måndag 2 februari 2015

Välkommen in i spelet: Den förbannade. Älskar dig redan mer än Den bittra.

Det där "företaget familjen" som jag pratade om i går? Det är aldrig riktigt starkare än sin senaste insats, det.

Jag menar, om alla inblandade gör vad de ska så kan det flyta på riktigt bra. Och det får man inte glömma att uppmärksamma med exempelvis glada tillrop. Men det kan också bli så att en länk i företaget har en svag stund och då faller allt som himla falling down.

I morse smög jag upp redan vid sex, trots att jag inte ska hämta på förskolan (farfar och farmor hämtar i dag) och därför inte behöver vara supertidig på jobbet, för jag var ändå vaken och tänkte att "då kan jag ju göra pannkakor till barnen".

De som orkade läsa hela mitt jättelånga inlägg i går vet att jag alltid kan förvänta mig att komma ner till ett kök vars rester från dagen före har blivit ombesörjda av Nils. Köket om kvällarna = hans ansvar.

I morse kom jag ner till ett kök som krävde en halvtimmes städ innan jag ens kunde tänka på att vispa ihop den där pannkakssmeten. Det var odiskade kastruller, oplockad diskmaskin, ett köksbord täckt av flera måltiders matrester samt lego och en veckas skörd av förskoleteckningar, igenkleggad diskho, leksaker överallt, överfull komposthink, bekymmerslöst slängda jackor/väskor/halsdukar lite överallt och klet/matfett/skräp på alla ytor.

Min första reaktion var att bli så arg att jag nästan svimmade. Liksom illamående arg. Och så började jag städa. Hårt och högljutt.

Sedan kom snabbt den bekanta ångestkänslan. Den som alltid dyker upp när jag får för mig att jag måste berätta för Nils att jag är besviken på honom. För det är ju inte kul att vara hen som går runt och blir besviken. Vem tror jag att jag är, egentligen, som vet mycket bättre än Nils hur det ska vara här hemma? Så himla tråkig person jag är, som bråkar och gnäller om triviala saker som städning. Gud vad tjaaatigt. Och klyschigt. Bråka om markservice, herregud, vilka har vi blivit? Är det inte vi som struntar i traditioner och gifter oss i Las Vegas, vägrar skaffa bil fast vi har hus och barn, hatar normer, alltid har en weekendresa till exempelvis Antwerpen "eftersom där spelar Gotye" på lut osv osv osv. VI SKA VÄL INTE BRÅKA OM STÄDNING?

Om jag bara kan låta bli att reta upp mig så kan vi ju fortsätta att vara härliga.

Eller?

I morse bestämde jag mig för att "gå hela vägen", så att säga och gjorde klart för Nils när han släntrade ner med Ben i famnen att jag var skitsur, besviken och trött på att han inte tog sin kökstjänstgöring på allvar.

Reaktionen? Jomen det blev klassikern:

"Ja vad TRÅKIGT för dig att det inte blev PRECIS SOM DU VILLE nu" (sagt med kränkt röst).

Så blir det rätt ofta när vi pratar om sådant här. Att det på något magiskt vis svängs från att jag är besviken på Nils för att han inte gör tillräckligt till att han är besviken på mig för att jag har orealistiska förväntningar. Att jag är en supertråkig bitterfitta som aldrig blir nöjd och dessutom älskar att klaga.

Så himla tråkig roll att ha! Den vill man ju inte alls spela.

Så det brukar sluta med att jag får mer ångest och tänker att jag inte ska ta upp "sådana där tråkiga saker" igen.

Men i dag fick jag en ny idé. Jag tryckte undan ångesten till förmån för vreden. Jag tillät mig känna ett hat mot Nils. Ett brinnande hat. Och det var så skönt. I stället för att bli tyst och få mer ångest så brann jag av. I stället för att mumla något eller sura i tysthet frågade jag honom vad han menade med att "det inte blev som jag tänkt". Jag krävde att få veta hur HAN tänkt. Hur vill HAN att det ska vara? Kan han berätta det för mig?

Vill han att barnen ska äta frukost på flera lager av gammal mat? I så fall får han väl berätta det för mig, så att jag får en chans att hantera det. Liksom inkludera mig i sina planer. Har han läst en forskarrapport om att kök mår bra av att riktigt gro igen emellanåt? Do tell!

Jag fick inget bra svar. Däremot blev han sur. Som att jag försökte sätta honom på plats. Men inget bra svar. Nej. Jag fick inte veta hur han hade tänkt. Nej.

Men skönt var det. Ilska – så mycket lättare att leva med än ångest alltså.

14 kommentarer:

  1. JAG KÄNNER IGEN MIG SÅ MYCKET ATT JAG NÄSTAN SMÄLLER AV!!! Det där med "vem har vi blivit"? och det dåliga samvetet vs ilskan och hans reaktion.

    You are not alone!

    SvaraRadera
  2. RELATERAR. Har försökt skriva ett inlägg om det där jättelänge, men känner att det är för många otorkade frukostbord och skitiga tallrikar i köket som ligger och gror i minnet, för att jag ska kunna vara rimlig.

    SvaraRadera
  3. Jag känner också igen mig, jag vill inte heller vara den där gnälliga. Jag kan tänka att "det gör väl inget om jag går här och plockat lite extra, mannen verkar ju inte bry sig om det här ändå", men det funkar inte så. Jag blir skitsur ändå, vare sig jag säger något eller inte. Och varför ska han få bestämma hur det ska vara? Så jäkla många saker som inte hade blivit gjorda alls om jag inte hade gjort dem.

    Jag är jättedålig på att bli arg, men jag tror att det kan vara bra att bli det emellanåt. Ska försöka med det.

    SvaraRadera
  4. Trogen bloggläsare vill bara säga TACK för att du mitt upp i sömnbrist och allt orkar dela dig av viktiga saker som jag fanimig tror att de flesta känner igen sig i på ett eller annat sätt. Vågar mig på att sätt upp en liten hypotes om att internet gjort ganska mycket för kvinnors mentala hälsa och möjlighet att förstå strukturella orsaker till känslan för vissa delar av familjelivet. Nätet hade behövts på Liv till varje pris-Majs tid, om en säger. Hursomhelst, tack för ditt fina och kloka bloggande, läsvärdet här inne = skyhögt. Ska själv jobba på att byta ångesten mot ilskan, tror det skulle göra gott. Allt gott från en tvåbarnsmorsa i Karlstad.

    SvaraRadera
  5. Det är så himla skönt med igenkänning. TACK HÖRRNI! Jag är säker på att jag skulle ha så oerhört mycket mer ångest om inte internet fanns.

    SvaraRadera
  6. Instämmer så himmelens mycket med alla föregående!
    Jag älskar din blogg, mest för just detta. Så väldigt mycket igenkänning. Jag blir också anklagad stup i kvarten för att 1, försöka SÄTTA DIT min partner samt 2, att älska att gnälla. Så fruktansvärt orättvisa anklagelser. >:(

    Har ingen bra quick fix, eller ens någon fix öht känns det som ibland. Alltså, vad ska en göra när samförståndslösningar inte fullföljs?

    Här kommer lite kärlek iallafall från en annan tvåbarnsmamma (med barn i ganska exakt samma ålder som bo&ben) i Stockholm.

    Anna

    SvaraRadera
  7. Känner igen mig så himla mycket!

    SvaraRadera
  8. Tack! Toppentext, mycket igenkänning. Jag har också låtit vreden ta plats, det gör gott i det långa loppet. Dels är det skönt att inte ha så mycket obehagligt som ligger och skvalpar, dels känns det bra att inte längre vara någon som sväljer så mycket och dessutom tvingar det fram mer förändring relationen, är min erfarenhet.
    Tack för texten, och tack för att du delar så många viktiga tankar här i bloggen.
    /Christina

    SvaraRadera
  9. Känner också igen mig! Har på senaste tiden "tröstat " mig med att jag inte är ensamast i världen i det här. Skönt att få det bekräftat! /Lisa

    SvaraRadera
  10. Hatar att jag också känner igen mig. Hatar att alla tycks känna igen sig. Ska det verkligen behöva vara så? Varför? Beror det på tvåsamheten, patriarkatet, tröttheten? Och varför envisas så många(kvinnor)att leva såhär? Är alternativet så himla mkt sämre eller? Nä, hinner inte skriva mer, måste vika fucking jävla tvätt pga jag tydligen sköter all jävla markservice här hemma och vi har inte vikt tvätt på snart en vecka:( :(

    SvaraRadera
  11. Bra!! Och jag förstår helt och hållet, ibland är faktiskt ilska mycket bättre än ångest och det här bittra lidandet i tystnad. Alla kan liksom inte ligga på topp jämt, men har man avtalat om något (typ vem som gör vad i företag familjen) så ska det väl hållas? Varför har man annars ens snackat om det? Gah, jag blir arg nu!

    SvaraRadera
  12. MEN JA! hela den där "vi är väl för fan inte såna som bråkar om städning"-grejen har vi också pratat alldeles för många gånger. Extremt tradigt. Men jag håller med om att ilska är bättre än MUTTERMUTTER alla dagar i veckan. Speciellt konstruktiv sådan, men där är jag inte riktigt i hamn än. Om en säger. Hehe.

    SvaraRadera
  13. Haha ja ilska ger kraft men ångest ger illamående. Go ilska!

    SvaraRadera
  14. Ja, jag känner också igen mig. Väldigt mycket i den där grejen när allt vänds mot en själv. Ibland tror jag fan att Mikael inte vill ta ansvar för någonting. Dåligt humör = "ja men hade inte du sagt/gjort si eller så .. så hade jag inte blivit sur/arg" och samma med att jag för höga förväntingar. Jaha, de kanske jag kan skruva ner lite men då får han FAN I MIG skruva upp sitt engagemang så att vi möts på mitten i så fall. AHHHRGGHHH!!!!

    SvaraRadera