tisdag 27 januari 2015

Nyläst

Jag läste Bridget Jones dagbok (av Helen Fielding) när jag var 18, eller så, och älskade den. Var även enormt förtjust i första filmen, men gillade ingen av uppföljarna. Alltså varken bok eller film nummer två.

"Men skam den som ger sig", tänkte jag och köpte bok nummer tre: Mad about the boy. Nu är Bridget 51 år, har två barn (en på sju och en på fem) och är änka. Japp, Mr Darcy dog av en landmina i Sudan och Bridget har varit ensam med barnen i fem år (lillbarnet var bara några veckor när det hände).

Vi får snabbt en re-cap av vad som hände de första fyra åren efter dödsfallet: Bridget flyttade från stora villan till ett radhus i norra London, blev varse att Mr Darcy sett till att hon inte behöver jobba mer om hon inte vill, Bridget sörjde, åt, bröt ihop, kom igen, åt, var helt lamslagen av sorg, vägde 80 kilo och så … efter fyra år tyckte vännerna (samma som i tidigare böcker) att det räckte så. De skrev in henne på viktminskningsklinik och startade projektet: "få Bridget att ligga med någon".

Sedan handlar boken ungefär om det: att börja ligga igen när man är över 50 och inte alls trodde att man skulle vara singel igen och att få tillvaron att fungera med hämtningar och lämningar av barn trots att man också har viktiga brasilianska vaxningar och liknande att tänka på.

Vad jag tyckte om boken, helt kort: 

Den var supertramsig och väldigt förutsägbar, men jag hade ganska roligt när jag läste den. Lättsmält och snabbläst, liksom. Och det kan man ju vilja ha ibland. Jag tror dock inte att jag kommer att tänka på den särskilt mycket mer någonsin. Och jag skippar nog filmen.

Läs den här boken:

JA    NEJ     NJA

2 kommentarer:

jenniekatarina sa...

Jag gillade också den första Bridget Jones (för en evighet sen, undrar om jag hade gillat den idag?), men den här var riktigt dålig tycker jag. Kändes som om Helen Fielding försökte göra en 50 shades-variant (jag har väldigt svårt för 50 shades), och att Bridget blev nån slags parodi på sig själv.

Maria sa...

Jag har inte läst 50 shades, men jag håller med dig om att det här inte var någon superbok.