lördag 26 juli 2014

Det är jobbigt nästan jämt

Hej, jag är i Värmland med barnen sedan i går. Det var bestämt sedan innan (Nils ska ha middag med massa övernattande vänner i kväll, så vi behövde ta oss ur vägen), men det passar ju extra bra nu. Att komma bort lite och att få ett par nätter utan bebisvak (min mamma tar Ben på nätterna när vi är här).

Har sovit med Bossa i natt och känner mig mindre suddig i kanterna efter bara en natt utan Ben. Har också sagt till Nils att jag inte orkar prata med honom nu.

Dock läser han ju detta, vet jag, så det blir kanske konstigt, men skit samma.

Eller det blir kanske bra. Jag kan inte ha kontakt på grund av att jag känner så olika saker hela tiden och om jag är jättepepp och "hoppas att du får kuuul i helgen!" så kanske jag mår extra dåligt nästa stund när jag plötsligt känner mig missunnsam och om jag surar i telefonen och spelar ut alla bitterkort vet jag att jag får ångest när jag, efter att vi lagt på, kommer på att allt är ju rätt bra ändå och varför håller jag på och är så himla negativ osv.

Så lite tystnad och tankar i skrift kanske är bättre.

Tack för alla kommentarer, förresten. Eller förresten och förresten: först och främst, menar jag. Det betyder så väldigt mycket.

Tre av tipsen har vi redan gjort verklighet av. Jag ringde vårdcentralen (trodde att jag ringde BVC, men det var samma nummer som till vanliga VC) och bad om ett allergitest och möttes av en trött vårdperson som sa att "det är säkert vanlig tremånaderskolik" och när jag upprepade att Ben inte är en spädis utan över ett år så fick jag veta att vi får komma på drop in-tiderna. Jag tycker att det känns dumt att sätta sig i drop in-kö när det inte handlar om att ställa diagnos, utan om en specifik sak, men JAJA får väl göra det då.

Och så har Nils ringt kuratorerna vi fick tips om vid förra BVC-besöket. Dock utan svar.

Och så har vi satt Ben på mjölkfri diet. Sedan i går (förutom att en av oss gav honom ett glas mjölk till lunch...) äter han ingenting med mjölkprotein i. Hoppas så mycket på detta.

Enda skillnaden hittills är att han förutom att inte vilja somna i går (somnade vid 23) lärde sig sjunga "HOAJAJAJAJ BUFF". Eller det lät mer "AIAIAIAI PFFFF". Väldigt gulligt hur som helst. Och så spydde han upp hela maginnehållet efter frukost i dag (frukost = mjölkfri välling, bröd, melon, ägg). Har aldrig sett honom spy så mycket. Det var som en vuxenspya.

Han sover just nu och jag hoppas väldigt mycket på att spyan berodde på att han satte lite melon i halsen eller att han inte tål ägg så bra eller vad som helst förutom magsjuka. Är det magsjuka så får vi ställa in Berlinresan (ska åka på tisdag) och det vore så tråkigt. Fast det kanske inte är vårt största bekymmer nu?

Nej, jag kanske skulle försöka komma fram till en action plan för mig också. Jag bröt ihop när jag skulle lägga Ben i går och har börjat gråta nästan utan förvarning flera gånger därefter. Jag vet inte ens vad det är. Om det är sömnbristen eller att jag inte kan hantera att jag och Nils har så olika inställning till sådant som är jobbigt eller att jag känner att jag har målat in mig i ett hörn eller att det på något vis alltid blir jag som måste fatta alla beslut eller vad det är.

Jag vill alltid leva med Nils och Bo och Ben och när Nils säger att jag "alltid hotar med skilsmässa" när det är jobbigt så tolkar han mitt "jag vill inte leva så här, vi kan inte leva så här" med att "det måste ta slut på relationen", medan jag menar att "nu måste vi göra något så att relationen blir bra".

Jag är skitdålig på att hantera icke-agerande. Jag blir arg för att icke-agerandet blir som ett tyst accepterande av en dålig situation och så blir jag urbitter och skitgnällig för att "det altid är jag som får ta tag i allt".

Och nu när vi har en plan, tror jag, känner jag mig förfördelad, trots att det är jag som har uppfunnit planen.

Jag pratar om att jag ska ta alla nätter med Ben tills 1. Ben sover bra eller 2. Nils lär sig hantera sin ilska.

Jag litar inte på att Nils inte tappar det igen med Ben. Därför måste jag ta alla nattningar och alla nätter. För jag är bättre på att hantera frustrationen än vad Nils är (tysta tårar trumfar arga utrop) och då är det bättre att jag tar det.

Det känns skönt i huvudet att inte behöva tänka på att Nils ska tappa det med barnen igen. Men samtidigt dyker då den här tanken upp: när ska jag få sova igen? Hur trött kommer detta att göra mig? Men jaaag då?

Bonustankar just nu:

- Fan vad orättvist att Nils just nu är hemma själv och kan gå runt och gnola och planera sin kompismiddag medan jag sitter här med spya på mig och ett oändligt antal upphackade nätter framför mig.
- För att inte tala om nattningarna. Hur många frustrerade timmar har jag framför mig nu? Innan det blir lättare. 100? 1 000?

Ett tag tänkte jag att jag ska skriva en bok om att bli föräldrar och att den ska heta Great expectations. Eller kanske Grandiosa förväntningar. Och så ska den handla om hur alla typer av förväntningar ställer till det när det finns barn i familjen. FÖRVÄNTA ER ALDRIG NÅGONTING. Det är mitt bästa tips till folk som ska ha barn. Om jag nu hade kastat tips omkring mig.

I alla fall. Nu funderar jag på att skriva en bok som heter Det är jobbigt nästan jämt, i stället.

Nu ska jag in och kolla så att Ben inte spytt i sömnen.

Men igen: tack för alla kommentarer. Har läst varenda en kanske tio gånger.

torsdag 24 juli 2014

Dålig stämning (har nog haft den rubriken förr, deppigt nog)

I dag cyklade hela familjen runt och fick lära sig att följande butiker/butikskedjor har sålt slut på fläktar:

- Clas Ohlson
- Coop Forum
- Biltema
- Hornbach (de fick in tre pallar i morse, de var slutsålda vid lunch)
- SIBA
- Elon
- Rusta

Däremot fanns det flera sorter att välja på i vår närmsta elbutik. Den som ligger precis vid hållplatsen Gropegårdsgatan. Succé! Hade givit upp på att kunna ge barnen lite svalka. Men nu fick Bossa en liten bordsfläkt och Ben en stor golvfläkt som förhoppningsvis, FÖRHOPPNINGSVIS, ska hjälpa nattsömnen i rätt riktning.

Har dock redan stått lutad över Bens spjälsäng och försökt lugna världens mest obekväma bebis i en och en halv timme i kväll, så vi får väl se.

I alla fall. Förutom att vi cyklat omkring och letat fläkt så har vi hållit god min. Jag och Nils alltså. Inför varandra och inför barnen.

Jag kanske inte borde skriva om det här, eftersom det kan snudda vid att vara för privat eller hänga ut någon eller liknande, men ... Jag behöver få utlopp och förresten undrar jag några saker.

Jo, så här: det är inget bra nu. Relations-wise. Och i vanlig ordning är väl kärnan i pudeln sömnbrist, men den här gången handlar det inte om att sömnbristen lett till något så enkelt som tjabb och irritaion över städ/disk/egentid. Nej, gud. Jag saknar nästan städtjafsen nu. Vi är så beyond det alltså. Orkar inte ens bry mig om att rättvisemärka det här hushållet för tillfället.

Nej, det handlar om hur vi agerar när det är som jobbigast. Alltså när man står där under läggning eller mitt i natten och Ben bara skriker och skriker och man aldrig vet när man får sova igen och man inte ser någon ände på det och man börjar få panik över att kanske något är fel.

När det varit så veckor i sträck och tröttheten är som en tjock svettig gammal kronisk päls. När man undrar om det någonsin kommer att bli bra. När man bara vill gråta och gråta.

Eller man och man, jag menar jag. Jag blir ledsen och rädd att det är något fel på Ben och ibland panikslagen och väldigt ofta irriterad på situationen.

Men jag blir aldrig irriterad på Ben. Han är ett år ung och fattar ingenting. Han vill ju sova (verkar det som), men han kan inte komma till ro. Och när den enda som kan hjälpa honom att komma till ro är en själv så är det ju både kontraproduktivt och jävligt hjärtlöst att bli arg på honom. Han är ett år. Han är så liten. Han vet inte mycket och han kan inte formulera sig. Han kan inte säga vad som är fel.

Jag tycker inte att man får bli arg på honom.

Nils blir arg på honom. Och Nils uttrycker sig som att det är enormt synd om Nils som får sitt liv förstört av Ben. Inte tvärtom, att det är synd om Ben.

Det gör mig vansinnig. Och väldigt ledsen. Varje gång Nils säger någonting i stil med att Ben är dålig eller skitjobbig eller liknande dör jag inombords. Och jag blir arg! Hur kan man inte i första hand tycka synd om det lilla barnet? Hur kan man bli ARG på en ettåring som inte kan sova? Fan vad förbannad jag blir bara av att skriva om det här.

Puh.

Natten till i dag rann det över. För både Nils och mig, antar jag.

Det var (är) extremt varmt i vårt hus nu och Ben lider fruktansvärt av värmen. Han sover i bara blöja, utan filt, men han verkar ändå ha väldigt ont av det. Dessutom var han febrig (efter en vaccinationsspruta) i går och hade ätit och druckit lite dåligt.

Det var alltså många saker som spelade mot att han (och vi) skulle få en lugn natt. Och jo, det blev ett klassiskt dubbelfel där både nattningen och resten av natten gick åt helvete.

För att göra en lång historia lite kortare så skrek Nils, framemot småtimmarna, KÄFTEN åt Ben så högt att Bossa i rummet bredvid blev alldeles skräckslagen och stel (jag var inne hos henne just då, för hon hade också en jobbig natt i värmen).

Jag kastade mig in i rummet där Ben nyss gallskrek men nu bara hulkynkade och skrek-väste till Nils att han aldrig-aldrig-aldrig får göra så.

Sedan gick jag tillbaka för att trösta Bossa och när jag kom tillbaka till Bens rum låg både han och Nils och sov och i dag har vi pratat lite om det, men inte så mycket pga barn överallt. Och det vi sagt i dag är väl ungefär att jag anser att det är totalt oacceptabelt att skrika åt ett barn och att det för mig är helt ofattbart att ens uppnå den nivån av ilska mot ett så litet barn vars brott är att inte kunna sova.

Och Nils säger ungefär att det rann över och att det är så han funkar och det vet jag väl och, ja, han blir arg på Ben men att det går över fort och att det inte var meningen att skrika och att det inte kommer att hända igen och att jag jämt hotar med skilsmässa när det är något och ... jag vet inte.

Jag vet inte jag. Jag vet inte om jag kan lita på att det inte kommer att hända igen. Och jag vet inte om jag kan komma över det faktum att min närmsta människa blir arg på vårt barn som inte ens kan prata. Eller att han är en sådan som säger "ja, jag reagerar så, och sådan är jag" ungefär som att han inte kan ändra sig. Det är mitt värsta. "Sån är jag!"-människor. Klarar inte av det.

Jag önskar att han kunde tänka att "det är är en jävligt jobbig tid, men nu fixar vi det här efter bästa förmåga, tillsammans". Eller att han kunde vara lite lösningsorienterad (parterapi? anger management? beställa läkartid för Ben?). Eller att han bara kunde ta ett kliv tillbaka och försöka se situationen från en annan synvinkel, till exempel från en annan vinkel än "vad jobbigt allt är för mig"-perspektivet.

Jag önskar att det kunde vara lite mer vi två tillsammans, lite mer "for better and for worse - this is a worse", över det.

Jag vet inte. Jag vet inte alls.

Är min reaktion orimlig? Är det förståeligt och/eller okej att bli arg och skrika på sitt (lilla) barn?

Jag har förståelse för den irriterade känslan. Vanmaktskänslan. Tröttheten. Viljan att typ bara dra från den sega geggan. Men jag har ingen förståelse för ilskan mot Ben.

Jag tänker att jag ska ta alla nätter med Ben tills Nils känner sig på något annat vis. Och så får han ta alla morgnar med barnen.

Vi får se.

...

Sorry för radioskuggan. Satt här och författade ett inlägg med härliga semesterbilder och grejs, men det går inte. Det är inte så lätt att leva nu. Det är inte så lätt att leva med små barn som inte vill sova. Sömnlöshet kan visa de fulaste sidorna av människan.

Jag återkommer om det blir bättre yawl.

torsdag 17 juli 2014

Dessutom i pallkragarna: potatis, sallad, morötter och två sorters ärter

Första sommaren i huset och jag är som förbaffled över att det faktiskt växer upp saker i trädgården och i krukorna på altanen. Att det där som såddes i minidrivhusen på fönsterbrädorna i april nu liksom levererar ätbara grejer. Det trodde jag aldrig. Kolla bara: 

Hej lilla (eller jättestora faktiskt) tomat!

Tjenixen chilisarna!

Men hallå du böna av okänd sort!

Och du då - lilla lurviga bönan!

God kväll persiljekvisten, som bara växer och växer fast jag plockar av dig varje dag.

Bäste rödbeta, snart ligger du på en varm macka med chèvre. 

För att inte tala om dig, lelle lekstugan!


tisdag 15 juli 2014

Nyläst


Jag har läst Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson. Eller: förra årets mest instagrammade bok. 

Den handlar om ... äsch, alla vet vad den handlar om. Olycklig kärlek, besatthet, övertänkande och annat gott.

Vad jag tycket om boken, helt kort:

Den är ju så himla hyllad, så det hade ju varit att välja indie att inte gilla den, men ... jag gillade den. Mycket! Formuleringarna var så himla smarta och direkta. Som att hon hade burit med sig en anteckningsbok hela livet och skrivit ner alla känslor direkt när känslosamma saker hände och sedan använt anteckningarna rakt av när hon skrev boken. Som ett samlat känsloliv i bokform. 

Läs den här boken:

JA   NEJ   NJA 

måndag 14 juli 2014

Hänt sedan sist

Jag är inte död, men jag har inte suttit vid min dator på en vecka. Det är nästan unheard of, det.

Men det har sin förklaring. I tisdags åkte jag nämligen tåg upp till Värmland och att packa för två barn och mig själv utan vare sig vagn eller annan vuxen att lasta grejer på lämnar mycket lite utrymme för att få med sig en dator.

Väl i Värmland gjorde vi bara massa ouppkopplade grejer, som att bada ...

... låta lillebror gå loss på en glass helt på eget bevåg ...

... kolla utomhusteater ...

... mata getter ...

... titta på kaniner ...

... besöka "Lilla Svingelskogen" ...

... och syskonmysa. 

Och sedan hände detta fantastiska: när vi åkte tillbaka till Göteborg, i fredags, följde mina föräldrar med och skjutsade oss och vi kunde liksom bara vila där bak i bilen. 

Mamma och pappa stannade sedan hela helgen (de är fortfarande här!) och sov med barnen på övervåningen så att jag och Nils kunde sova ostört i källaren och åka iväg på kuligheter, som Antons och Hans bröllopsfest på Tjörn. Så himla oerhört kalas, med camping i trädgården och dans i ladan. Ja jäklar. 

Vi gick också ut en kväll. Det var någon viktig match på teve och Pustervik visade den på storskärm. Jag och Katten tyckte att det var toppen, för då var det lugnt på uteserveringen. 

Medan jag och Nils tramsade oss utan barn skickade mamma sådana här bilder. Så de hade det bra med mormor och morfar. Mycket bra. 

Och i dag, sista dagen av den här underbara tre-generationer-veckan, åkte jag och barnen och badade med mormor + morfar. Så mysigt. Och vad fina ställen det finns på Hisingen! Bra ö vi flyttat till. 

måndag 7 juli 2014

Semesterdag nummer 6. Eller 9. Ska man räkna helgdagarna?

Semester är en tid för att prova nya saker, va? En tid då man ska börja tänka "tänk om jag vore en sådan som ..."?

I dag tänkte jag att jag kanske kunde vara en som som myser runt i fladdriga byxor. Och så köpte jag sådana byxor. Med dalmatiner på! Och herregud vad skönt det är med fladderbralla. Bra nytt livsval. (Tack Monki.)

Annan ny grej jag provade i dag: plocka mördarsniglar från gräsmatta. Vi har ingen stor matta, men jag tror att jag och Katten plockade minst 400 sniglar från den. Så vidrigt.

Fick även fräs under fötterna och uträttade massa saker på stan i dag. Älskar känslan av att bocka av. Skulle väl vara Ross eller Monica i Vänner om jag skulle vara någon.

Detta bockades av:

- Beställde pass till Ben
- Lämnade in mina glasögon på lagning
- Låste upp min operatörslåsta gamla iPhone (så att jag kan sälja den)
- Köpte ögonbrynspenna (har varit nere på sista vässningen ett tag)
- Köpte två behåar och jättelånga trosor (för att ha över vanliga trosor när jag har klänning utan strumpbyxor och på så vis slippa lårskav)
- Fixade fotoalbum till Bossa (hon fick massa bilder från sin dagmamma när hon slutade)

Nu ska jag lägga mig i källaren och läsa bok, spela Ruzzle (utmana mig - jag heter Pingismaria) (haha, skrev Pungismaria först) och/eller kolla RuPaul's dragrace. Och så ska jag sova till elva minst, för natten till i dag sovs det möcket, möcket lite. Ben var vaken mellan 02:30 till ... äsch, det är väl ingen som vill höra det där gamla tjatet. Godnatt!

söndag 6 juli 2014

You want a Maserati? You want a Bugatti? You better work, bitch.

Jag hade som plan för semestern att träna en hel massa. Det känns alltid som att allt faller på plats när jag hamnar i regelbundenhet vad gäller träning. Unnen blir unnigare, sömnen blir bättre, ångesten hålls i schack osv. Under våren har jag rört på mig något så förbyxat dåligt. Det är det där med kidsen, alltså. När jag jobbar och lämnar hos dagmamman går jag kanske upp 6:15 och sedan är det liksom full fokus på att dra in baconet följt av intensivhäng med familjen följt av mer eller mindre lyckad nattning och sedan städ av kök och plock av leksaker och så är klockan 21:15 och då känns de där 45 minutrarna av lugn och ro (efter 22 infinner sig paniken över hur mycket eller lite jag kommer att få sova) så mycket goare att lägga på Ru Pauls dragshow än på att ge sig ut och svettas. Om det ens förekommer 45 minuter. Många kvällar går ju åt till att söva om och bli hysterisk över onattningsbar bebis. Ja, som det är.

I alla fall. Sju veckor av ledighet samtidigt som Nils är ledig borde skapa rum för massa exercis. Trodde jag. Men nu har första veckan snart tagit slut och den har präglats av en enorm dekadens samt några dagar av sjukdom. Det har varit mycket vin, kvinnor och sång, om en säger. Och ingen träning alls.

Men nu har jag kommit på en sak som gör att den här första veckans dåligheter inte spelar så stor roll. Jag lurar systemet.

Så här, jag lägger följande utmaning på mig själv:

Jag ska träna minst en gång under första semesterveckan. Minst två gånger andra, minst tre gånger tredje osv. Sjunde veckan ska jag alltså få till sju pass.

Ett pass = 30 minuters svettning. Det spelar igen roll vad jag gör, men det ska vara ansträngande.

Nu i kväll körde jag 30 minuters Cassey Ho (dog), så jag har alltså klarat första veckans mål. Ärligt talat känns det som att jag nästan är i mål redan. Så kul, detta, med saker som på pappret ser helt rimliga och genomförbara ut och som ändå kommer att ge en hel del resultat.

Dessutom: jag kommer att bli tvungen att träna i Berlin. Tänk vad härlig jag kommer att känna mig när jag tar en jogg i mina små shorts i Kreuzkölln före frukostbretzeln. Längtar!

lördag 5 juli 2014

Två kilometer loppis

I dag åkte Ben båt för första gången. Vi åkte till Brännö, med Sara, Anders och Kajsa, för att gå på "hamn till hamn"-loppis. Det går ut på att folk på Brännö sätter ut loppisstånd längs med huvudgatan och så kan man hoppa av i ena hamnen och gå och glo och handla och sedan ta en båt hem från andra hamnen. Ben tyckte att det var kul att åka båt, om han nu fattade att vi var på en båt. 

På Brännö ser husen ut så här. Jag tänker mig att om Ruths syster (alltså i Six Feet Under) hade bott i Sverige så hade hon bott här. 

Loppisen var till stor del en "lägg vilken peng ni vill i burken" kind of loppis. 

Ben var glad över det lilla, som halmstrån. 
  
Och så älskade han Kajsas picknickmat. 

Som dessa raw food-bollar. Kunde inte få nog!

Anders och Sara fick lavja föräldrar, vilket ju är bra eftersom de själva snart är sådana. 

Jag köpte en anslagstavla, en svampbobmugg och tio dinosaurier. Det föll i god jord!

När jag kom hem var grillen i full fräs och sedan gjorde jag fågelskrämmor av cd-skivor. Och det var det! Eller nej. Eftersom Ben inte vill somna och Nils är på väg att få ett bryt ska jag nu ta över nattningen. Tänker mig en stillsam promenad i kvarteret. God afton!

torsdag 3 juli 2014

Natten-dagen-katten

Ben sov otroligt dåligt natten till i dag. Och eftersom jag ville vara bjussig mot Nils (han har ju trots allt alldeles nyss bjudit mig på massa ensamtid) tog jag en andra natt på raken och åkte följaktligen på detta:

22:30 - går och lägger mig. Eller. Hinner inte ens sätta på mig en sovtröja förrän jag hör vrålet från rummet innanför vårt. 

22:30 - 24:00 - tröstar, bär i sele, försöker söva om i spjälsängen och stora sängen, bär ner i källaren (för att inte väcka Bo), bär runt i vardagsrummet (så att Ben ska få syn på sin favoritförälder, pappan, och bli lugn av det. 

Ingenting hjälper. Ben är spänd som en spänd vajer och skriker sig till andnöd. 

Cirka midnatt - jag ber Nils fixa en flaska välling och får ångest av hans reaktion som jag tolkar som "men guuud vad synd det är om mig som inte får en lugn kväll trots att jag blev lovad det, speciellt eftersom jag nyss var själv med kidsen i fem dagar". Obs: det kan ha varit mest i mitt huvud reaktionen var så här. Han sa faktiskt ingenting. Men jag tyckte att det suckades och det gjorde mig väldigt ledsen. 

00:05 - Ben vill inte ha välling. Han blir tamejfan kränkt av vällingen. 

00:30 - jag tvingas störa Nils igen. Denna gång för att be honom hålla skrikpaketet medan jag preppar barnvagnen. Tycker än en gång att Nils entusiasm för att hjälpa till är för låg och får mer ångest. 

00:35 - 01:30 - går runt, runt, runt i kvarteret och lyssnar på podd.

01:30 - Ben sover! Jag håller andan och lyfter in honom. Han sover vidare!
01:40 - jag sover.

02:00 - katten väcker mig. Vill bli utsläppt. Blir utsläppt.

03:00 - Ben vaknar, jag kastar mig över termosen bredvid sängen och blandar till en flaska välling. 

03:02 - Ben sover. Jag står och glor med en onödig vällingflaska i handen.

03:30 - jag somnar om. 

05:00 - Ben vaknar. Somnar om med napp och klapp.

05:05 - jag somnar om. 

07:00 - Bossa vaknar. Jag går upp. Men där står Nils, beredd att ta hand om Bo! Så fint.

07:01 - jag lägger mig och somnar omedelbart om. 

07:15 - Ben vaknar. 

I dag har jag känt mig jättesjuk. Barnen har varit förkylda båda två, så det vore ju inte så konstigt om det drabbade mig. Samtidigt blir jag inte sjuk längre (det försvann när barnen kom), så lite konstigt är det. Kanske var det bara ångest och sömnbrist. Har i alla fall sovit hela dagen. Sedan gick jag upp och nattade Bossa och nu kollar jag på Bachelorette och snart ska jag lägga mig igen. I källaren. Med Netflix. Hej!

onsdag 2 juli 2014

Mary hade en vän med en bil

Det är så knorvigt, för Katten är den vän jag umgås mest med nu och Anton var den jag hängde med mest för några år sedan och båda står mig så himla nära - men de har aldrig träffats. Förrän i dag!

Jag och Katten packade ner varsitt (eller ja, båda är väl mina om man ska vara nogräknad) barn och drog på roadtrip ...

... till Tjörn! Där Anton och hans andra hälft Hans köpt ett hus.

Fast jaja, hus och hus, det var liksom en hel gård. Med bakstuga, ladugård med spiltor, växthus och uthus och två åkrar (!) och en bit skog. Och en traktor! Jag som fortfarande måste nypa mig i armen ibland vad gäller mitt eget husägande sa väl "men herregud!" ett bussigt antal gånger under rundvisningen. Här springer Bo i en vattenspridare framför delar av egendomen.

I alla fall, Anton och Hans bor inte i huset än, utan hyr ut det, men snart nog (eller när Anton blir utlasad från Sveriges radio) är det tänkt att de ska flytta ner från Luleå och då kommer jag att ha cykelavstånd (om jag skulle träna för ett långt lopp iaf) till min vän igen. Fint det.

Iallefall så åt vi upp Hans födelsedagstårta (se ovan) och hängde med den mest chokladiga labb jag sett, Flamma ...

... och njöt av 1 000 gånger soligare sol än i Göteborg.

Vi åkte också in till Skärhamn och käkade glass, men den (glassen) var lite för god för att vi skulle hinna ta en bild på taberaset. Här är dock en fin familjebild tagen i Skärhamn. 

Sedan, på hemvägen, lyckades jag hålla Ben vaken, trots att han såg ut så här efter tre minuters bilfärd. Är det bil som är lösningen på sömnproblemen? Måste vi kanske skaffa en ändå? Bara en liten Minicooper? 


tisdag 1 juli 2014

Nej, MAMMA sa jag

Jag har slagit rekord i bloggtorka. Det beror på att jag haft en del ångest som inte lämpar sig för blogg, men mest för att jag bott själv i huset sedan i torsdags och det ville jag inte berätta på grund av mördad-i-sömnen-risken. 

I alla fall. Nu är Nils, Bo och Ben hemma igen och jag har verkligen känt mig knorvig utan dem. Alltså, det har varit fruktansvärt skönt också och jag har sovit väldigt mycket, men ändå. De stunder jag inte var upptagen med städ eller fix eller hängde med någon (mest Katten, du härliga vän), så kom massa knäppa tankar. Så skönt att ha dem hemma igen (ångrar väl detta någon gång mellan 2-5 i natt när Ben drar igång, menmen). 

I alla fall, detta har hänt sedan sist:

- Jag har gått på semester (eller föräldraledighet + semester) och ska inte jobba igen förrän den 18 augusti. Ofattbart, än så länge, att vi nu har sju veckors sommarlov tillsammans.
- Ben har lärt sig gå. Jag missade första stegen. 
- Jag har sett en film på bio ("Förr eller senare expoderar jag", se den!!!), läst en bok ("Egenmäktigt förfarande", också bra), börjat kolla på Sherlock (lovande!), städat hela huset, tvättat all tvätten, ätit allt som är gott, planterat om en pallkrage samt satt en clematis i trädgården (med hjälp av Katten, tur) och varit på sommarfest med jobbet. 

Dessutom: Ben har en ny favoritperson. Kan kräva en del jobb för att komma nära igen, känner jag.