tisdag 21 april 2015

Tänk om han kunde berätta

Jag har så fruktansvärt mycket ångest nu. Testar att blogga om det, eftersom det hjälper ibland och jag är ensam hemma med Ben, som sitter bredvid mig med paddan, så det är inte hållbart med en panikattack precis nu. Kan inte gå undan och gråta heller.

Vet inte vad det var som utlöste det, men jag tror att det är en mullrande PMS i grunden, plus ett orosmoment jag inte kan prata om för det är jobbrelaterat, plus det som hände när jag skulle plocka upp Ben efter lunchvilan. 

Mellansnack: jag är alltså hemma och vabbar Ben i dag också.

Han hade sovit en dryg timme, kanske en och en halv, när jag hörde genom babymonitorn att han ville gå upp. Jag gick upp, och pratade med honom på väg in i rummet, som jag alltid gör, och han var glad och gullig som han alltid är när han är nyvaken, men så ... efter kanske en minut började han böka med huvudet in i kudden och ställde sig som ett uppochnervänt v, med rumpan i vädret och gnydde, högre och högre tills han skrek. Han skrek som att han hade jätteont och när jag lyfte upp honom blev det värre och han spände sig som en fjäder och klöste mig och sig själv och såg helt vild ut. Han skrek och skrek tills han blev hes och tårarna sprutade. Jag tog av honom alla kläder och blöjan, för jag tänkte att det kliade eller något. Jag erbjöd honom vatten och kaka och allt möjligt, men han kunde ju inte höra mig eftersom han var som i trans, med huvudet kastat bakåt och helt ylande. Jag skrek åt honom till slut, men han reagerade inte. Jag ringde mamma, som måste ha blivit jätteorolig, för det gick ju inte att prata och samtalet bröts. Jag brottade ner honom på sängen och stoppade in en Ipren i rumpan, för jag visste inget annat. Jag kunde knappt hålla honom och tänkte "ska jag ringa en ambulans? När ringer man en ambulans?" och jag vet inte ens hur länge han höll på, men han slutade efter ett tag. Tio minuter? En halvtimme? 

Det var fruktansvärt. Och jag har ingen jävla aning om vad som hände. 

Nu sitter han bredvid mig, som sagt, och verkar okej. Men vad hände? 

Fy fan fy fan fy fan.

Det är så mycket med Ben som aldrig hände med Bo. Det här till exempel. Nattskräck mitt på dagen. Eller vad fan var det? 

Gud vad jag önskar att han kunde prata. Bossa kunde berätta precis vad som stod på när hon var i samma ålder. Ben säger ingenting och vi har ingen aning om någonting. Det är som att ha ett spädbarn. Eller som att oroa sig över ett spädbarn i alla fall. 

13 kommentarer:

Anonym sa...

Förstår din ångest! Att inte kunna hjälpa sitt barn måste väl vara det värsta som kan drabba en människa. Ni är ändå fantastiska föräldrsr till Ben, som kämpar & aldrig ger upp att hitta orsaker & lösningar. Heja er så jävla mycket! /Sara

Christel sa...

Jag tänker nattskräck? Kan det vara det?

Colombialiv sa...

Nattskräck? Den kanske kan komma även om det inte är natt, det är väl sömnen snarare än tiden på dygnet som utlöser, kanske?

Hoppas hoppas hoppas att det löser sig snart, att ni hittar svar.

Kram <3

Hanna sa...

Sådär har Juni blivit många gånger efter dagsvilan, när hon liksom inte sovit klart. Överlag har det varit väldigt jobbigt för henne med uppvak när hon inte varit färdig med sömnen, vi har haft såna hemska nattskräcksperioder. Fast jag fattade inte att det var nattskräck eftersom hon var kontaktbar.

Fiat sa...

Jag håller med om att det låter precis som nattskräck. Isak har haft det. Så sjukt, sjukt obehagligt - men vad jag har kunnat läsa mig till, så är det värre för den som ser på än den som får det. Kanske en liten tröst i alla fall. Kram!

Lisa sa...

Usch, Jag försöker leta efter saker som jag tror att du behöver höra så att jag kan säga PRICK det, med förhoppning om att det ska lindra lite av din ångest.

Jag tänker att det kanske kan vara nattskräck, kanske allmän utvecklings-fas. Och, att Ben inte kan prata än och säga vad som händer tänker jag är urjobbigt men snart, SNART borde det säkert släppa.

Ben växer, snart är det sommar och ljusare (semester?), this to shall pass etc. Men tills dess, fy farao vad tufft ni verkar ha det. Och vad fantastisk du är ändå som härdar ut tills den där vändpunkten (som måste komma) kommer.

Stor, stor, STOR kram!

Alex sa...

Låter som ett affektanfall, Esther fick det ett par ggr under perioden hon hade nattskräck, så sinnes läskigt det var! Hua mig.

Anonym sa...

Har också varit med om nattskräcksliknande attacker på dagen, när natt-nattskräcken var som värst. Stämmer exakt med din beskrivning! Hoppas verkligen att slitet snart lättar för dig - det är ju så tungt! Pepp till dig som kämpar så himla bra!!

Marie Hammarberg sa...

Stor kram!

Marie Hammarberg sa...

Stor kram!

Anonym sa...

Fy vad jobbigt! Låter som nattskräck, det har ju med sömn att göra, inte natt. En del barn är inte riktigt i fas med sitt uppvaknande, då kan det bli så, har jag fått lära mig. Och: så länge han utvecklas, växer, leker: oroa dig inte. Du verkar vara en fantastisk mamma och Ben en fantastisk och känslig unge. Det kommer bli lugnare snart, törs jag lova. Kram!
Åsa

Fifi sa...

Jag skulle tippa på att det var en slags nattskräck, eller att han liksom inte var riktigt vaken och var kvar i sömnen på nåt sätt. Men fattar din ångest, sjukt läskigt ju! Kram

Johanna sa...

(Läser visst inläggen i fel ordning). FY vad läskigt, men vad bra att alla ovan verkar kunna så mkt och känner igen grejen. Nattskräck låter läskigt men som nåt som går över iaf.. Och ja, vill poängtera det nån annan också sa: vad fantastiska ni är som härdar ut och håller er på rätt sida om galen-gränsen! Det måste vara skitsvårt. Tur för B och B att de har såna kloka och bra föräldrar. Allt jag skriver känns så futtigt, helst vill man ju kunna komma med något råd som faktiskt hjälper, men ja... Kram i alla fall. Kram och heja er, nån gång är det här ovisshetsmaratonet över.