onsdag 30 december 2015

Nyläst

Jag har läst Linna Johanssons debutroman Lollo och det tog ungefär en och en halv dag, trots hög närvaro av små barn, och det var inte för att den var tunn och/eller gles utan för att den var svår att lägga ifrån sig.

Den handlar om en person, Lollo, som skriver om hur det var när hon var 20. Hon är ungefär 28 när hon skriver. Man förstår att det hände någonting som tidningarna skrev om och att det som vi får läsa är hennes sida av saken. Alltså vad som verkligen hände.

Vad jag tyckte om boken, helt kort:
Jag tyckte mycket mycket om den. Linna skriver så himla bra. Det känns som att det måste bli film av den.

Läs den här boken:
JA   NJA   NEJ

tisdag 29 december 2015

Bitch, please


Jag, när någon i villakvarteret provsmäller sina nyårsraketer under nattningstid varje dag veckan före nyår.

måndag 28 december 2015

Nyläst

Så lyxigt att kunna välja bland fyra fina julklappsböcker. När hundarna kommer av Jessica Schiefauer fick bli den första. Den har vunnit Augustpris och jag tror att alla som läser här vet vad den handlar om. En kärlekshistoria och ett mord som liknar det på John Hron om jag ska sammanfatta den väldigt.

Vad jag tyckte om den helt kort:
Jag vet inte om det är att jag hade för höga förväntningar eller det faktum att jag redan nästan är färdig med Lollo och tycker att den är mycket bättre, men jag kände typ ingenting när jag läste den här. Eller. Jag kände väl lite saker och den är spännande och jag ville veta hur det skulle gå, men jag ville känna mycket mer. 

Läs den här boken:
JA   NJA   NEJ

söndag 27 december 2015

Nyläst

Denna tegelsten! Har jag haft det så härligt med nästan tusen sidor bok förut? Det minns jag inte. Men gud vad bra den var. Right up my alley, med utgångspunkten "Vad händer när nästan alla i världen dör?" (eller nästan alla i USA, om vi ska vara rättvisa, vad som händer utanför Nordamerikatt behandlas mycket styvmoderligt, men det är jag beredd att ha överseende med).

Jag älskar ju dystopi- och eller katastrofhandlingar. Leftovers, Day after tomorrow, I am legend, World war Z, Armageddon och - jo - till och med Waterworld (Nils fattar verkligen inte hur jag ens står ut med den sista). 

Men vänta, nu springer jag iväg. Jag har alltså läst Pestens tid av Stephen King. En av få King-böcker jag läst, faktiskt, men det får det nog bli ändring på nu. 

Den handlar om hur en (av människan skapad) otroligt brutal influensa slår ut nästan alla människor i världen (eller ja, nu handlar det som nämnt mest om USA) och hur de immuna måste bygga upp ett nytt samhälle. Först är det flera hundra sidor härliga minihistorier om olika människor som upptäcker att de är "the last standing" på orten där de bor och hur de hanterar det. Sedan börjar de röra på sig, då alla verkar ha samma typ av drömmar om att bege sig antingen till Las Vegas eller Boulder, Colorado. Det är lite övernaturliga krafter som spelar in och påverkar människorna att ansluta sig till de onda (Sin City, obviously) eller till de goda i Boulder. Men det är inte det övernaturliga som gör boken spännande utan Stephen Kings sätt att beskriva hur människor reagerar och beter sig när de måste börja om. Utan el, toaletter och sådant där. Hur ska ett samhälle se ut? Ordningsmakt? Ska vi göra som förut eller börja om på ett nytt sätt, nu när vi vet vilka misstag som begicks i den gamla världen? Jag älskade det. 

Läs den här boken:
JA   NJA   NEJ

Nyläst

Jag har läst "Ordning och reda. Pengar på fredag." av Vivi-Anne Segertoft och Fia Erixon. Det är en bok för "dig som har noll koll" på att sköta ekonomin som egenföretagare. Och det passar ju mig. Jag vet mycket lite om pengar. Jag önskar att jag fattade hur pengar funkar, men de stressar mig för mycket för att jag ska kunna ta mig an dem lugnt och metodiskt.

Vad jag tyckte om boken, helt kort:

Jag försökte ta mig an den med ett lugn och en metodik. Pausade efter varje kapitel och gjorde sammanfattningar i huvudet. Läste om. Gjorde anteckningar. Men jag fattar ändå inte pengar. Den säger sig ligga på en väldigt grund nivå, men tydligen inte grund nog för mig. Nu säger jag det: jag vet inte vad moms är eller hur den ska redovisas. Puh.

Jag tycker ändå om boken. Den är skriven av en copywriter som startat eget och tilltalet är jättebra. Lite som Säg det med ord (som tillsammans med nästan alla säsonger av Mad Men var min skola inför jobbet jag har) (jag hade ingen erfarenhet av copywriterjobb) så är den formgiven nästan som ett härligt magasin.

Men den flög över huvudet mitt, lite grand.

Åh, jag måste lära mig moms. Är så rädd att väcka Skatteverkets vrede. Ska boka in en tid med en redovisningskonsult som får lära mig (och Kajsa) grunderna.

Läs den här boken:
JA   NJA   NEJ

(Om du vet lite om till exempel moms och vill veta mer.)

lördag 26 december 2015

Tyckte att det var lite väl lugnt med "starkt material" under julafton. Hade sparat på hög i stället.

Brukar ni också få tidningsurklipp med "tänkvärda artiklar" från era föräldrar. Min pappa är expert på det. Ofta handlar det om sport eller att det var bättre förr.

I dag hittade jag en plastficka med dessa härliga klipp när jag städade. Först fick jag ont i magen av förflyttningen konservativ och "tjurskallig på ett nästan gulligt sätt" till flashback forum. Sedan blev jag fnissig över hur knäppt det är.

Vad vill han med detta? Upplysa mig? Bara retas? Skojar han? Känner han mig inte alls? (Jo. Det vet jag ju att han gör.)

Ja. Nej. Jag borde väl fråga honom i stället för bloggen, men jag vet hur det kommer att sluta och jag blir matt bara av att tänka på det. Våra "diskussioner" får folk att lämna rummet.

Ska jag göra ordning en egen liten artikelsamling och skicka upp till Värmland? Eller bara lämna nästa gång jag är där, helt okommenterat.

fredag 25 december 2015

Julen går snabbt när man är värd för den

I går hade vi jul hos oss och det var väldigt bra. Här kommer några höjdpunkter.

Börjar med det viktigaste, min bästa julklapp. Biljetter till Tame Impala i Hamburg från Nils. Har velat åka dit sedan jag började läsa Sandras blogg och ännu mer efter att På Spåret sålde in det som ett resmål. Nils har till och med fixat barnvakt, hurra!

Fick också precis de böcker jag ville ha. Hurra för bra önskat av mig. 

Julen är en tuff tid för oss copywriters, för pressen på att vi ska leverera de bästa rimmen är hög. Tycker att jag verkligen slipper skämmas för rimmet jag skrev till en av Nils julklappar. Han fick en överprisad superhajpad cykelklocka från Spurcycle och rimmet lät så här: 

Gör dig hörd, din gamle nörd. 

Den absoluta höjdpunkten var ändå när de här två dundrade upp från källaren där de bytt om till "TomteBo med assistent". De var så himla malliga och gulliga och skötte paketutdelningen med så stor entusiasm att det nästan blev övertändning. 

TomteBo var i karaktär hela tiden och pratade om att det var synd att "flickan Bossa" missade paketutdelningen, men att TomteBo skulle ta hand om hennes klappar. 

Annan höjdpunkt: Ben öppnar klappen jag köpte. En nalle större än han själv. Han visste inte vart han skulle ta vägen. 

Dessutom, och det här förstod jag inte förrän allt stod på bordet, så lyckades jag bjuda på fika med sju sorters hembakta kakor. Nu hade inte jag bakat alla, men ändå. UNHEARD of i mitt hus. Att alla vuxna ganska länge missade att Ben hade flera kakfat på knubbig armlängds avstånd visade sig i blöjan i dag.

Annat gott: paj med hundra kilo ost. Jag stod för de vegetariska alternativen på bordet och det kanske inte är så vego med hundra kilo ost, men det är ju bättre än ingen ost alls. Eller vänta nu?

På temat bra saker så slog mina klappar till Nils bror respektive min far väl ut. "When in doubt, köp en tröja med favoritlaget."

Annars var helgens bästa tröjor dessa som Ben och Bo fick i julklapp. Min farmor, snart 85, stickar så otroligt bra. Jag har aldrig kunnat sticka själv, men jag misstänker att det inte är något man gör på en kvart det här. Bo fick dessutom en hel uppsättning hemmastickade dockkläder. Jag smäller av.

söndag 20 december 2015

Well, the weather outside is weather

I dag har vi fixat julen.

Det är konstigt med traditioner, för det är ju normernas högborg. Under julen gör man som man alltid gjort och som alla andra gör och det borde ju jag hata, för ni vet väl hur jag är, host. Men jag älskar julen. Jag ÄLSKAR den. Speciellt när vi som i år ska ha jul hos oss. Jag blir helt uppeldad och jag vet inte om det är att fibrerna i mig vill bevisa för mina och Nils föräldrar att vi KAN och VET hur man gör när man är vuxen eller om jag bara tycker att det är mysigt med alla ljus och dofter, men jag älskar den. Helt enkelt.

I alla fall. Vi köpte gran.

Och klädde den. Med stjärna i toppen.

Och så klädde vi ut oss i jättevarma julklänningar i plysch.

Bakade lussekatter. Tips: russin suger åt sig massa vätska och torkar ut bullarna, så ta något annat som pynt. Till exempel non stops.

Och så juldekorerade vi vårt hem som in i helvete. Här är till exempel en julparad i en bokhylla.

Blomma till jul, gulliga hyacinter, blomma! Ni luktar ju så gott.


Nu ska jag bocka av saker på jullistan i min och Nils gemensamma Google drive-lista. Vi har knytis och mamma och pappa respektive Nils familj fixar det mesta av maten, men ganska mycket är det på listan ändå. Och så ska jag kolla julkalendern, för den missade jag i morse. Älskar årets julkalender, men tänker mycket på Martina Haag.

lördag 19 december 2015

Tips

Jag kan inte jättemånga lifehacks, men ett är att spola så fort första bajskotten landat i toan. Då spolar man så att säga bort det värsta av lukten och kan sitta och känna efter en stund till utan att det doftar så skarpt.

Ett annat är att ta med sig en liten öl när det vankas tvätthängning. Öl och tvätt och podd. Sicket mys.

onsdag 16 december 2015

Bil och firma - två saker jag inte trodde att jag skulle ha

I dag köpte jag en bil och det var så PIRRIGT. Fick liksom köra ut den från bilaffären, genom en stor port i väggen. Pruttade iväg med Kajsa bredvid mig och Anna von Hausswolff på stereoapparaten. 

Kajsa dokumenterade mitt pirriga lynne/kynne:




Bossa har redan döpt bilen till Julia Aurora Hellbjörn, så det är ju lite synd. Men ändå: så pigg jag känner mig nu. Sitter på ett café i Majorna och jobbar med Kajsa och jag körde liksom hit från Mölndal. Bytte filer FLERA gånger. Samt parkerade. Man måste ju det. 

På tal om Kajsa och jobb så är vi framme med firman nu (älskar att säga firman). Vi har reggat oss hos bolagsverket, skaffat F-skattesedel, formulerat affärsplan, skapat en grafisk profil och byggt en hemsida. Den är mycket finare och bättre än vår gamla och jag skulle bli så glad om ni ville titta på den och kommentera eller mejla om ni ser något knas. Här finns den.  

Åh, nu skulle jag vilja dricka bubbel. Men det får man inte när man kör bil, va?

tisdag 15 december 2015

Just i dag Arya Stark

Goda nyheter: jag är inte hypokondrisk. Hälsoundersökningen jag gjorde för ett tag sedan visade att jag är frisk. Eller i alla fall att mina värden är jättefina. Alla, faktiskt. Förutom något med äggvita i urinen, men det var så lite så det var ingen fara. Annars bara fint. Vissa saker var till och med exemplariska, vilket fick mig att bli helt mallig.

I alla fall, sedan jag fick resultatet har jag väntat spänt på nästa oro. Jag fick veta i kommentarsfältet här att vore jag hypokondrisk så skulle jag hitta på nya saker att oroa mig för. "Tänk om de missade att kolla något? Eller blandade ihop mitt resultat med någon annans?" Så där.

Men jag har inte börjat oroa mig för något annat. När jag har känt något "symptom" har jag kunnat mota bort det genom att tänka på vad läkaren sa när jag fick resultatet. Det är så himla skönt. Jag struntar i att min terapeut säger att det är en typisk tröstetanke och att det är stor risk att jag faller in i oro snart igen. Jag känner mig lugn nu och jag är hellre glad en stund än inte alls.

Jag ger hälsoundersökningen och dess resultat fem av fem. Helt klart värt pengarna.

På tal om pengar ska jag köpa en bil i morgon och det gör mig så nervös. Att gå in på bilköparstället, dra kortet på en så stor summa, köra där ifrån. Jag är helt rädd för allting.

fredag 11 december 2015

Jag ger er min morgon

Mmm, desto mer uppspelta de är, the harder they fall.

Herregud vilken morgon. Jag gick upp vid sex för att hinna göra mig i ordning och packa (ska på årets utgåva av Dinata efter jobbet, jippi!) och hörde hur barnen och Nils vaknade på övervåningen strax före sju.

Eftersom det var luciafirande på förskolan i dag var barnen MYCKET pirriga och allting gick smidigt (tandborstning etc) fram till att det var dags för Bens byxor. Jag tror att han fick för sig att byxor skulle paja hans look (han har pepparkaksklänning på sig i dag) och han tokvägrade. Han skrek och blev arga räkan och skrek och skrek och skrek. Jag såg hur minutrarna tickade iväg, men fick på honom byxor och lämnade över honom till Nils som tog resten.

Enter: garaget. Vi hade gjort upp att Nils skulle ta barnen i cykelvagnen och att jag skulle stanna till vid Pressbyrån för att köpa fika. När Ben märker att han ska sitta i cykelvagnen och inte på min pakethållare inträffar mental breakdown nummer 2.

Nu svettas jag ännu mer, pga ytterkläder, men vi lyckas få ner Den Jättearga Räkan i vagnen.

Då kommer Bo på att hon fortfarande har nattblöja på sig.

In och hämta liten trosa, ut och krångla av blöja och skor och byxor och på med allting igen.

Så, iväg!

Halvvägs till förskolan händer det som inte får hända: Bo upptäcker att hon glömt Karlsson hemma. Karlsson_är_alltid_med_Bo. Alltid. Karlsson ska ligga på Bossas hylla eller i cykelvagnen när hon är på förskolan, annars  går det bara inte.

Men vi hinner inte vända hem och hämta Karlsson.

Herregud, det sammanbrottet som skedde då. Alltså hon skrek som …

Jag flydde fältet in på Pressbyrån och köpte fyra bullar. När jag kom ut såg jag inte till resten av familjen och tänkte att de nog hade åkt hem, för så uppriven som Bo var…

Jag cyklade ändå till förskolan och upptäckte att Nils precis parkerat cykeln. Bossa är fortfarande utom sig. "JAG MÅSTE HA KARLSSON AAAAAAAAA."

Vi är sena. Alla är redan där. Föräldrarna väntar på Bossas avdelning och pedagogerna och alla barn är på Bens avdelning och förbereder luciatåget.

Jag säger till Nils att "det här går inte, jag åker hem med Bo", men då bryter Ben ihop och börjar hulka "MAMMA, MAAAAAMMA!"

Nils går ut med Bo som skriker så att hon knappt kan andas. Jag går in med Ben till de andra barnen, men nu är han bortom räddning. Han är så ledsen och förvirrad och undrar väl varför det är så mycket folk överallt och vart tog nu Bo vägen?

En pedagog kommer och frågar efter Bo. Jag förklarar läget och pedagogen blir bekymrad, eftersom Bo är ett av de barnen som så att säga "bär kören" med sin starka stämma och sin text-kunnighet.

Det går ett par minuter. Jag tröstar Ben och inser att det inte kommer att bli något luciatåg för någon i familjen Hellbjörn och går ut i kapprummet för att plocka ihop alla kläder och grejer som ligger i en stor hög.

Då kommer Bo in. Nils har på något magiskt sätt lyckats lugna henne.

Ben blir lugn när han ser Bo. Som de två sista barnen ansluter de till övriga lussefirare och jag och Nils kan ställa oss bland föräldrarna. Barnen sjunger, Bo skrålar, alla är glada. Ben sjunger inte, men ropar KAKA högt mellan låtarna.

Sedan är det frukost och mina kanelbullar sticker ut som det lite sockriga alternativet då övriga föräldrar gjort mackor och kokat ägg (!) till sina barn.

Jaja. Det blev något i alla fall. Vi tog inte en enda bild, för vi var tvungna att hålla oss i varsin dörrlist för att inte falla ihop, men ni får föreställa er att det var gulligt när de sjöng.

Nu ska jag jobba, följt av terapi, lunch med Katten, mera jobb och sedan DINATA. I Stockholm i år. Jippi igen!

onsdag 9 december 2015

Nyläst

Jag har läst Kvinnan på tåget av Paula Hawkins. Omtalade populära thrillern som ska bli film nästa år.

Den handlar om Rachel, som är alkoholist och åker pendeltåget till och från London varje dag, trots att hon blev sparkad från sitt jobb för flera månader sedan. Hon bor inneboende hos en kompis som inte vet något om icke-jobbet, men som är orolig över drickandet och som tycker synd om Rachel av anledningar som spelar upp sig allt eftersom. En dag ser Rachel något från tåget som gör att hon får ett nytt raison d'être.

Vad jag tyckte om boken, helt kort:

Den var superspännande och karaktärsbeskrivningarna var så himla snyggt uppbyggda. Dock ångrar jag att jag inte gick till en bokhandel till och hittade den på engelska, för översättningen störde. Bitch (gissar jag) översattes till exempel till satmara.

Läs den här boken: 

JA   NJA   NEJ

tisdag 8 december 2015

Nyläst

På rekommendation av en som jobbar på Pocket Shop (älskar de som jobbar på Pocket Shop!) läste jag Hon som älskade honom av Sara Kadefors. Den handlar om Malena som är jättekänslig för ljud och folk och lämnar Stockholm för ett litet torp på landet och bestämmer sig för att inte komma nära någon utan bara koncentrera sig på sitt översättarjobb och att bli lugn. Men så börjar hon få känslor för familjen som bor i stor-huset. Hon blir kär i pappan, kompis med mamman och känslomässigt anknuten till barnet, fosterbarnet och de två asylsökande pojkarna. Kämpar emot, trillar dit, försöker ställa allt till rätta, mår bra, mår dåligt osv. Hela tiden funderas det på kärnfamiljens vara eller icke-vara. Eller mer kanske idén om kärnfamiljen.

Vad jag tyckte om boken, helt kort:
Den var fin. Jag läste ut den på en natt + lite till och trots att man nästan direkt får veta hur det kommer att gå, så finns det något som gör att jag vill fortsätta läsa mer och mer och mer. Det kanske är de fina personbeskrivningarna som gör att "huvud-plotten" inte känns så viktig. Eller så finns det inte ens en huvudhandling. Jag kanske inte fattade. Men det spelade liksom ingen roll.

Läs den här boken:

JA  NJA  NEJ

Nyläst

Under ett par extra ångestridna nätter läste jag om den bok jag höll som världens bästa bok när jag var 18-23 ungefär. Lite som när jag bara spelade låtar jag gillade "förr" när jag skulle föda Bossa. En slags regression för att söka trygghet när det är jobbigt eller läskigt. 

I alla fall. Det var en annan upplevelse att läsa boken så här 15 år senare. 

Vad jag tyckte om boken, helt kort:

Jag tycker fortfarande att den är speciell. Men det där nästan infantila tilltalet, hur han bedömer situationer efter vad som finns och inte finns, på ett superkonkret sätt, typ "jag har en bra vän och en dålig, så därför ..." kändes inte lika fantastiskt nu. Och så störde jag mig på att han skriver ut när någon är svart, men inte när de inte är det. Visst, det är ju en karaktär i en bok det handlar om och den skrevs i mitten av 90-talet, men det stör mig ändå.

Läs den här boken:

JA   NJA  NEJ

Fin liten bok om livets mening ändå. 

torsdag 3 december 2015

Ytterligare ett jobb för någon go databasdesigner

Minns ni när jag blev förvånad och väldigt besviken över att det inte finns ett journalsystem för all allmänvård? Hur de på Öron-näsa-hals Lundby Capio valde att tro på det de såg i sina journaler (två öroninflammationer) i stället för vad vi berättade (jättemånga fler öroninflammationer) och hur jag sedan ringde, mejlade och e-legitimerade mig runt i olika vårdsystem för att beställa hem alla hans journaler för att ha som bevis?

I dag sprang jag på en ny journal-relaterad tråkighet.

Jag var med Ben på hans 2,5-årskontroll på BVC (allt gick fint, sköterskan skulle återkomma i frågan om logoped, men verkade luta åt att han inte behöver det, hans tal har lossnat ganska bra sedan han fick rör) och passade på att fråga om Bo skulle få komma på besök snart.

Då visade det sig att hennes journal var borta och att hon missat två kontroller (fyraårs och femårs).

Jag tyckte så synd om sköterskan för hon blev jätteilla berörd och förstod inte vad som hänt och hon jobbade inte ens på stället när vi anmälde Bo och Ben till den BVC:n, så det var verkligen inte hennes fel.

När jag och Ben höll på att installera oss på cykeln kom hon ut med journalen i högsta hugg och förklarade vad som hänt. När BVC i Linné skickade över Bossas journal satt den ihophäftad med/bakom Bens journal och ingen i personalen hade märkt den. Så hon registrerades aldrig.

Alltså jag fattar att sådant här kan hända, mänskliga misstaget osv, men ändååååå. Jag vill bara kunna lita på att allt funkar. Jag vill inte behöva hålla koll på när barnen ska kallas till sina kontroller, jag vill att systemet bara ska göra sin grej.

Eller är jag dum? Borde jag hålla koll?

Nu ska hon i alla fall kallas snart.

onsdag 2 december 2015

Tar tag i detta!

Nu har jag varit och lämnat prov och fyllt i papper om min hälsa (är tydligen för kort, enligt BMI?) och sjukdomsbakgrund. Gick till Hagakliniken, för det var billigast enligt en undersökning i GP (vill inte besvära skattefinansierade sjukvården med min hypokondri, så jag gick privat) och det gick på 1 700 + 170 extra för test av sköldkörteln. Väl investerade pengar om det kan få mig att sluta tänka på döden hela tiden. 

Tillägget för sköldkörtelkoll kommer sig av att jag vet att rubbningar i sköldkörteln kan orsaka ångest. Herregud vad jag hoppas att det är fel på min körtel. Lite Levaxin bara så är jag på banan igen, hurra. Hoppas också att mina restless legs och min störda inställning till sömn går att härleda till järnbrist. Enkelt åtgärdat, hurra!

Hoppas däremot inte att mina inre organ är på väg att kollapsa eller att mitt blodtryck eller blodsocker är skyhögt livsfarligt åt något håll. 

På tisdag ska jag på återbesök. Är så rädd för domen.

tisdag 1 december 2015

Två timmars sömn senare

I går gick jag och la mig före halv tio, dödstrött. Läste lite och däckade bara för att vakna en minut senare av ett en muskel eller nerv eller någonting ryckte som in i helvete i mitt vänsterben, strax ovanför knäet. Somnade igen först vid fyra, någon gång, och det rycker fortfarande. Samtidigt som det liksom kryper i benen. Står upp och jobbar och rör mig så mycket jag kan, men det rycker ändå.

Trots min nyvakna hypokondri gör inte detta att jag tror att jag ska dö eller att jag har fått Huntingtons sjukdom. Jag hade restless legs när jag var gravid och jag tänker att det har kommit  tillbaka och det är ju inte livshotande. Men ändå STÖRIGT. Sover ju som skräp redan.

Men hur som helst. Jag funderar på det här med att ta upp min nyvaknade hypokondri och dödsångest med terapeuten. Men jag vet inte om jag tyar… Jag vet att hon kommer be mig att acceptera och tänka katastroftankar och värsta möjliga tanken och sedan vila_i_det. Acceptans. Serenity now. Sinnesrobönen osv.

Honestly så är jag lite sur på KBT-metodiken. Jag tycker att den är för enkel. "Säger du acceptans en gång till så …", liksom.

OBS: jag menar inte att jag skulle komma med sådana hot till min terapeut, jag tycker att hon är bra och jag gillar henne, men jag menar mer ett förkroppsligande av KBT. Om det hade funnits en person som hette KBT så hade jag varit jävligt less på hen.

Plus: jag vill verkligen att min terapeut ska få känna att hon "vann" med mig. Att hon kom i mål och lyckades och kan lägga mig till handlingarna som ett lyckat case. Jag vill att hon ska ha det.

Känns så sent och hopplöst att komma med nya nojor nu.

Jaja. Vi får se. Gud vad trött jag är.

måndag 30 november 2015

Nyläst


Jag har läst Meningen med hela skiten av Nina Åkestam. Den handlar om att hitta sin grej. Eller kanske snarare om hur Nina hittade sin grej. Från gymnasietidens garderande överprestationer för att vara säker på att kunna bli vad som helst, till pluggandet på universitetet där det nog är bäst att välja "något brett" i stället för att kanske satsa på det man drömmer om, för det är viktigt att bli gångbar på arbetsmarknaden. Via jobb som inte var bra till jobb som var så bra att det inte gick att sluta jobba, till depressioner och gå in i väggen och flytta till New York med Sandra Beijer och jobba i flera år på stora reklambyråer utan att producera någonting.

Vad jag tyckte om boken helt kort:

Den gick snabbt att läsa den och jag kan se hur den hade kunnat peppa mig om jag sprungit på den för 15 år sedan. Jag gillar allt som uppmuntrar folk att tänka att det behöver inte vara på det här sättet. Men för mig i dag föll boken platt. Jag störde mig på den brådmogna tonen och "alla kan om de vill"-mentaliteten och det kändes som att jag redan tänkt alla tankar som stod i den. Men det är ju inte Ninas fel, utan det beror väl på att jag är så oerhört gammal och vis och reflekterande av mig. Nästan irriterande eftertänksam.

Skoja. Men jag kände lite så i alla fall.

Läs den här boken:

JA   NEJ   NJA

(Om du är 22 och i färd med att utbilda dig eller funderar på vad du vill bli är den nog toppen.)

söndag 29 november 2015

Ben blir stor och har en orolig mor

Det tog drygt två och ett halvt år, men tamejtusan om det inte ordnat sig med sömnen nu. VILKEN SUPERJINX VAD SÄGER JAG?

Nej, men det känns faktiskt som att det vänt nu. De där rören i öronen, alltså. Antingen är det ett spännande sammanträffande, eller så var det verkligen precis vad Ben behövde, för sedan han fick dem har han sovit så oerhört mycket bättre.

Dessutom har han börjat prata. Lite "på sitt sätt" förstås, men det händer verkligen grejer. Han har till och med satt ihop några ord och han sjunger med i Bä bä och Lilla snigel. Och, och det är är det allra, allra bästa, han och Bo leker tillsammans! Riktiga lekar (nästan jämt mamma-pappa-barn) och de bråkar nu bara lite mer än vad de myser.

Det är så jävla fint att se dem tillsammans.

Så. Var vi framme nu då? Är vi i mål? Och i så fall: vad för skit ska hända nu? Hehe.

(Sanningen är att jag redan vet vad för skit som ska hända, för det händer precis nu. Men jag vet inte om jag ska öppna den ormbunken här. Jag berättade liksom alldeles nyss för Nils. Men jo, det är väl lika bra. Så här: Jag tror att den anspänning och oro och ständiga beredskap jag levt med sedan Ben hade sina första öronproblem för snart två år sedan måste ta vägen någonstans. Jag är så van vid att vara orolig att jag måste hitta något nytt för oron att ta sig an. Jag tror i alla fall att det är därför en gammal följeslagare gjort comeback i mitt liv. Med EMFAS. Jag säger välkommen tillbaka till hypokondrin. De senaste veckorna har min dödsångest skenat ur spår. Jag kan inte somna, för jag tänker på sjukdomar. Jag glömmer bort att bete mig bland folk, för jag scannar min kropp och letar efter fel och hör inte vad de säger. Jag tänker på mina vanor och kommer fram till att jag måste gå på juicedetox eller något. Jag tänker på hur min kropp ser ut på insidan och vad som lurar. Jag är så rädd. Jag vill inte dö ifrån mina barn. Jag håller på att bli knäpp. Jag VET att det är hjärnspöken, eller vet jag verkligen det? Jag kan ju inte veta. Bläää. Jag hatar detta. Jag hatar detta så mycket att jag måste göra något, för jag vill inte slösa bort all vaken tid på att oroa mig. Så nu har jag bokat in en hälsoundersökning. Det kändes bättre redan när jag ringde och bokade och på onsdag ska jag dit och det känns bra att göra något. Jag har också en session kvar på min KBT-terapi och jag kanske borde ta upp det med min terapeut? Men jag vill inte liksom "börja om" med ett nytt problem med henne. Ja, lite så är det. Ha det gött / Glenn.)

måndag 23 november 2015

Nyläst

Först ett poddtips: En förbannad podd signerad Katta och Sofia är toppen. Sprang mitt längsta någonsin häromveckan (drygt 11 kilometer) och det var knappt jobbigt, för jag hade nämnd podd i lurarna hela tiden och sveptes med. Så smarta och roliga personer.

I första avsnittet tar de upp inlägg av typen "nyläst" och pratar hur störigt det kan vara när folk ska hålla på och skryta om hur mycket de läser och plötsligt fick jag storhetsvansinne och tänkte att de pratade om mig och så fick jag lite ångest. Men jag får ju ångest av allt, så…

I alla fall, jag gillar verkligen att bygga upp som ett arkiv av vad jag läst för att liksom komma ihåg. Så här kommer ett till sådant inlägg (förlåt).

Jag har läst A spool of blue thread av Anne Tyler. Jag tror att jag köpte den efter tips här på bloggen, men jag hittar inte kommentaren nu. Tack, i alla fall, du som tipsade, för jag har haft fina timmar tillsammans med den här boken.

Den handlar om "The Whitshanks". Det är lätt att tro att allt kommer att kretsa kring yngste sonen som är strulig och verkar bära på en hemlighet, men snart blir det tydligt att det inte direkt finns någon huvudperson. Anne Tyler beskriver ömsom barnen i familjen, ömsom föräldrarna och farföräldrarna och hon hoppar mellan dåtid och nutid. Egentligen kanske huvudpersonen är det hus som farfar Whitshank byggde och som spelar en viktig roll för att driva handlingen framåt. 

Vad jag tyckte om boken, helt kort:

Jag tyckte om den. Nu när det gått några veckor efter att den tog slut har jag lite svårt att minnas vad den egentligen handlade om. Men det behöver inte vara dåligt, tydligen, för jag skulle ändå rekommendera andra att läsa den. Den gav mig en bra känsla. Den känns "Jonathan Franzen möter Joyce Carol Oats" och när jag läste den kändes det som att familjen Whitshank fanns på riktigt.

Läs den här boken:

JA   NEJ   NJA

Allt som är orättvist, gestaltat av en man med biljardköer i en väska på armen

Ben och Bo är på semester i Värmland, så jag och Nils är ensamma i huset. Det är så ovant! Men också väldigt härligt. Släppa beredskapsläget och frångå rutiner.
I går var vi på Kvilles biljard och spelade shuffleboard, till exempel, och då hände en grej som jag tycker är typiskt typisk. 

En man kom fram och var väldigt nyfiken på oss. Han undrade om vi hade barn, var vi bodde, hur huspriserna ser ut i vårt område osv. Och så undrade han om Nils jobbade på Volvo och om han kanske var civilingenjör. Så långt var det inte ett jättekonstigt samtal. 

Men sedan undrade han vad jag jobbar med och det var här det blev så himla typiskt. Han ställde nämligen inte frågan till mig utan till Nils. 

"Vad jobbar din fru med då?" 

Jag svarade, ändå, och sa att jag jobbar på reklambyrå. Varpå mannen sa "åh, det är det värsta", vilket fick mig att le och ladda för att säga något diplomatiskt om kapitalismen och att göra det bästa av varje situation osv, men då fortsätter mannen:

"Det jobbigaste är att man måste vika allting själv. Om det hade kommit färdigvikt så hade det inte varit mycket bättre. Jag bara slängde hälften i en soptunna, jag."

Det tar en sekund, men så fattar jag. Mannen tror att jag jobbar med att dela ut reklam. 

Han ser Nils, drar slutsatsen att han måste vara något i stil med civilingenjör för att ha råd med hus i vårt område. Han ser personen bredvid Nils, vänder sig till Nils och ställer en fråga om henne, hör henne säga att hon jobbar på reklambyrå, tar för givet att hon jobbar med att dela ut reklam. 

Det tycker jag är typiskt. Alltså som i typiskt förutfattade meningar. 

Grejen med sådana här förutfattade meningar är att de kan ställa till det ordentligt. När det drabbar mig på en pub en söndagseftermiddag blir det en rolig historia till min blogg. Men förutfattade meningar kan också göra att en person måste jobba otroligt mycket mer än en annan för att bevisa att hen är lämpad för ett visst jobb. Eller för att ta hand om ett barn. Eller för att få ta plats och handlingsutrymme i samhället, helt enkelt. 

Det är därför jag vill jobba med normkritik. För att en man på en pub ser mig och vet vem jag är innan vi ens pratat.

fredag 20 november 2015

Fredagslista

Jag snor en lista från Flickpingis som jag precis upptäckt. Bloggen, alltså. Den är rolig.

Hur gammal är du? 

35. Eller "kulturellt myndig" som jag sa på den tiden jag fortfarande citerade K Svensson. Brr.

Hur gammal känner du dig?

Gammal på så vis att jag börjat dras med "krämpor" som inte längre får mig att tänka "det går över", utan i stället mer  "jahapp, då var det väl så med det".

:(

Var bor du?  (Gjorde om ursprungsfrågan "vart bor du", för jag är så jävla petig med språket jag.)

I Göteborg, i ett hus som byggdes 1929. På Hisingen, i Tolered.

Vad har du gjort i dag?

Lämnat barn på förskolan, djupandats bort ångesten jag alltid drabbas av när jag "tagit morgonen med barnen" eftersom jag inte tål den stressen så bra, tagit mig till jobbet, bearbetat texter till ett företags hemsida, hämtat lunch på Kågebaren, ätit den. Plus: whatsappat och smörjt in mig med handkräm osv.

Sommar, höst, vinter eller vår, vad föredrar du och varför? 

Hösten, för då får man ha lagom med kläder och det luktar gott och det känns lite löftesrikt, fortfarande, med ny "termin" trots att det var ett decennium sedan jag pluggade.

Är du beroende av något? 

Jag är rätt säker på att min personlighet skulle kunna klassas som typisk beroendepersonlighet, men eftersom jag också är en väldigt duktig_tjej så går strukturerna och ordningen före dekadensen. I alla fall under veckorna.

Mina favoritsaker som jag skulle kunna bruka mycket mer av om det inte var så farligt och/eller frowned upon:

- Vin. Rött.
- Öl. Kall.
- Cigg. Dubbelklicketiklick.
- Dipp som mat.
- Sova 12 timmar per dygn eller mer (obs: detta är en så kallad gammal favorit som numera aldrig får plats i mitt liv)

Sedan är jag beroende av att ha något att se fram emot, men det är ju varken farligt eller dumt.

Var i världen skulle du vilja befinna dig just nu? 

Just nu kan jag bara tänka på stundande tågresa som jag ska genomlida ensam med barnen om några timmar. Jag önskar att vi befann oss på tåget med alla väskor på plats och att barnen fått av sig vinterkläderna och satt som små nöjda ljus och tittade på en skärm eller en pysselbok och inte skrek mig svettig. Att det bara var en halvtimme kvar på resan och att allt gått bra. Ingen tågbajs, inget tvåårsbryt.

Vad är du på för humör just nu? 

Jag är på precis rätt plats i cykeln för att må mitt bästa. Fyra-fem goa dagar kvar, sedan kommer PMS:en.

Vilket är ditt favoritgodis?
Har ni smakat Marabou med salta mandlar? Helvete vad gott.

Vilken är din favoritaffär? 

Coop Forum. Eller Sephora, fram till att de öppnade i Göteborg. Så konstig upplevelse att handla där. Inte mysigt.

Är du en morgon- eller kvällsmänniska?

Jag vet inte, men jag måste ju vara åtminstone lite människa på morgonen, eftersom jag har små barn.  När ett av barnen – som på bilden – vaknar runt klockan fyra och vill upp och äta frukost vet man inte ens om dagen är morgon eller kväll.

Har du blivit sydd någon gång?

Japp, jag har ett artificiellt korsband i ena knät och artoskopiska ärr som gott minne från operationen. Kuriosa: en gång i tiden gjorde jag de hobbys som den kille jag var ihop med gjorde. När jag var sexton spelade min pojkvän innebandy. Så även jag, vilket ledde till det avslitna korsbandet.

Vem gjorde senast något extra speciellt för dig? 

Min kompis Katten gör jätteofta speciella saker för mig, så det var säkert hon.

Är du blyg? 

Så här: jag drar mig verkligen för att vara till besvär, även i situationer där jag egentligen vet att jag inte skulle störa med min närvaro. Jag är så extremt rädd för att vara till besvär för folk. Måste bli bättre på att leva efter mantrat från Karins Konstgrepp.

Men i sammanhang där jag till exempel hamnar till bords med en ny person eller blir placerad med en grupp nya människor eller om jag är på anställningsintervju är jag oftast inte blyg.

Vad heter du i andranamn? 

Linda.

Vill du gifta dig? 

Ja, det var roligt och det skulle jag gärna göra om. Med samma person, då.

Har du något smeknamn? 

Mary, Pingis, Bajsmamma.

torsdag 19 november 2015

No more tålamod for the wicked

I morse fick jag höra ett skämt som enligt berättaren var "jätteroligt". Det gick ut på att det blir tråkigt för den kvinnliga terroristen som sprängde sig själv eftersom hon nu skulle hamna med 72 oskulder.



Ja, ni hör ju.

Det var mest han som drog skämtet som skrattade och sa att det var för jävla roligt och de två i rummet som han skämtade med (jag satt en bit bort och han pratade inte med mig) skruvade bara på sig.

När den här personen börjar skoja eller uttala sig om politik brukar jag vanligtvis dra på mig mina hörlurar, för vi tycker så himla olika och diskussionerna ger mig ångest. Men idag hörde jag hur käften sa:

"Men, ursäkta, vad var det som var roligt med det där?"

"Ja, alltså de tror ju att man får 72 oskulder när de dör."

"Ja, men vad var det som var roligt med ditt skämt?"

"Ja du, det får du nog allt tänka ut själv."  *överlägset leende samt ton*




Och det där, alltså, DET DÄR. Fan vad jag stör mig på det. Det är så himla vanligt, upplever jag, att man inte får några riktiga svar från de som är rasistiska på Facebook, dementerar den globala uppvärmningen eller förnekar att det finns en könsmaktsordning. Eller som nu: drar "skämt" av typen ovan.

Jag kan inte komma på en enda gång då jag ifrågasatt någon i ett kommentarsfält och verkligen fått ett förklarande svar. Min taktik är, som jag nämnt förut, att visa hela halsen och att utan att använda ett enda kraftuttryck ställa frågan "hur menar du". Men det kommer ALDRIG några svar. Bara massa fnys och ibland ilska.

"Ja, men de har väl inte riktigt tänkt klart de då." "Och de kanske behöver lite hjälp." "Och alla har ju rätt att yttra sig". Och fan och hens moster vad jag har gullat och försökt förstååå rasister och kvinnohatare hela tiden. Jag orkar fan inte mer. Jag har inget tålamod längre. Varför ska jag tänka efter hundra gånger på hur något ska landa när en person i min feed utan att fundera kan säga så här:


Varpå jag vill att han ska utveckla:


Varpå han inte svarar, men andra människor engagerar sig och har en massa teorier som bottnar i en känsla av att flyktingar för med sig terror.

Vilket gör att jag ifrågasätter på följande vis:


Vilket leder till att personen som jag ställde frågan till från början faktiskt svarar:


Men han SVARAR ju inte egentligen. Och det får mig att tro att om han skulle utveckla skulle allting falla på sin egen dumhet och det är därför han inte svarar.

Jag tror också att det är därför min kollega som drog skämtet bara fnyser och tycker att jag "får fundera på det själv" när jag ber honom utveckla poängen med skämtet. Hade han börjat förklara sig hade allt fallit.

Fan vad trött jag är på att ha överseende med idioter som pratar och sprider dynga omkring sig utan att tänka efter. Mitt tålamod är från och med nu slut. Det finns inget mer gull att hämta här. Det är slut! Slut sa jag!

tisdag 17 november 2015

Vill ha och vill ha det jag inte för tillfället har

Jag lyssnar som en besatt på Kulturens ABC. Den lyckliga uppsidan med att upptäcka podden så sent i livet är att jag har ett stort olyssnat arkiv som en mumsig skatt framför mig. Det är så himla bra. Gråter och skrattar och har missat flera nya avsnitt av mina andra poddar eftersom inget är lika bra. Det gör nästan ingenting att nattningarna tar 45 minuter nu, för då hinner jag nästan ett helt avsnitt.

En sak som hänt med mig pga podden är att jag verkligen börjat sakna stan. När Cecilia och Caisa-Stina pratar om att de ses på Järntorget eller dricker vin i Haga eller fikar i Linné så river det i mig. Jag saknar att bo där det finns caféer och Seven eleven. Fan, vi ville ju bo i ett hus och vi bor i ett jättefint hus, och nu vill jag visst inte bo i hus.

Alltså det var inte som att jag gjorde så mycket vidare värst av tillvaron på Tredje Långgatan när vi bodde där heller. Men nu har jag en helt romantisk bild av hur det var. Plus: jag saknar platser.

Mina platser i dag är två: jobbet på Kungsportsplatsen och platsen Hisingen, där vi bor. Jag rör mig nästan aldrig någon annanstans och när vi väl orkar ta oss in till stan hela familjen, och till exempel går från centrum till Linné via Vasastan, så kan jag bli alldeles pirrig.

Gräset är alltid grönare osv. I morgon ska jag i alla fall jobba med Kajsa och vårt företag - som i dag blev registrerat av Bolagsverket, hurra! - på KTB och då ska jag hoppa av spårvagnen lite för tidigt och njuta av alla gator. Ja jävlar.


Avslutar med ett väldigt bra klipp som förklarar varför vi inte ska vara rädda för IS/Daesh. Vågar påstå att det är fem välinvesterade minuter.

måndag 16 november 2015

Well the weather outside is weather

Så, DÄR gick startskottet för årets lyssnande av julmusik.

Min favoritjulskiva är den här:

Den är så himla mysig, lugn och raspig. Får mycket bra känslor av den.

Men det vore roligt att variera sig. Någon som har tips på bra låtar på temat? Eller - oh! - om någon känner på sig att hen satt ihop en riktigt bra spellista så får ni jättegärna dela med er.

Vill snabbspola bara för att kika lite snabbt och se hur världens ledare löste biffen, för det måste väl hända?

Här är en jättelång artikel som jag tycker ger en bra grundläggande bild av de mest populära terrorgrupperna. Efter att ha läst den vet jag the basics om IS och al-Qaeda; hur de uppstod, vad de vill och skillnaden mellan dem.

Det är mitt sätt att hantera oron över ett växande IS-kalifat. Information, information, information. Så mycket information i mitt huvud nu.

Pratade precis med en kollega som har en Londonresa inbokad och hon är rädd för att åka. Jag förstår henne, jag skulle inte vilja sätta mig i ett tunnelbanetåg i en huvudstad just nu. Jag vill inte känna så. Det är precis det IS vill: att vi ska bli rädda och sluta känna oss fria. IS vill att vi ska börja hata på muslimer i allmänhet och stänga gränser och på så vis kasta bränsle på deras tes om att det pågår ett krig mellan västvärlden och Islam. 

Fy fan, det är röven.

fredag 13 november 2015

Kom igen livet!

Känslan av att vakna och inte känna sig magsjuk längre och sedan:

- Slänga allas tandborstar.
- Tvätta alla handdukar och badlakan.
- Städa badrummen med rengöringsgrejs som luktar klor.
- Byta alla sängkläder.
- Duscha och skrubba sig med badborste så att skinnet svider.

Den känslan gör att själva magsjukan nästan var värd det. Nästan.

torsdag 12 november 2015

Bossa lyssnar på min mage och kiknar av skratt

Blä, jag började spy i går kväll och det fortsatte under natten. Blev avlöst av Nils, som mådde något bättre än jag i morse, och jag har inte kräkts i dag. Däremot är det som att min rumpa kissar och tanken på att äta ger mig kväljningar.

Ben har fortfarande diarré och jag och Nils har delat på gracerna vad gäller blöjbytning i dag.

Blev påmind om hur mycket Linda Skugge skrev om det här när hon var småbarnsförälder: att ta hand om magsjuka barn när man själv är magsjuk. Det är inte_kul.

Blir inget med Tjörn heller :( Hinner inte gå 48 timmar efter sista tecknet på sjukdom (dvs min bajskissande röv).

Vad konstig inkubationstid det varit, förresten. Bo började spy redan i förra veckan och kräktes sista gången i lördags morse, men vi blev sjuka först nu. Det är väl Bens diarré som överlappat och burit smittan vidare? Jag vet inte. Drabbade blev vi, ändå.

Ses på andra sidan!

onsdag 11 november 2015

Märker väl när jag ska borsta tänderna hur spynödig jag är

Ni vet hur det är när man har ensamansvar med barnen ett par dygn och barnen är extra-extra gnälliga och levererar diarréblöjor så att man måste hålla sig isolerad från folk och allt är hemskt. Då är det lätt att man räknar ner till ens partner kommer hem och kan avlasta och så bestämmer sig hjärnan för att "till det klockslaget klarar jag mig, men inte en sekund till!". Och så när Bens bajs går från "moussigt, dvs på bättringsvägen" till "rinnigt som vatten igen" tänker man ännu mer att "bara några timmar till så...".

Och så kommer Nils hem och är magsjuk :(((((((((((((((((((((((((((

Nu har det gått några timmar och jag mår så illa.

Sitter det i huvudet, eller kommer jag att ligga på badrumsgolvet i natt?

Hinner Nils bli återställd innan jag börjar spy? Kan inte tänka mig mycket värre saker än att byta diarréblöja när man själv är magsjuk.

Kommer jag att vara frisk på lördag? Har en så efterlängtad grej inplanerad: åka till Tjörn med Kajsa och Matthew och bo över i en av ateljéerna vid Akvarellmuseet

Så många frågor. 

Senaste nytt från den bittra gnällisen - nu med dålig hy

Halloj från vabbstugan. Tips till den som tycker att mina klagosånger är tröttsamma: läs något annat, till exempel Lena Dunhams nyhetsbrev eller Tavi Gavinstons tidning. Det är jättebra läsning. Till er som står ut med gnäll: här kommer mer av den varan.

Detta är ett gnäll om gnäll och det är Bubbas gnäll. SKJUT MÄ vad gnälligt det är nu. Allt är fel. Eller så har allt potential att bli ett problem. Allt i ett rum kan störa Ben Bubba Hellbjörn just nu. Och eftersom inte kan prata, bless his bubbly belly, så låter allt gnäll likadant. Så här: ÄH-MÄH-ÄH-MÄH-ÄÄÄÄÄ.

I morse var det mycket att stå i, för klockan 5:20 skulle han upp. Det var något fel med kudden och eftersom jag inte fattade vad det var (ska jag ta bort den? fluffa upp den? vända på den? byta ut den? allt möttes av NÄÄÄÄ) blev gnället snart frustration som blev pigghet och vips var vi vakna och igång två timmar innan nästa barn klev upp.

I dag har jag försökt underhålla barnen bäst jag kunnat inomhus. Det blev "fri bakning", vilket borde varit roligt för kladdmaster, men tydligen var det hemskt?

Smakade för jävligt också (inte jättekonstigt med tanke på allt konstigt som åkte ner i smeten) och inte ens Bubba ville äta. "Nästa gång ska jag följa ett recept", konstaterade Bo.

Det enda som funkar på Bennifer just nu är paddan. Och den kan han ju inte sitta med jämt? Eller han skulle säkert vilja det, men då blir det ju inte så mycket mellanmänskliga interaktioner. Och det vill jag ändå ha med min son. Han är så mjuk och luktar gott.

Men när paddan ryker blir det skrik och panik. I dag fick de ha paddan till maten. Orkade inte bråka.

Usch, detta skrik. Han sover middag nu och Bo underhåller sig själv. Jag sitter och är rädd. Eller i beredskap. Eller har ångest. Jag vet inte vad det här ständiga gnället gör med mig, men det är inte bra. Titta bara på min hud! Så här illa brukar det inte bli ens under PMS. Kan man få stressakne? Jag tror det. (Ja, det är ett gammalt piercing-ärr där under läppen. Hade piercingar överallt pre-internet.)

Puh. Resten av den här vilostunden ska jag läsa roliga saker på www (asså "over-glorified game of fetch", jag ÄLSKAR DEN HÄR TWEETEN) och leta efter hotell i Stockholm. Årets upplaga av Dinata kommer att äga rum i huvudstan i december och vi är tre personer som vill bo på hotell som ska ligga i zitty, ha en god frukost och inte kosta en förmögenhet (förmögenhet = Lydmars pris som ligger på cirka 10 000 för två nätter, överkomligt = max hälften av det). Någon som har ett bra tipz?