måndag 9 mars 2015

Nej, nu får det gärna bli fredag klockan 16:30 igen va

Klockan 4:30 i morse sjukanmälde jag mig. I mitt huvud alltså. "Det här kommer fan inte att gå", tänkte huvudet och började göra planer för att gå hem efter lämning på förskolan och ramla ner i sängen och inte ställa en klocka eller ens ha koll på mobilen utan bara vila tills kroppen inte vill ha mer vila.

Ja, det var en sådan där vider-natt med Ben. Han bara skrek och skrek och sa "AJ" flera gånger, så han fick Alvedon (eller om det var Ipren, det var mörkt i rummet) och jag bar och bar och gjorde välling och tröstade, men det var så svårt att trösta.

Helvete vad värdelöst det är att inte kunna trösta sin unge.

Just nu kan jag inte trösta någon, verkar det som. På natten är det Ben och på dagen Bo. I en vecka nu har hon gråtit över att hon måste gå till förskolan. Hon som alltid har älskat förskolan vill plötsligt inte gå dit. Hon vill inte berätta mer än att det beror på "att hon saknar mamma och pappa" hur vi än försöker lirka och fråga på olika sätt. Vi misstänkte först att någon sagt något om hennes nya frisyr, men det verkar inte vara så. Och pedagogerna kan inte heller komma på vad det kan vara, men hon är ledsen hela dagarna på förskolan också. Inte bara vid lämning.

Fan vad fel det känns att lämna henne på ett ställe där hon inte vill vara. I morse (jag brukar inte lämna, men hon ville att jag skulle göra det i dag) skakade hon av gråt när jag gick därifrån. "Jag vill ju vara med dig, mamma". Jo, jag vill vara med dig också, men…

Nämen, hemskolning, kanske? Eller bli dagmamma? Det här funkar ju inte.

Vår närmsta plan är att jag ska stanna kvar en halv eller hel dag efter lämning och se själv hur hon har det. Och så ska hon få åka till Halmstad och bo hos farmor och farfar några dagar och sedan till Värmland och bo hos mormor och morfar. Jag hoppas att det inte gör det hela värre, att hon blir ännu mer avigt inställd till förskolan när hon får komma bort en stund. Fast det känns inte som att det kan bli så mycket värre.



Ijallefall. Jag sjukanmälde mig aldrig. Efter tre koppar kaffe kändes det helt okej.

För övrigt så blir jag helt varm av omsorgen i kommentarerna. Att jag måste tänka på min hälsa och sjukskriva mig NU och så.

Jag kanske borde det. Men jag tror inte att det behövs. Hade jag haft ansvar för människors liv så hade jag sjukskrivit mig för länge sedan, eftersom jag är så skör och disträ. Hade jag till exempel jobbat i hemtjänsten, som lärare eller läkare så hade detta inte fungerat.

Men nu är jag ju liksom copywriter på en reklambyrå. Jag räddar inga liv här och jag kan dra på mig ett par hörlurar och stänga in mig i ett rum och nästan undvika att prata med folk på en hel dag om jag vill. Det går bra att gråta på jobbet också och jag är omgiven av kollegor som är vänner som tar hand om mig.

10 kommentarer:

  1. Hej! Jag har mailat dig. Hoppas du läser din gmail. Kram

    SvaraRadera
  2. Men åh, lilla Bossa (och lilla Ben och lilla du med så klart). När jag var i hennes ålder hade jag massor av extensiell ångest (fast jag fattade ju inte att det var det jag hade just då) och ville inte heller vara på dagis. Jag kände mig otrygg och ängslig och ledsen. Behövde få bli ompysslad lite extra under den tiden och få höra att det var okej att vara orolig och att allt skulle bli bra. Nu var ju detta dock på åttiotalet, så jag fick knappt vad jag behövde - men det låter som att ni har ett bra upplägg på gång i alla fall. Kram på er alla!

    SvaraRadera
  3. Angående Bossa då så har vi precis kommit ur en sån fas med vår 3,5åring. Det verkade som att hon kopplade att världen är skitstor och hon inte har nån kolla på oss när hon är på föris. Det var även jobbigt att lämna hennes hos moster och morbror som hon annars älskar att bli lämnad hos. Varade i 6-7 vidriga veckor och sen simsalabim så gick det över. Det hjälpte att vi visste att hon blev tröstad och kramad av personalen på föris och de skickade smsuppdateringar under dagen.

    Kram på er!

    SvaraRadera
  4. Men du har ju visst ansvar för människors liv. Ditt eget framför allt, barnen har ju en far. Du måste ta hand om dig och bromsa innan det är för sent. Om du kraschar skulle du inte vilja hellre än att ha stannat upp nu, innan du har tippat över gränsen. Varför låter du inte en professionell ta beslutet? Berätta på företagshälsovården hur din situation ser ut och så får hen leda dig rätt, om det inte behövs att vara sjukskriven som du hävdar, så kommer hen att bekräfta det. Och om det behövs så är det en auktoritet som säger det, kanske lättare att ta till sig. Kram

    SvaraRadera
  5. Jag håller med om ovanstående. Och att du har ansvar för dina barn också. Att fortsätta jobba och köra på när man är nära utbrändhet är inget hjältedåd utan bara dumt. Konsekvenserna kan bli enorma, för dig, för din familj, för er ekonomi (för skattebetalarna). Fyrtioitalistmän brukar resonera så att om de inte går till jobbet faller världen alltså är jag en hjälte om jag går dit med hjärtinfarkt. Allvarligt talat har vi kommit lite längre idag. Du har ansvar för din hälsa och konsekvenserna av att du struntar i signalerna. Det är ditt ansvar att bry dig om din hälsa. Jag har en förälder som inte gjorde det, och som dog alltför tidigt. Inte en sjukdag hade han. Dog knall och fall i en hjärtinfarkt som var orsakad av år av att ignorera att ta hand om sig själv, sin kropp, sitt psyke. Slutligen att ignorera symptom på hjärtbesvär, och även att hjärtat då inte klarar påfrestningar som influensa. Han var inte mkt äldre än du. Min mamma och jag har aldrig tackat honom för att han körde på och jobbade istället för att sjukskriva sig när han hade svårt att andas, hjärtklappning och värk och vaknade fem på mornarna för att han inte kunde sova. Vi har inte tackat honom, men däremot anklagat honom och varit så arga. På hur han kunde göra så mot oss. Ta hand om sig själv så dåligt att vi blev lämnade ensamma. Med det vill jag säga att du kanske tror att du gör ngt bra när du kör på trots dina allvarliga stressymptom. Men om du kör rakt in i väggen och en lång sjukskrivning nu, om dina barn knappt kommer att se sin mor på månader och Nils blir ensam med allt kommer de inte tacka dig. Gör dig inte till en martyr, snälla ta ansvar för din hälsa, om inte för din, så för din familjs skull.

    SvaraRadera
  6. åh stackars Bossa (och er förstås). Det låter ju lite som att det har hänt nånting tycker jag. Och så svårt att veta vad man ska göra. Olle säger nästan varje morgon att han inte vill gå till förskolan men är sen glad när vi väl kommer dit.Tror att det är en bra idé att du är med den dag och att hon får vara borta några dagar. Stora kramar!

    SvaraRadera
  7. Jättebra för lilla Bo med semester från dagis. Jättebra för er också att kunna fokusera på bara ett barn - och er själva - ett tag. Är det ngt jag lärt mig genom åren som förälder så är det att den ena fasen avlöser den andra. Det blir snart bättre! Jag lovar och svär!! Kram kusse

    SvaraRadera
  8. Åh, har också en fyraåring som plötsligt inte vill till förskolan och enda anledningen, enligt honom, är att han bara vill vara med mig och saknar mig hela dagarna (ska tilläggas att han bara går 15 h också, så han är ju redan med mig extremt mycket) . Han är mörkrädd helt plötsligt också och tänker på döden en del. Och han är om möjligt ännu mer familjekär ooch pratar om alla han älskar. Med detta kom också raseriet och han "vill inte leka med dig dummamma" ca 20 ggr om dagen. Tänker att det är normalt och att det måste ta slut snart? Tappar det snart annars. Försöker krama ihjäl det.

    SvaraRadera
  9. Tycker att många försöker hetsa dig till sjukskrivning här i kommentarerna på ett jobbigt sätt... Lite dubbelbestraffning - "se till att ta ditt ansvar" etc. Lyssna inte på det! Att vara sjukskriven kan bli ett stigma, sänka självkänslan, ge mer ångest och få dig att må ännu sämre. Tror att jobb kan vara ett bättre alternativ här och motverka grubbel och att du fastnar i negativa tankar. Aktivering = bra. Sen, en jätteviktig grej, det här med jobbiga småbarnsår och sömnbrist är ju som tur är tidsbegränsat. Kroppen klarar dålig sömn och stress i perioder - you will survive! Kram

    SvaraRadera
  10. Vi hade den där perioden i höstas med vår femåring. Han började med sin förisångest redan vid läggningen. I ett par månader höll det på, men det som hjälpte honom var att sätta ord på vad det handlade om. Jag tror också att han speglade min ångest för vardagen och all tid vi är i från varandra. Barn är ju skitsmarta och speglar sina föräldrar. Bekräfta hennes känslor och fundera med henne vad det beror på och hur det kan kännas bättre.

    SvaraRadera