tisdag 3 mars 2015

En studie i en kvinnas psyke vid sömnbrist

Mmmpf, jag hade nästan börjat vänja mig vid de bra nätterna (tre-fyra uppvak per natt) med Ben när han drämde in en riktigt vidrig stund.

Efter en skrik- och panikig nattning sov han bra mellan 19:30 och 21, ungefär. Sedan började han hosta och höll på med den i ett par timmar - hosta, vakna, ledsen, hosta, vakna, ledsen - varför jag gick och la mig "för det var lika bra att vara beredd". Mellan midnatt och 03:30 fick jag kanske … två timmars upphackad sömn och sedan: jättevaket barn. Superorolig och pigg och varken välling, sång, ny blöja eller ja, ni vet, allt det där man gör, hjälpte.

Somnade väl om vid 5-rycket och 6:30 ringde klockan.

Nu är jag på jobbet och har nära till tårarna, som jag alltid har när jag inte sovit, och funderar på om jag behöver köpa något nytt till mig själv, säga upp mig och börja plugga, flytta någon annanstans eller lägga om min personlighet och se vad som händer. Sådär som jag gör när jag inte fått sova. Drastiska tankar hit och dit.

Främst funderar jag på när min nästa sömnlucka eller chans till vila kommer. I natt ska jag få sova med Bo,  och det är ju bra, men jag ska till Stockholm snortidigt i morgon och behöver gå upp runt klockan 5. Sedan kommer jag att vara helt paj i morgon kväll och då är det Ben-natt igen, hjälp. Men på torsdag kväll. Då kan jag lägga mig tidigt och förhoppningsvis få sova en hel natt. Och sedan, på lördag, då har jag en sovmorgon att se fram emot dagen därpå. Det är inte jättelångt dit. Och jag kanske kan sova på tåget i morgon?

Så låter det i mitt huvud. Samtidigt är det en annan röst som hela tiden maler där bakom om att jag borde (och vill) höra av mig till Liselott, Jessica, Anton, Johanna, Sara och min bror och alla andra jag hör av mig alldeles för sällan till. Och så var det det där med våra garderober som är helt vansinnigt stökiga och vi borde verkligen rensa ut dem och ta reda på hur vi ligger till med kläder till barnen inför kommande säsong. Och förresten, borde jag inte skapa något eget snart, skriva något längre?

Ja, så vi har sömnluckeletandet och rösten med alla borden och jag är så trött på mig själv. Att det här är vad jag är och att det här är vad det blev. Alltså jag vet på ett intelligent plan att "det här är vad det blev" inte behöver betyda att det alltid kommer att vara så här, men det KÄNNS så nu, snyft.

9 kommentarer:

  1. Skit i alla måsten. Skriva något längre, rensa garderober, höra av sig till vänner osv, allt sånt kommer du kunna göra sen. men du måste ju inte göra det precis den tiden då ni har det som meckigast med barnen.

    Och fattas det plötsligt stövlar eller nåt annat till dem kommer ni ju åka och köpa det då, skit samma om ni inte upptäckte det "i god tid".

    Så tänker jag. Fattar verkligen att du VILL höra av dig till folk osv, men gör sånt som du får energi av och skit i allt det där som bara är jobbigt. Och eh,det är ju såklart det som är det svåra, så det var kanske inte världens bästa råd. Men vore så himla bra om det funkade ju! Sömnbrist låter jobbigt som det är ändå, även om man inte hade ett enda måste under dagarna däremellan. Och så funkar ju inte livet tyvärr.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jomen det ÄR ett bra råd. Det är ju så det måste bli. Men min hjärna är inte riktigt med på det bara. Särskilt inte dagar som dessa :(

      Radera
  2. Ahm. RING FÖRETAGSHÄLSOVÅRDEN!! Bara ring dem och få lite perspektiv på det här. Det ska inte behöva vara så. Det är inte säkert att ni kommer tillrätta med Bens sovning i närtid, och då gäller det att ta hand om sig själv. Har ni ingen företagshälsovård så gå till vårdcentral.
    Kramar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi har härjat runt med VC, BVC barnmedicin så mycket att jag inte orkar mer. I dag var vi hos en privat läkare (mot vad jag tror på, men jag har nått någon slags gräns) och känner lite tillförsikt för vården igen. Fick så bra bemötande. Nära att jag kramade doktorn.

      Radera
  3. Å vad jag känner igen mig. Kunde skrivit varje rad själv. Speciellt det där om drastiska tankar ("vem är jag ens?!") min senaste är att fly från storstad till småstad (mindre avstånd till jobb, dagis, allt. Kan det vara lösningen?!) så om det är någon tröst är du inte ensam. Vi är nog rätt många... Stor digital kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är en tröst. Även om jag såklart inte önskar någon denna sömnterror.

      Tanken om mindre stad har slagit mig med. Verkar så enkelt och skönt.

      Radera
  4. Hmm. Detta kanske ni redan har undersökt, men ett barn i min närhet hade liknande "sömnmönster" och där visade det sig att barnet hade en refluxsjukdom. Extremt jobbig halsbränna alltså, vilket var superobehagligt när barnet låg ner. Det gör ju ont på vem som helst, och i synnerhet då på ett litet barn. Kanske kan ha ett samband med hostningarna? Jaja, bara en liten tanke. Hoppas verkligen att det ordnar sig för er! stor kram från en hittills anonym bloggläsare!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, han fick medicin mot det ett tag, för att testa. Men det verkar inte vara det som ställer till det. Det är nog öronen ändå.

      Radera
  5. När vår dotter hade så allvarliga öronproblem fockså hon renässans nässpray flera ggr om.dagen samt en bakteriedödande kräm att droppa i näsan.

    SvaraRadera