torsdag 22 januari 2015

Hänger tvätten, gör min pilates, läser mina böcker, jag är inte ensam, jag har massa stöd

Omtanken som väller in i kommentarsfälten här och per mejl och telefon och stöttande kollegor gör mig alldeles matt. Det gamla mobboffret i mig försöker alltid påminna mig om att alla har ett värde utom jag, men i dag är det lätt att trycka undan henne. Fan vad fina människor jag har runt mig. Det är otroligt. Att människor jag inte ens känner tänker på mig och till och med hör av sig. Det är så förtvivlat fint.

Cathrin till exempel (ja, hon känner jag ju, men). Min bästa Katt. Hon ringde förut och styrde upp helgen för mig/oss. Hon ska jobba hela helgen men kommer ändå att sova med Ben båda nätterna. Och hänga med mig och barnen när hon inte jobbar och låta Nils få en helt fri helg ute i deras hus, med Jocke. Skjutsa oss hit och dit eftersom vi inte har bil samt laga mat till oss.

Jag grät nästan för fjärde gången i dag när jag pratade med henne. Orkar inte ens försöka truga om att "det inte behövs och att det nog ska gå bra", för gud vad det känns som att det behövs.

Det finaste en vän kan ge till en vän med små barn: sömn. Och mat, men mest sömn.

Barnläkaren ringde förresten upp klockan fem och givetvis missade jag samtalet. Det är ju mitt i laga maten-tiden och då behöver min mobil vara i Bens händer för att jag ska kunna fixa nämnda middag. Fan också. Undrar om hon ringer igen i morgon?

Det är så dumt att när man behöver hjälp som mest så är det som jobbigast att ligga på och driva frågor. Orkar inte börja från ruta ett igen och förklara att "ja, vi tar upp honom när han är ledsen" och "nej, vi tror inte att han är hungrig, han får välling om han verkar vilja ha det på natten". Jag vill veta vad som brukar göras när ett barn som är närmare två än ett fortfarande sover som en påse skridskor och allergier är uteslutet och öronproblematik under uppsikt. Vad är nästa steg, liksom? Han kan väl inte vara den första. Vad bör vi kolla upp?

Ska jag börja googla själv? Verkar dumt.

Nej, jag ska fortsätta ringa så klart. Det är bara så dränerande jobbigt. Plus att jag börjar gråta när jag pratar med vårdpersonal på telefon.

Nu ska jag göra pyttelite pilates (min rygg börjar lägga av på grund av det oupphörliga 13-kiloskånkandet) och sedan hänga en tvätt och sedan lägga mig och läsa Lena Dunhams bok och sedan sova, sova, sova. Nils tar Ben i natt och sedan tar Katten Ben två nätter. Sa jag det? Är lite disträ i dag. Men sa jag att jag har världens bästa kompis? Samt världens bästa bloggläsare.

11 kommentarer:

  1. Åh Maria, önskar att jag kunde komma och krama dig en stund. Sitter här med tårar i ögonen. Det är så dumt att man själv ska behöva jaga vården så mycket. Och att ingen lyssnar ordentligt. Håller tummarna att hon ringer tillbaka imorgon. Och vad fint det är med alla läsare som är så snälla. Du har en av de bästa bloggarna jag vet. Kram

    SvaraRadera
  2. Åh, nu kom jag på en sak: min kompis dotter var likadan och när Sara var så vansinnigt trött på allting (efter allergiutredning, öronutredning osv) så åkte hon med sin mamma och ongen till nån på västkusten som gjorde akupunktur på barn och så var dom där i tre? fem? dagar och sen dess har alla sovit hela nätter. Jag säger inte att det är magiskt och att det är lösningen för alla, men om du känner att det kan vara värt ett försök så kan du väl maila mig på fejjan så ska jag be Sara om mer information. Ni kommer komma igenom det här! KRAM!

    SvaraRadera
  3. Jut sayin: polyper. Min Facebook har talat! Boka tid, snart är det löst, hurra!

    SvaraRadera
  4. Säg till om du vill att jag ska googla och sen filtrera. Kram!

    SvaraRadera
  5. Blir också helt rörd när jag läser alla tips, fan vad kloka och smarta alla är, det är så fint. Men gud vad jag hoppas att det vänder för er snart.

    Jag tycker du verkar vara en helt fantastisk förälder.

    SvaraRadera
  6. Vad skönt att du får lite avlastning och hoppas verkligen att det går framåt i jaga-vården-spelet. Kramar!

    SvaraRadera
  7. Å vad härligt att höra, och vilka superbra vänner! Läkaren får ringa upp igen, man kan inte alltid svara i telefon. Njut av sovet i helgen!

    SvaraRadera
  8. Har inga bra tips, tyvärr, men jag har pepp. Ni kommer ta er igenom det här, snart snart. Och det är helt okej att känna att det är jävligt pissigt till dess. Jag hoppas så jävla mycket att ni får börja sova hela nätter snart. KRAM!

    SvaraRadera
  9. Har inga barn eller så, men har mycket erfarenhet av att bråka med vården (det är typ nummer 1 på mitt livs-cv, om en skulle ha ett sådant). det är så oerhört nedbrytande och fruktansvärt för dom får en så ofta att känna att en är hysterisk och dålig och TAR TID FRÅN ANDRA SOM ÄR MKT SJUKARE FAKTISKT!!! alltså allt det som man redan intalar sig själv. jag var tvungen att börja säga olika mantran för mig själv och politisera det hela för att klara av att ta mig ur det med en gnutta självrespekt i behåll. hela tiden sa jag till mig själv att det är INTE mig det är fel på utan det är vården som är överbelastad vilket leder till att folk gör tjänstefel. intalade mig att dom faktiskt inte FÅR säga så hemska och elaka och förminskande grejer. och så bara stålsatte jag mig och stångade mig fram (obs medan jag grät floder, blev ingen superwoman direkt). bestämde mig för att jag var värd rätt vård och att vården var dålig och felfungerande.

    jag tog mig fram till bra och värdig vård till slut. det var ett enträget arbete men det går.

    lycka till och kram.

    SvaraRadera
  10. Vilken underbar väninna du har. Mer såna åt folket tack ;)

    /Aila

    SvaraRadera
  11. Vilka kämpar ni är, både stora och små! Och vad fruktansvärt frustrerande att inte få någon klarhet i vad det ÄR.
    Har dom kollat reflux? Kommer ihåg att jag läste Annika Lantz bok om när hon fick sitt andra barn, han hade reflux och sjukvården hänvisade hela tiden till att det var kolik. Tillslut blev han "för stor" för kolik och runt 1-årsåldern fick han tillslut diagnosen reflux (magmunnen sluter sig inte som den ska, magsyra läcker ut och orsakar obehag/smärta, behandlas med losec). Det har legat i bakhuvudet att jag känner igen er situation och äntligen kom jag på att det var från Lantz bok jag gjorde det. Kanske redan uppkollat men..
    Kram och kämpa och heja!!!

    SvaraRadera