något ställe där jag kunde komma undan och få ro. Kände mig väldigt jagad och ångestfylld hemma, även under lång tid efter att jag flyttat. Ibland betyder det mycket för själsron art ha möjlighet att kunna lämna ett glas till dagen därpå eller sparka av sig skorna på hallmattan i sitt eget hem.

    Nu lever jag med en sambo som är mycket stökigare än jag, och vet att det betyder mycket för den själsliga rön att ha ordning omkring sig också. Men dom sagt, det är svårt. Det är ju bådas hem och om en känner sig ohemma i hemmet tror jag det riskerar att bli väldigt dåligt på sikt. Vet inte hur man bäst hittar sätt att jämka ihop olika behov dock..

    SvaraRadera
  13. Tyckte väl att det var riktigt kul, tills jag insåg att jag är som Nils (typ) och om min man slängt mina grejer ja då vet jag inte om jag hade varit så mogen så att jag kallat honom larvig ;). Obs, min man är ganska slarvig själv.

    SvaraRadera
  14. Jag hade lätt slängt både glas och kläder i soporna för flera år sen! Fullkomligt hatar att saker en är överens om (tvätt i tvättkorg lär en sig som barn och intorkat kaffe/oboy är urk!) ska gälla åt ena hållet bara...

    Hade kanske lagt det i hans säng istället för där lär han ju hitta dem iaf 😂

    SvaraRadera
  15. Nä, du är inte larvig, men han visar däremot inte dig tillräckligt med respekt.

    SvaraRadera
  16. Du är inte larvig, du är tvärtom grymt jävla stark. Och absolut inte ensam om dina upplevelser. Fan vet vad lösningen är men hålla käft/be snällt/tjata/skrika hjälper tydligen inte. Så din lösning känns konstruktiv.

    SvaraRadera
  17. Kära.
    Finns det någon möjlighet att ni anlitar städfirma? Det här måste ju ta knäcken på dig till slut.

    SvaraRadera
  18. Jag tänker lite så här: till slut orkar man inte mer. Det är SKITJOBBIGT att känna att man är den som kämpar mest för att man ska dela ungefär lika på de skittråkiga grejerna i hemmet. Och ska man då dessutom vara diplomatisk och "hitta lösningar" hela tiden så blir i alla fall jag till slut knäpp. Det första jag tänkte när jag såg att du slängt grejer i papperskorgen var: FAN VILKEN BRA IDÉ! Jag vet ju att det inte är det. Men herregud vad skönt att bara få visa hur idiotiskt den andra personens beteende är genom att själv bete sig som en idiot istället för att hela tiden "hur ska vi komma överens om det här? finns det en kompromiss? osv osv" (som jag/vi gjort nu i snart 9 år). Rätt sällan den här typen av problem adresseras av den som inte gör sin egen JÄVLA del. I teorin är vi helt överens om hur vi ska dela på grejer. Och jag är knappast ihop med en mansgris. Ändå räcker det inte hela vägen fram särskilt ofta. Praktik är svårare än teori.

    SvaraRadera