tisdag 24 juni 2014

Sova, P3, sömnen

Vet ni vad jag längtar efter mest? Det är att få gå och lägga sig och inte känna att det är dags att ta nästa pass, det vill säga nattpasset. Uj vad skönt att gå och lägga sig varje kväll och veta att det var sovdags och sovdags allena. Inte kavla-upp-ärmarna-och-se-till-att-överleva-dags.

VET NI HUR BRA NI HAR DET, NI UTAN SMÅ BARN?

Ville jag skrika. Men så kan jag ju inte säga.

I övrigt så var i dag dagen då P3 sprang om mig. Testade att lyssna på sommarvikariernas version av Morgonpasset och det var ej för mig. Nej, inte alls. Blev nästan provocerad av allt HIMLA SKRÄN OCH DÅLIGA SKÄMTIGHETER, innan jag kom på bättre tankar och insåg att det handlar om mig och att jag väl inte_är_målgrupp_längre. Helt enkelt.

söndag 22 juni 2014

Minnesanteckning

video
Uj vad Ben är på hugget med att gå nu. Enligt Nils tog han tre steg i dag, men jag vet inte om jag tror på det, för jag såg det inte. Var väl i köket och diskade en vällingflaska eller liknande. Men hur det nu var med de där stegen så märks det att han är nära. Det enda han vill är att traska med sin gåvagn eller hållande i en möbel eller i mina eller Nils händer. Gå, gå, gå. Så mallig han är när han tar sig fram. Fina lilla klot.

Dessutom åt han så här fint med sked i dag. Tanken var att han skulle äta jordgubbar med grädde, men det blev i ärlighetens namn mest grädde. Den uppmärksamme kan dock se en jordgubbe i bild. Hårt hållen i den knubbiga lilla näven.

lördag 21 juni 2014

M E N S !



Kanske har lite väl nära till känslorna i dag, men denna reklam gör mig så glad att jag nästan blir rörd.

En midsommarstudie i barn

Jag tror att vi har en tradition på våra händer. "ALLA PÅ MICHAEL!" kan den heta.

Kolla bara hur det såg ut för ett år sedan, i Kungsbacka.

Och i går, här på Hisingen.

När vi ändå reminiscar, se på lille Ben hur liten han var förra midsommar.

Och så i går.

Livet va. Vad spännande och fint det blev sedan Bo och Ben gjorde entré. Det händer ju saker hela tiden. Även om jag kan känna att jag själv inte gör några oerhörda framsteg på ett år eller tre så sker det ju vidunderliga grejer hela tiden. Utveckling och rörelse.

Vi hade det så väldigt bra i går. Inte bara tur med vädret och humören, men det blev också väldigt lyckat med vårt knytis (Johanna och Eric fixade lunchen, familjen Mangan löste kvällens för- och efterrätt samt snacks och snaps, vi Hellbjörnz kirrade grillmiddag och vin och öl) och de stora barnen var som euforiska över att få leka tillsammans igen. Och framför allt så inträffade detta "alla stjärnor står på raken"-ögonblicket: klockan 20:15 sov alla barn och vi vuxna kunde sitta uppe flera timmar och prata och dricka vin i någon slags löjligt härlig harmoni. Och Ben. BEN! Han sov sin bästa natt sedan han blev till, tror jag. Inte ett pip från honom från att jag la honom vid sju till dess att han ville äta vid tre, eller när det var, och sedan somnade han om och sov till halv nio. Herregud, ryck mig i fjädern vilken grej. Tror knappt fortfarande att det är sant.

Slut på lycklig redogörelse.

torsdag 19 juni 2014

Kolla vad bebisen som inte krupit en centimeter i sitt liv kan göra nu!


Så sitter man på jobbet och får sådana här uppdateringar hemifrån. Det får mig att inte bara vilja lämna allt och springa hem och gulla. Blir också väldigt förvånad. Jag visste inte att han kunde. Borde jag kanske testa lite mer lite oftare? Vad mer kan han, som vi tror att han inte kan? Blanda sin egen välling? Byta sina blöjor? Göra avdrag för uppskovsbelopp?

Sova hela natten ...?

tisdag 17 juni 2014

Livet som går

Tack för alla kommentarer på förra inlägget. Det är lugnande att veta att vi inte är ensamma om geggan, på något sätt. Den där jävla geggan.

Jag älskar att få kommentarer. Jag älskar att ni orkar.

Jag tror att vi kommer att hålla för att vi vill det och jag tror att det geggigaste kommer att ge sig när vårt minsta barn är större och sover bättre. Vi behöver "bara" hitta några konkreta grejer att göra medan det är så här jävla geggigt. Det är där kruxet är nu. Vi har så olika sätt att hantera jobbiga saker på. Nils är mycket för att rida ut stormen in silence (uppfattar jag det som), medan jag vill GÖRA något vad som helst, vi måste GÖRA något.

Jaja, det ger sig. Jag tänker fortsätta dokumentera livet här och annorstädes och så kan vi titta tillbaka på den här perioden om tjugo år och tänka ... något.

För övrigt så har vi haft en härlig dag med lite sommarlovsfir på glassbar med Bo. Hon gjorde sista dagen hos dagmamman i dag.

Jag och Nils har funderat på hur vi ska lägga upp hålla_kontakten-biten med dagmamman nu när vi slutat. Vi tycker så oerhört mycket om henne och Bossa, ja, hon älskar ju henne. Men hur gör man? Är det kosher att bjuda in på grillkväll?

Det löste sig lite på egen hand när jag fick ett väldigt fint sms från hennes (för oss hittills okända) privata nummer i dag. Det kändes som ett ok go på att hålla kontakten. Skönt och fint.

Andra saker som hänt är att jag i dag handlade på Systembolaget för första gången utan att behöva visa leg. Here it comes, ålderliga utseendet. I blame kids.

Och så kollade vi på sista Game of thrones i kväll. Behöver terapi när jag tänker på att det är ett år till nästa avsnitt.

Puss.

måndag 16 juni 2014

Finns det inte en app som kan göra allt bra

Hur mycket pratar folk? Med varandra, i en relation, alltså. Jag hörde någon gång att så många gånger som man ligger under första året, så många gånger ligger man inte med varandra totalt under resten av livet tillsammans. Kan det finnas någon liknande logaritm för prat?

Det är så kämpigt att få allt att vara bra. Både jag och Nils vill att allt ska vara bra, det är vi överens om. Men det räcker inte med att vilja. Det måste göras saker också. Och prata, tror jag, framför allt. Och sluta ha förväntningar på saker och ting. De där himla förväntningarna alltså. De bara förstör och förstör. Förväntningar på helgen, roligheterna, markservicen, den andres morgonhumör ... vi måste sluta ha förväntningar.

Det här kan väl inte vara en unik grej för mig, men jag trodde verkligen att det skulle bli annorlunda för oss. Det där om att tiden inte skulle räcka till och att man skulle vara trött jämt och att det skulle bli gruffigt och millimeterrätvisetjat ... jag hade ju hört om det, men trodde inte att det skulle hända oss. Precis som med barnafödandet. Jag hade ju hört allt om att det skulle göra så ont att man skulle vilja dö, men jag var rätt säker på att det inte var för mig. (Men det var det.)

Bråka om städning och egentid, liksom. Det skulle väl aldrig hända oss. 

Så klyschigt det blev, allting. Och tjatigt. 

Vi borde verkligen styra upp det här. Vi vill ju båda att det ska vara bra. Men när ska vi orka göra det? Jag börjar ge upp tanken på att komma ur geggan. Det är så geggigt nu att man vet vilken gegga som ska komma redan innan den kommer, om man säger. 

Fast vi vill båda att det ska vara bra. Och vi vill båda vara tillsammans jämt. Det måste väl ändå vara en god utgångspunkt?

Ja, ni hör ju att jag är både diffus och lite geggig själv. Så är det nu helt enkelt. 

Men det händer lite roliga milstolpar som jag inte orkar blogga om när det händer. Till exempel:

- I lördags tog Bubba två steg utan stöd. Han stod upp själv på Coop och fick syn på en rolig godishylla som han vältrade sig in i. Så duktigt klot!
- I dag sa Bubba sitt fjärde ord. Till tidigare nämnda MAMMA, PAPPA och ÄPPLE kan vi nu lägga BUBBA. 
- I morgon (ja, det är väl inte en milstolpe som hänt än, men den händer ju inom superkort) gör Bo sin sista dag hos dagmamman. Jag vet knappt vart jag ska ta vägen, så sorgligt och konstigt är det. Jag och Bossa pysslade ihop en teckning med bild på Bo och dagmamman i kväll. "Mamma, skriv så här på bilden: till Ulrika från Bo Hellbjörn. Jag älskar dig." sa Bossa. Så det gjorde jag. 

fredag 13 juni 2014

Har aldrig funderat på vilken mamma jag vill bli, men tydligen blev jag hönsmamma

Det här som Sofia pratar om, om självständighet, är något jag tänkt mycket på det senaste.

Bossa fyller fyra i höst och hon vill göra mycket själv. Men hittills har hon aldrig varit obevakad (förutom i hemmet). Hon har alltid haft sällskap av mig eller Nils eller sin dagmamma eller mormor eller Cathrin eller någon annan vuxen.

Någon gång måste hon ju börja få röra sig på egen hand. Men när? Och hur?

Jag minns inte när jag började lalla runt själv, men även om mor och far skulle kunna upplysa mig så skedde ju min "frigörelse" i lilla Leksand och inte i Göteborg. Och det var en annan tid.

Kan en snart-fyraåring leka utomhus utan att man är där och kollar? Hon vet ju att hon inte får gå över gatan själv, men hon är ju samtidigt extremt spontan och impulsiv. Än så länge känns det som att jag vill vara med jämt.

I dag fick jag dock testa att mota hönsmamman i grind. Det plingade på dörren när jag höll på med middagen och utanför stod två barn i sjuårsåldern och de undrade om vi ville komma till deras hus och köpa saft. Jag sa att det inte gick just nu, pga matlagningen, men att vi kanske kunde komma senare. Men då hade Bossa  redan pillat på sig sina sandaler och var på väg ut med orden "MEN JAG KAN FAKTISKT GÅ SJÄLV". Såatte... det var bara för mig att skicka med henne en tia (det var vad saften kostade) och hoppas på det bästa.

Jag bad om adressen och stod och kollade genom fönstret med hjärtat i halsgropen när de knatade iväg och jag frågade barnen om de kunde följa med henne hem när saften var uppdrucken, men ändå. Så läskigt det kändes! Utom synhåll och iväg med folk jag inte sett förut.

Efter max fem minuter var hon hemma igen och hon hade väl vuxit flera centimeter. Så slutet gott. Väldigt gott, faktiskt.

torsdag 12 juni 2014

Livet är dock gött nu

Hej! I dag har vi firat dagmammeavslutning med springlopp i azaleadalen och middag på Red Lion. Jag bloggar dåligt, men det är inte så lätt när en inte får sova pga se bild. Plus att det enda jag vill nu är att kolla på Orange is the new black. Bisous!

tisdag 10 juni 2014

Han fick två solhattar också


Hörrni, jag skulle bara smita in på H&M och köpa solhatt med snöre till Ben (hattar utan snöre tenderar att flyga all världens värld), men kunde inte låta bli att också köpa detta sommarset.

Förstår ni hur gullig han kommer att bli i detta? Så otroligt gullig tänker jag. Bäst att maxa innan han blir stor nog att fatta vad gullig är.

Skinny issues

Här kommer ett hudrelaterat inlägg.

När jag var yngre tänkte jag mycket på hyn. Finnar och så vidare. Körde med Xylocain, Clerasil, tandkräm och tea tree-olja. Och så försökte jag bli så brun som möjligt när det gick och lämnade aldrig hemmet utan kompaktpuder i fickan (det sistnämnda efter att jag fått höra av en klasskamrat att jag var så blank jämt). Varje rast under högstadiet tog jag mitt puder till toaletten och bättrade på (läs: byggde kaka) för att gömma min fettiga t-zon.

Jag bekymrade mig väldigt mycket om hyn där ett tag.


Sedan blev jag vuxen och började tänka mer på annat. Jag köpte förvisso dyra Dermalogicaprodukter, men jag bekymrade mig inte längre. Körde mina morgon- och kvällsrutiner med Special cleansing gel, Multi active toner, Skin smoothing cream och Intensive eye repair och sedan var det bra.

Sedan kom barn ett och barn två och Dermalogica är sedan lääänge utbytt mot less pricy produkter (letar fortfarande efter bästa budgetgrejerna) och ibland orkar jag inte ens ta bort sminket på kvällarna eftersom jag är så trött.

Och nu tänker jag jättemycket på hyn igen.

Jag vet inte om det har att göra med att jag inte bjuder min hud på Dermalogica längre, eller om det beror på sömnbrist och nya hormoner i kroppen, men min hy är så HEMSK mot mig nuförtin.

Det här med PMS-akne, till exempel.  Jag kan inte minnas att det var ett problem för mig innan jag fick barn. Men nu är det outtacontrol.

Efter Bo började jag få finnar på hakan veckan före mens. De försvann oftast under mensen, för att komma tillbaka efter nästa ägglossning.

Nu, efter Ben, tar de över hela nederdelen av ansiktet. Speciellt en jävel, som alltid sitter på samma fläck. Den gör att halva ansiktet bultar av smärta och när den är som värst sticker den ut så mycket att den förändrar min profil. Den blir alltid enorm och ser ut som att den ska gå att klämma, men det kommer bara blod när man försöker. Och det gör så jävla ont!

Nu sist hade jag plåser på hakan när det var som värst.

Jag har så klart googlat en massa på vad man kan göra åt detta och det som verkar rimligast är att använda aktikt kol i ansiktet (jag vet, det låter sjukt, men det ska vara bra). Så det har jag beställt nu. Från Amazon.

Men annars? Är det någon som sitter på ett supertips vad gäller hormonell akne?

I övrigt var morgonens hudrelaterade upptäckt denna: Bodyshops nya Body sorbet är ingen duschkräm. Det är en bodylotion. Så jag har duschat med hudkräm de senaste veckorna. Jaja.

måndag 9 juni 2014

Live and learn (then sleep)

Jag gjorde det! Okej, jag har träningsvärk efter att ha burit en sparkande och skrikande nästan-fyraåring från liggande panikläge på centralstationen till McDonalds i Nordstan och mutat samma barn med en ny resväska för att slippa bli anmäld till socialen som barntorterare eller kidnappare. Och jag har en helt ny nivå av sömnskuld i kroppen som gör mig väldigt lättskrämd och glömsk, men ... jag gjorde det. Sent i går kväll kom Nils hem och jag lyckades rodda nattningar och underhåll av Ben och Bo utan större blessyrer i fem dagar. Och i natt fick jag sova i källaren vilket innebar sju timmars sömn på ett bräde, utan ett enda uppvaknande. Det är en väldigt bra sak med att bo i hus. Att man kan ta sig en natt två våningar under barnen och därför inte höra ett knyst av gnäll, skrik och kaos.

Andra bra saker med att bo i hus:

Att kunna öva på sparkcykel på cykelbanan som gränsar till vår trädgård.  

Att öva på att promenera på vår egen gräsmatta. 

Och så en dålig sak: att man behöver köpa massa nya prylar. Fast till och med det är lite kul. 

torsdag 5 juni 2014

Jag som hade rustat för kriget

Vågar jag mig på en försiktig high five med mig själv? Klockan är strax efter halv åtta och båda barnen sover. Inget konstigt med det, kanske, men jag är själv med dem sedan i onsdags och i kväll hade jag första ensamnattningen. Det efter en gårdagsnattning av lillebror som tog 1,5 timme. Då var Katten här som tur var, så hon kunde lägga Bossa. Bävade för i kväll, alltså. Men det gick!



Dessutom känner jag mig inte alltför utbränd efter dagen. Vi var till och med ute och myste.

Gungade i domedagsvädret ...

... ordnade med näringsrik mat...

... badade ...

... och firade Bo som hade namnsdag. Hon fick en passande bok.

Och så kom Liselott förbi! Hon hade möte i Göteborg och passade på.

Jag passade också på, och lånade hennes bil och lämnade henne med barnen för lite egentid på Coop. När jag var i affären fick jag denna bild, med bildtexten "Vem är du och vad har du gjort med min mamma". Haha, så skeptisk.

Bra dag och enastående nattning. Är nästan i chock över den, faktiskt. Nu ska jag väl ta ett glas rött och städa upp efter Bossas teparty, som hon hade i vardagsrummet när jag fixade med annat. Det måste ha varit ett episkt tekalas, eller vad säger ni:


Uppdatering: och med "i onsdags" menade jag alltså "i går". Jag har hela dagen trott att det är fredag i dag. Är kanske lite utbränd ändå. 

måndag 2 juni 2014

Lakanen prasslar och luktar gott och jag ska ha öronproppar på (i?) mig

Jo, jag fixade att jobba (trots fem somningar på tangentbordet) och jag tog mig runt det där loppet på 28 någonting (trots trängsel bortom belief). Jag tog mig också hem och bytte lakan, körde en tvätt och städade köket. Och kollade Penny Dreadful.

Men nu. Nu ska jag sova.

Mormor, hur fan gjorde du?

Vad bryskt det blev att komma tillbaka efter långhelgen. Jag har varit uppe med SUPERLEDSEN Ben sedan 2:30, jag. Nu testar vi detta, så att åtminstone halva familjen får ro att sova där hemma.

Wish me luck! Om inte för sövningen så för att jag ska orka jobba om några timmar, samt springa Blodomloppet efteråt.

söndag 1 juni 2014

A midweek mid-långhelg to ourselves, it would be misspent somewhere else

Okej, bästa helgen ever då? Låt höra! Eller ja, jag ska låta den göra sig hörd.


Så här: i torsdags packade vi in oss allihopa i en hyrbil och körde upp till Värmland. Väl framme hängde vi med familjen Okanovic och blev duktigt bortskämda med löjligt god lasagne och härligt sällskap. Jag tog tydligen inga egna bilder, så jag illustrerar med en bild lånad från Petras instagram. Den föreställer Elvira och Bo som är på väg mot sommarstugan som vi fick kolla in för första gången. Så mysigt där alltså!


Sedan drog vi vidare, till Stadshotellet, där årets upplaga av Fastingen invigdes med pampig konsert signerad bland annat min mamma. Och efter konserten sprang Bossa ett lopp! Kaninjoggen på 400 meter. Det var så kul att se henne med nummerlapp och folk som kom för att heja på. Hon var så tagen av stundens allvar. Och som hon sprang!

Jag och pappa sprang också, fast 6 kilometer (Harsprånget). En otränad 34-åring och en 62-åring som cyklar mycket, men inte löptränat på flera år, är ungefär lika bra på det här loppet visade det sig. Vi sprang tillsammans de första tre kilometrarna. Sedan tog pappa det lite lugnare, men det skiljde inte mycket mer än två minuter på våra tider. Jag tog mig runt på  32 och 20. 

Min farmor och farfar (och faster, men hon syns inte här) hade åkt in från Degerfors för att heja på Bossa. Här pustar hon ut med dem (och glass) efter loppet. 

Sedan fick jag och Nils sova ensamma i gäststugan i mammas och pappas trädgård. Så lyxigt. Väcktes först vid halv nio på fredagen och då var det med sång och tårta, eftersom jag fyllde år. Bossa gav mig första presenten för dagen: familjeporträttet hon ritade i höstas och som suttit på Kristinehamns konstmuseum sedan dess. 

Förutom Bossas teckning fick jag så väldigt fina presenter. Av Nils (och mamma och pappa, de hade inte snackat ihop sig riktigt) fick jag sådana här husägartofflor. Äntligen! 

Av Petra fick jag Fi-nagellack. Perfekta färgen! Och av Gunnar och Ola fick jag ett poppigt orangefärgat. Kan nog bli väldigt snyggt att köra varannan nagel med dessa. 

Gunnar och Ola gav mig också den här. Har inte hört talas om den förut, men blurbarna på den gör mig mycket nyfiken. 

På tal om bok fick jag den här av pappa. Så nu kan jag snart allt jag aldrig lärde mig om semikolon. 

Liselott och Daniel tänkte på min gamla hy och gav mig serumet jag önskat mig. Räknar med att gå mot en väldigt slät sommar. 

Och Katten och Knäet bjussade på så väldigt bra present: årskort till Liseberg!!! Samt tallrikar i serien vi har.

Min fölsedag fortsatte med detta fantastiska: att ensam med sin man få bila ner till Göteborg i lugn och ro, med musik man gillar och ingen att trösta eller torka. Bara fullt fokus på pratiprat, vila och greja med telefonen (Nils körde hela vägen, hehe). Och hemma i Göteborg var vi för första gången helt ensamma i huset, bara Nils och jag. Det firade vi med att städa så där riktigt noga, med torkning av lister och diskning av kylskåpshyllor och jag tror att jag talar för oss båda när jag säger att det var som terapi. Vi drack öl också. Och när vi städat färdigt kollade vi på Penny Dreadful. Och jag somnade i soffan. Det var en helt underbar fölsedag. 

Vi hade en liten baktanke med städningsfrenesin. Dagen därpå, alltså i lördags, var det dags för vår inflyttningsfest (bättre sent än aldrig, väl?) och vi ville inte att våra gäster skulle behöva vada i träck. 

Jag tog inte en enda bild, eftersom jag var för upptagen med att springa runt och värdinna mig, men på min kompis Emilies Instagram kan man se att jag var rätt GLA' i alla fall. 

Inflyttningsfesten genererade en ny presentskörd. Jag ville nästa säga "sluta, ge er, jag är inte värd detta", men det gjorde jag inte. För det var ju härligt og. Här är skörden:

Odlingskit från Ida. Jag tror att det här är en typisk sådan sak som Bossa kommer att se och göra till sin med orden: "ÅH, TACK MAMMA FÖR ATT DU KÖPTE DEN HÄR TILL MIG!". Vi får se. 

Finvin från Eric och Johanna. 

Så enormt god choklad från Jessica. Eller från Lindt, men ni fattar. 

Färggrann blomma från Micke och Eva. 

Micke och Eva hade även med sig denna: Nils första royalty-utbetalning! Nils och Micke spelade (spelar?) i ett band ihop och någonstans i världen sitter det flera människor och lyssnar på deras musik via Spotify eller Itunes. Kanske inte jättemånga (pengen på bilden är fem års ackumulerad royalty delad på tre), men ändå!

Och så detta. Som är så fint att jag på riktigt kände tårarna komma. Det är en tavla som Cathrin har gjort, med bilder på alla som kom på festen samt ganska många som inte kunde komma, som har gått ihop och lagt pengar till en lekstugepott. Jag är så rörd. Det är så himla fint att tänka på att det roddats med detta, att alla mina och Nils vänner, som inte känner varandra, har gått ihop. I'm not worthy, sa jag ju!

I alla fall. Den här tavlan kommer jag att titta på varje dag (har satt den i köket) och jag kommer att bli varm varenda gång. Ser ni att jag och Nils är i huset och barnen i husvagnen?


Just det, Cathrin tipsade om att man kan bygga om en gammal husvagn till en riktigt fräsig lekstuga. Det kanske är det vi ska göra? Vi får fundera på det. Först och främst ska jag scouta lekstugor på Blocket. 


Jallefall, festen var superhärlig och vädret var med oss och det grillades, spelades kubb och dracks rosé och sådant. Och samtidigt i Värmland hade barnen det bra. 

Som sagt. Helt perfekt helg för alla! Kan jag få lite mer av den, tack?

It takes a mormor

Hej du vanskötta blogg! Jag vill berätta om den här helgen som går till historien (min historia) som den bästa långhelg jag upplevt. Men först ska jag laga pannkakor till övernattande kompisar.

Sticker bara in med den här konversationen jag precis hade med min mor. Fattar ni vad som har hänt? Jag fattar det knappt själv. Det är oerhört, detta. O e r h ö r t.