tisdag 29 april 2014

Att inte ens behöva aktivt välja glädjen

Förutom en jobbig skrikfest på lillebror i kväll (vilket mest drabbade Nils, men som la sig som en darrande ångestmatta över alla i hushållet) är jag väldigt glad. Av flera anledningar.

Anledningar till nuets glädje:

- Jag ska till Berlin på fredag. Tänk! En coronamarinerad afton på Pustervik för vad som känns som lääänge sedan drog jag och mina vänner i bokcirkeln av oss behåarna för att "bli lite fria" och bestämde oss efter ännu några fler coronor för att vi borde ÅKA TILL BERLIN UTAN BEHÅ. Och nu är helgen här. Ska bli så oerhört härligt.
- Vi har köpt en grill och i morgon kommer Katten och Knäet över på grill- och Game of thrones-kväll. Beats frysa i en Valborgspark any day, säger jag.
- Jag har klippt mig och har nu sådär fin kort lugg igen (se bild för bevis).
- Veckans Värvet är med Gudrun Schyman.
- Jag ska till Berlin på fredag. Sa jag det?

måndag 28 april 2014

Feng myz på kontoret

 Jag bloggar sällan om mitt jobb, för det kanske inte är så roligt att lyssna till samt kanske får jag sparken då?

Men nu har jag inte bara bytt arbetsuppgifter och ska bli copywriter och innehållsstrateg (eller content strategist som di säger på detta internationella kontor) utan jag har bytt rum också. Till ett som man kan stänga dörren till och där det sitter mycket färre människor än förut och det är så SKÖNT. Lugnt och fint. Har dessutom pyntat min närmsta skrivbordsavdelare med mina inre kraftdjur. Fint va?

söndag 27 april 2014

Önskerubbe: fem saker jag kanske inte ångrar men i dag hade gjort annorlunda

En anonym önskare ville att jag skulle berätta om "fem saker jag kanske inte ångrar men i dag hade gjort annorlunda".

- Åkt till Lyon och pluggat den där franskakursen som jag hoppade av när jag blev rädd att jag var för dålig på franska. Fett det hade varit med ett tredje språk. 
- Gjort slut med Ola lite tidigare.
- Gjort slut med Petter mycket tidigare.
- Skrivit något för Darling när de bad mig om det. 
- Gjorde något annorlunda när allt blev kaos mellan mig och min närmsta vän (vet dock ej vad, jag önskar att jag visste).

Uppskattar druvan, precis som mor hans


Var det inte länge sedan jag giffade mina barn? Jamen det är väl så dags, då. Denna kallar jag: Ben äter vindruva för första gången och gillar det väldigt, väldigt mycket.

lördag 26 april 2014

Önskerubbe: hur man städar ett hus med två barn

Maja undrar hur man städar ett hus med två barn. Med tillägget att hon har ett (barn) och hinner inte.

Jo, så här: man övar i elva månader och blir en fucking wizard.

Hur är det nu man säger, det krävs tiotusen timmar för att bli amazing på vadsomhelst? Säg att jag städade fyra timmar om dagen (brukade ägna varje förmiddag åt städ) när jag var föräldraledig. Fyra timmar gånger fem vardagar i veckan i ungefär 48 veckor. Det blir ... ungefär 960 timmar. Okej, inga 10 000 alls, alltså, men jag blev ändå rätt bra.

Nämen, i början var det kaos. Hann ingenting, fick ingenting gjort och hemmet var en bajskorv. Precis innan jag gick tillbaka till jobbet, dock, så jävla clean hemmafru.

Jag gjorde samma sak varje dag, fast kanske lite extra på måndagar (extra mycket att städa efter helgen, ju). Jag vaknade med barnen, utfordrade desamma och satte Bo framför teven och Ben i gåstolen. Sedan svabbade jag av köket (golvtvätt varannan dag, dammsugning varje) och plockade leksaker i vardagsrummet och tog emellanåt en dammsugning även där. Sedan tog jag en runda i hela huset och plockade tvätt och tog med mig Ben ner i tvättstugan och slängde in en fyrtio- eller sextio- eller vittvätt. Hängde också oftast en tvätt och såg då till att strumpparen hängde bredvid varandra och att allt som skulle in i köket (haklappar, tvättlappar etc) hängde på samma ställe så att det skulle bli enkelt vid upphämtning. Sedan gav jag Ben mjölk och la honom och passade på att bädda storsängen när jag ändå var på övervåningen. På väg ner efter läggningen tog jag en översyn av badrummet på övervåningen. Tog med blöjpåse och soppåse ner och röjde bort leksaker som låg i duschen/badbaljan.

Medan Ben sov satt jag sedan bredvid Bossa i tevesoffan och vek tvätt. Om jag hann tog jag även tag i något mer som behövde göras. Till exempel en städning av toan på nedervåningen eller vattning av blommor och sortering av "viktig post".

När Ben vaknade stängde vi av teven och körde lunch och aktivitet (museum, lekplats osv) och sedan lagade vi mat så att det var klart tills pappan kom hem.

Så såg de flesta dagar ut mot slutet av min föräldraledighet och det gjorde att vi kunde viga helgerna åt roligare saker än att städa. Men det krävde sin ringa tid för att komma in i det. Plus alldeles för mycket tevetid för stora barnet. Inte för att hon klagade, men.

fredag 25 april 2014

Önskerubbe: planer för sommaren

Jenny hade ett rubbeönskemål: "Planer för sommaren" och sen undrar jag hur du/ni tänker kring resor - ni verkar åka mycket till städer och typ USA, skulle ni aldrig kunna tänka er fem veckor i Vietnamn eller liknande? Och! "Drömresan".

Våra planer för sommaren ser ut som följer:

- Maxa ledigheten genom att Nils går in och tar semester under föräldraledigheten och jag går in och tar föräldraledighet när han tar semester. Plus egen semester, dårå. Hoppas på minst sju veckor ihop.
- Njuta av första sommaren i huset och trädgården.
- Gå på tre bröllop.
- Och en släktträff.
- Åka till Berlin hela familjen och hänga där i en god vecka.
- Hänga i Halmstad och i Värmland, förhoppningsvis.

Hur vi tänker kring resor ... åh, det är så läbbigt att tänka på ens, för jag får nästan panik på hur svårt det är att få till resor nu när det är baaarn med i bilden.

Jag älskar att resa och Nils med och det är på resande tass vi är som bäst. För varandra och för oss själva. Jag/vi älskar att resa och nästan behöver resa. Hade jag varit fri och mer modig hade jag sett till att skaffa mig en tillvaro där jag kunde resa och jobba och leva och allt hade gått ihop i ett och det hade varit som en tillvaro som hade ändrats hela tiden.

Men. Så är det inte och jag har den tillvaro jag vill ha nu, vad gäller familjen och så. Så nu är drömmen om den där fria resande tillvaron lite satt på vänt.

Angående hur vi tänker kring resor och att vi verkar åka mycket till städer och typ USA så ...

... ja, vi gillar att åka till städer. Varken jag eller Nils är någonsin ute efter att slappna av eller att till exempel ligga i solen, på semester, och vi tycker båda att det ger mer (för oss) att knata runt i olika kvarter och kolla in pubar och butiker än muséer. Fast vi gillar muséer också. Men det bästa är ändå att hänga runt "på stan", typ, och försöka äta så mycket som möjligt av stadens smak. Ofta googlar vi (jag) innan var det finns mycket second hand-butiker och gaybarer och så går vi dit. Det brukar vara de bästa kvarteren (för oss). Hittills har det bara blivit städer i Europa och så västra USA (pga vår smekmånad), men jag skulle gärna besöka alla städer i hela världen. Städer i Europa är ju dock lite mer lättillgängligt och billigare att ta sig till än städer i Sydamerika, om en säger. Men jag hoppas att en dag (insert storartade planer om all världens farande).

Och så frågan om drömresan. Ah, drömresan!

Den lyder som följer ...

... drömresan vore att:

Resa till Melbourne med hela familjen och sedan stanna kvar. För gott.

Har en så himla bra magkänsla vad gäller Melbourne!

En billig liten poäng och öppen dörr att slå på, men ändå

När jag ändå är inne på Spotifylänkar; kolla vilka feta artister som stöttar Fi.

Vilka är det nu di blå har? Wille Crafoord, Johan Renck och Pernilla Wahlgren?

Det är i alla fall fredag och något slags vin får en väl dricka i kväll, om än ett jädrigt billigt ett

Jag har så dåliga morgnar nu för tiden. Inte bara pga tröttheten utan av sådana här orsaker:

"Mamma, förlåt att jag gömde dina nycklar. Jag gömde dem på ett supersvårt ställe och nu kan jag inte hitta dem." (I går.)

Besked om ingen lön den här månaden pga har varit föräldraledig och då skjuts allt på framkant. (I morse.)

Besked om inställd hotellövernattning lör-sön pga sjuka barnvakter. (I morse.) 

Det som hjälper mig då är att ta på mig en klänning som jag kanske annars sparar till kalas, att orka lägga tjock eyeliner, att ta på ett riktigt bjärt läppstift och att lyssna på den här låten på väg från spårvagnen in till jobbet. Ytligheter, fnäste någon, men så ere.

torsdag 24 april 2014

Önskerubbe: jämställdhet i relationen och som föräldrar

Lisa önskade ett inlägg om hur jag eller jag och Nils ser på jämställdhet.

Jag vet inte hur jag ska börja knappt. Jo, kanske med att jag inte tänkte så mycket på jämställdhet oss emellan förrän vi blev föräldrar. Före dess var det mest liksom bara en naturlig sak att ha. Jag hade inte fastnat med Nils och han inte med mig om vi inte haft ungefär samma åsikt om jämställdhet. En feministisk och medmänsklig grundinställning, liksom. I vår tidigare vardag var det inte (om inte minnet sviker mig nu) någon större issue med vardagsgrejer som tvätt, städ, mat osv. Det löste sig och om inte i dag kunde vi vänta till i morgon och förresten fanns det roligare saker att tänka på. Som att gå ut och äta och dricka öl eller att sticka iväg på weekendresor och sådant där som vi hade råd med utan att blinka förr i världen.

Nu är det, och det vet väl alla som läst den här bloggen mer än en sekund, ungefär det jag tänker mest på av allt man kan tänka på. De största anledningarna är att det 1. är viktigare att hålla en okej lägstanivå (man vill ju inte att kiddorna ska leva i träck), 2. är viktigt att Bo och Ben ser att vi gör lika mycket av nästan alla sysslor (okej, Nils kommer alltid att vara den som fixar dattan och jag kommer alltid att laga mer mat, men det ska inte vara någon skillnad i hur ofta vi skottar snö, klipper gräset eller dammsuger) och 3. är så mycket mer hemmatillvaro nu och det finns så mycket mer hem att ta hand om (innan barnen kom delade vi på en etta med alkov och nu har vi ett hus och en trädgård och ett garage och hej och hå vad vi har).

Okej. Så jag tänker mycket på jämställdhet och det handlar för mig mest om tid. Hur mycket tid vi lägger på sådant "man måste" som städ, tvätt, disk osv. men som kanske inte är så roligt och hur mycket tid vi lägger på "kul" som att sitta och uggla vid datorn eller läsa bok eller så. När det känns som att det skevar och jag inte får/tar lika mycket kul-tid som Nils börjar de komma, bitterkänslorna. Likaså när jag lägger massa tid på måste-grejs och Nils inte ser det.

Nu har det nog (obs: partisk tanke kommer här) hittills varit jag som varit mest drabbad kul/måste-tidsmässigt. Och min analys av varför det är så är att jag har varit hemma mest med barnen.

Jag kan inte poängtera nog hur viktigt det är för oss att dela lika på föräldraledigheten. Och inte främst för att vi ska vara med barnen lika mycket, utan för att vi ska få smaka på att vara den som har huvudansvar för markservicen, lika mycket. För oss (vill inte peka med pinnar och säga att det är/skulle vara så här för alla, men det här är min högst verkliga verklighet) så är det avgörande att vi båda får vara de som "alltid vet vad som behöver handlas hem, när vi dammsög övervåningen sist, vad barnen behöver för kläder och stövlar, vad som behöver tvättas" osv osv osv i all evighet LIKA MYCKET.

Det hade aldrig kunnat bli jämlikt mellan oss om en av oss bara skulle ta tre föräldralediga månader i anslutning till sommaren då man mestadels är lediga båda två, eller att en av oss skulle ta ett år och den andra ett halvår. DET ÄR INTE LIKA MYCKET och jag skulle bli tokig av bitterhet om inte Nils också fick uppleva hur det är att vara hemma och plocka, plocka, plocka, trösta, plocktrösta, diskstäda, lagamatochtvätta i exakt samma grad som jag gjorde det.

Nu ser vi till att det blir så. Lika mycket markservice. Och det är jämlikhet för oss.

tisdag 22 april 2014

Hann lyssna på en och en halv podd, så jag ska inte klaga

En nätt kvällspromenad på en timme med en arg bebbla i vagnen var faktiskt precis vad jag behövde, så mycket som jag sitter ner på jobbet. *tänker positivt*

En sak som faktiskt hjälper är att formulera sådana här saker i mitt huvud:

"Nej, men vi hade det jättejobbigt med sömnen där en period när han var runt elva månader." 
Att prata om det som att det är över. Skänker lite hopp, på något vis.

Annars går det som det går. Vi tappar humöret, vi kramas, vi pratar om att stå ut, vi säger "bra jobbat" till varandra, vi fräser, vi somnar nästan stående, vi går som i en dimma, vi bokar en familjeresa till Berlin, vi hoppas, vi längtar, vi kollar på Game of thrones, vi sitter uppe och dricker vin och öl fast vi inte borde, vi tänker "this too shall pass", vi oroar oss, vi bokar en hotellnatt i Göteborg, vi stöttar varandra, vi orkar inte, vi orkar.

Nu är klockan efter halv tio och jag vill ringa min mamma och prata om helgen, ringa min farmor som blivit sjuk, ringa Anton och Liselott och min bror som jag pratar alldeles för sällan med, så nya tomatfrön (första plantorna tvärdog), kolla på Orphan black, läsa i min nya bok, fixa en matlåda.

Men efter halv tio börjar också paniken över hur lite jag egentligen kommer att få sova sätta in, så det är bäst att jag går och lägger mig.

Nyläst

Hej älskade försummade blogg som ger mig så mycket anledning nuförtin. Jag sparkar igång dig med en nyläst.

Jag har läst den här: Bright shiny morning av James Frey, as recommended av Jenny.

Den handlar om att ha allt och att inte ha någonting. Om att komma till en stad med drömmar och fladder i hjärtat och om att leva de drömmarna, men ha ett stort hål i hjärtat som inte kan fyllas av någonting. Om att födas på amerikans mark efter att ens föräldrar har kämpat sig över gränsen med stora magen för att du just ska få födas på amerikansk mark. Om att ...

Ja, nu har jag varit uppe hos Ben två gånger sedan han la sig och just nu sitter han i babysittern och gallskriker bredvid mig och Nils fixar vagnen så att jag kan gå ut och gå och gå och gå tills han lugnar sig.

Så det får bli en kortis om den här boken.

Vad jag tyckte om boken, helt kort:

Det är en av de bästa jag läst. Kanske den allra bästa. Den har allt. Gott så. 

Läs den här boken:

JA    NEJ    NJA

fredag 18 april 2014

Läget

Jag fick en paus från familjen i går och var helt ensam i huset. Drog lite tidigare än vanligt från jobbet och hann med följande:

- Dammsuga överallt
- Plocka undan ALLA leksaker och prylar som låg överallt och stuva undan dem på väl valda platser
- Dammtorka i alla rum på övervåningen
- Bädda rent
- Skrubba båda badrummen
- Storstäda köket
- Hänga upp alla himla plagg som låg överallt, på krokar och galgar på rätt ställen, sortera ut det som skulle tvättas, tvätta fyra maskiner och hänga upp och in massor av tvätt
- Tömma alla blöjhinkar, sophinkar, komposthinkar osv

När hemmet sken var min ångest nästan borta. Då lagade jag jättejättestark tomatsås och åt med massa parmesan och spaghetti och kollade på Biggest loser och House of cards och drack vin. Sedan var jag mer hungrig och gjorde tacos. Och sedan somnade jag på soffan någon gång runt midnatt och gick upp och la mig i sängen mitt i natten och sov vidare och sov till tio.

I dag är jag glad och i dag ska jag återse min familj och i morgon ska Bo gå påskkärring för första gången och nästa helg kommer mina föräldrar och hälsar på och då ska jag och Nils nog boka rum på ett hotell mellan lördagen och söndagen och bara hänga utan att en av oss behöver känna "nu vaknar han snart och skriker"-stressen. Det där var en väldigt lång mening.

Jag ville mest säga att just i dag är jag glad. Och jag älskar alla kommentarer på förra inlägget. Att ni tar er tid att kommentera gör mig helt rörd. Tack snälla.

Nu träffar jag familjen om mindre än en halvtimme. Sitter på ett tåg och skriver detta på mobilen. Och är glad. Jag hoppas att jag får ett påskägg med små nagellack och trisslotter i. Fast jag tror inte att jag får det. Men jag är glad ändå.

torsdag 17 april 2014

Att vara pigga samtidigt och vilja hitta på något, njuta av varandra, ligga, titta varandra djupt i ögonen eller ens bryta ihop i ett gapskratt tillsammans känns så avlägset

Jag har aldrig träffat Sandra, men jag tänker på henne varje dag. Att jag får vara med och ta del av det nya och läskiga och sorgliga och mörka och ljusa och allt som händer i hennes liv nu är en sådan ynnest att jag får andnöd. Och hon skriver så brutalärligt och vackert och rakt om hur det är att vara människa att jag knappt står ut.

Och så många ni är som går igenom samma sak. Utan att vi visste om varandra. Varför har vi inte pratat om det förut? Varför vågar vi bara inte säga rakt ut hur det egentligen är? Vardagen och småbarnen förstör allt. Precis allt. Kärlek, sexliv, matro och goda nätters sömn. Vissa tar sig igenom gyttjan och ut på andra sidan, förhoppningsvis starkare än förut. Andra fastnar och sjunker sakta men säkert djupt ned i den. Och så finns det sådana som oss, som tycker att gyttjan är lite vidrig och tar liksom inga steg rakt ut, utan fegar och tar omvägar som inte leder någon annanstans än tillbaka till ruta ett. 

Och jag drar paralleller till min egen tillvaro, så klart. Jag tänker att det lika gärna kunde varit jag. Vi. Så många gånger som jag tänkt "stannar vi bara med varandra för att det är enkelt, för att alternativet  skulle vara för utmattande?".

Vi ingick ett löfte när Bossa hade kolik att vi inte fick skiljas förrän hon fyllt två. Att det som händer och sägs nu sker under det tysta samförståndet att det är undantagstillstånd och därför inte gills.

Jag brukar kokettera om det där löftet ibland för det får folk att skratta. Men det är ju inte roligt alls.

När Bossa var två var jag gravid igen och nu är Ben snart ett och han sover inte. Han. Sover. Inte. Han soverintesoverintesoverinte och vi håller på att bli tokiga.

Senaste månaderna har varit katastrof. Men vi trodde att det hade sin orsak. Först tänder, sedan var han förkyld, sedan febern och öroninflammationen, men nu då? Nu ska han ju vara frisk och han är jätteglad om dagarna och äter massor och skrattar massor, men på nätterna förvandlas han till världens mest skräckslagna och ledsna bebis.

Han inte bara gnäller och vrider sig, han gallskriker. Han skriker som om någon flådde honom och han skriker ibland flera timmar. Och ibland flera gånger per natt.

Det betyder att jag och Nils inte ens får sova varannan natt, som förut. Även om den som har hand om Ben går ner i källaren med honom så skräller hans skrik in i varenda rum i huset. Ibland vaknar till och med stensovaren Bossa och blir orolig och bjuder den föräldern som inte har Ben på en ny omgång "nattning och sagor mitt-i-natten".

I natt var det min sovnatt, men efter att Ben för andra gången vaknat och skrikit lungorna ur sig och hade hållit på så ett tag (en halvtimme, två halvtimmar, två timmar?)  gav jag upp och drog på mig kläder och skor och avlöste stackars Nils och gick ut på en nattlig barnvagsnpromenad i kvarteret. Så att någon fick sova i alla fall.

Jag är så rädd att han har ont. Men vad är det för smärta som bara dyker upp om natten?

Jag är rädd att han är rädd. Men vi är ju där för honom så fort han börjar skrika och testar allt allt ALLT för att få honom att känna sig trygg igen (i natt tände vi lampan i hans rum och pratade med honom båda två och dinglade med leksaker framför honom men han bara skrek och skrek och blev rödare och svettigare och allt mer olycklig).
 
Jag är så rädd att jag och Nils inte kommer att hitta tillbaka till varandra när det här är över. Att vi blivit så vana vid att bita ihop och fräsa till varandra att vi inte kommer att veta hur vi ska bete oss när det lugnar sig. Jag är så rädd att någonting skadas mellan oss nu och att det kommer att bli svårt eller omöjligt att laga. Jag är så rädd. 

onsdag 16 april 2014

Låter väl lite som Strokes, men mysigare

Jag och min kollega Emilie skickar en ny låt till varandra varje dag. Det är kul, för det blir som lite press att hitta något som den andra inte har hört och kanske till och med pricka in någonting som rimmar med känsloregistret för dagen.

I dag skickar jag den här till henne: Warm Soda – Young Reckless Hearts

Lyssnade precis på den för första gången (hittade i en musikpodd) och upplevde lite av det där pirret som jag hade nästan varje dag när jag var 17 och som jag har mycket mer sällan i dag. "Allt kan hända och snart är det sommar"-pirret.

Tänkte dela med mig, ifall det kunde ge samma pirr hos någon annan. Det är ju ett rätt gött pirr att ha.

Dessutom: bandet heter Warm Soda. Ett ypperligt bandnamn om ni frågar mig.

tisdag 15 april 2014

Straight outta Indonesia

Vi fick förresten så himla fina kläder till barnen från Ylva och Widy, som ju varit på Bali nyss. Skulle föreviga i går, men det var svårt att få ett av barnen att samarbeta:

De är i alla fall jättefina och mjuka och kommer att vara så väldigt sköna till sommaren.

På tal om sommaren så skrek sig Bossa igenom allt hon skulle göra i sommar nu på morgonen, på promenaden från hållplatsen Prinsgatan till dagmamman:

HITTA EN LAGOM LEKSTUGA
ÄTA GLASS
GÅ BARFOTA
ÅKA TILL BERLINILAND
TRAMSA MED MORFAR
BADA I BADPOOL
VARA NAKENFIS

Kan nog bli en bra sommar det här.

söndag 13 april 2014

Dessutom vann Liverpool

Det sämsta med den här helgen var att Ben vaknade halv midnatt i går och gallskrek i en och en halv timme av oklar anledning. Skrek och skrek och skrek, så att Bo vaknade och blev orolig och så att jag och Nils blev oroliga över mer sjukdom. 

Bäst med den här helgen har varit allt annat.


Den här helgen har Ben varit en himla sol. Happy happy joy joy. 

Och i dag hängde jag och Bo helt själva. 

Fikade på stan ... 

... och gick på museum.

Dessutom har de här två gosat och skrattat med varandra mer än någonsin. Det är det finaste jag vet att vila ögonen på, det. 

Bra helg! Synd att den är slut. 

lördag 12 april 2014

Genipodz

Min kompis Johan ska lyssna på några avsnitt av alla poddar som finns. I världen. Det är sjukt ambitiöst och väldigt spännande. Hoppas att få höra mycket om vad han hittar.

Jag lyssnar också mycket på poddar, men inte mer än kanske två avsnitt om dagen. Och då har jag mina "vanliga": HannaPees otroliga podcast, Värvet, Crazytown, Alex & Sigge, This American Life, NPR Pop Culture Happy Hour, Lilla drevet, Moa & Matildas podcast, The Moth, Medierna i P1 och några till.

Jag har inte tipsat så mycket om poddar förut (jo, lite, men inte asamycket), men nu vill jag tipsa om två som jag börjat lyssna på ganska nyligen:

- Synfält framåt. Kristoffer Appelquist och Tobias Wahlqvist intervjuar politiker som vill bli valda i antingen Europaparlamentsvalet eller det "vanliga" valet. En i veckan, varje tisdag, alla får vara med. Även SD och Piratpartiet. Fast inte Fi än? Om jag inte missat det. Hur som. Det är väldigt intressant och väl utfört och det handlar alltid om "hur menar du nu" och aldrig om att försöka sätta dit och visa att man vet en massa om det som intervjupersonen pratar om. Med tillräckligt många "hur menar du nu"-frågar kommer man bort från det som brukar förknippas med en politikers sätt att svara på frågor och så utkristalliseras på magiskt vis vad politikern ... egentligen menar.

- Genier. Moa Gammel intervjuar genier, vilket hon tycker är personer som citat: "äger sitt eget liv". Första och halva andra gången jag lyssnade så störde jag mig på att Moa var så insmickrande mot sina intervjuoffer samt att hon ställde ledande frågor. Alltså, att hon först ställde en fråga och sedan la till tre meningar som guidade intervjupersonen i en viss riktning innan intervjupersonen hann börja svara på frågan. Men sedan tänkte jag att det beror nog mest på att blivit lärd att man inte ska intervjua på det viset, men det betyder ju inte att man inte BÖR intervjua på det viset och så sket jag i hur hon intervjuade och bara lyssnade. Och satan vad inspirerad man (jag) blir. Om ni vill testa att lyssna: börja med Märta Tikkanens avsnitt. Så fint. Så fin. 

Ett litet kläm för att tända, ett dask för att stänga av

Jag skrev ju ett lååångt inlägg om hur dålig stämning det blev när jag återträffade min och Nils vän (rump)Daskarn för ett tag sedan.

Nu har Nils hittat en present som skulle passa honom. 

torsdag 10 april 2014

Önskerubbe: Om jag hade 24 timmar ensam hemma skulle jag...

Hanna undrar.

Jag och Nils tycker att det är livsviktigt att "ge" varandra ensamhelger. Så ibland tar han med sig barnen till Halmstad och lämnar mig i huset och vice versa (fast jag åker till Värmland).

När jag är själv brukar jag städa och vila och kolla teveserier, mest. Och äta stark mat (Nils svettas av kryddor värre än vitpeppar).

Om jag fick 24 timmar ensam just nu så skulle jag nog ...

- Rensa ut min garderob inklusive underklädeslådan. Sortera, slänga sådant som är trasigt osv. Mmm, ryser av välbehag vid tanken.
- Göra tidskrävande utseende- och välbehagsförbättringar av typen ansiktsmask, kroppsskrubb, manikyr, pedikyr osv, hemma med teveserie på datorn.
- Sova länge och sedan vakna till en bok och läsa tills jag somnar om.
- Bjuda in vänner på middag med minst tre rätter + snacks och prat.
- Lyssna på poddar, spela dataspel och dricka vin.

Eller så skulle jag bara sova.

Och väldigt enkelt

I dag avslutades arbetsdagen med ett kreativt seminarium där vi drack öl, åt macka och läste poesi. Hade någon sagt till mig för några år sedan att det kunde ingå i ens arbetsdag hade jag sagt något i stil med "HA, vilken LÖGN. Så kan det ju inte vara att jobba. Att jobba ska vara JOBBIGT, det hörs ju på namnet!".

Men så var det i dag och det gjorde att jag inte var så hungrig när jag kom hem, så i stället för middag med barnen kör jag en solomiddag nu så här på kvällskvisten. Och då lagar jag det godaste jag vet.

Så här:

Medan spaghettin kokar fräser jag på vitlök, chili och körsbärstomater i olivolja, salt och peppar. 

Och så river jag parmesan och mozzarella ... 

... och rycker loss en halv basilikakruka eller så. 

När pastan är lite underkokt blandar jag ihop allt. SÅ GOTT. 

onsdag 9 april 2014

Önskerubbe: "Bröllop, barn och bostad - genomtänkto eller rullade det bara på?"

Mal undrar, av följande anledning:

Är 29 år. "Alla" får barn och gifter sig och köper hus. Jag känner mig mest ung och osäker på allt fortfarande; mitt yrke, mitt självförtroende. Ja sånt. Hur tänkte du?

Ja jävlar. "Tänkte" räcker inte. Tänker, mer. Jag tänker rätt mycket på detta. På hur min alldeles unika, punkiga, revoltiga, ickekonformiga persona kunde göra följande svennebanakarriär:

20 år - börjar plugga på universitet
25 år - tar examen, får första jobbet inom skrået
26 år - får första fasta jobbet (i sthlm)
28 år - får fasta jobbet i önskestaden (gbg), flyttar ihop med livets mening på riktigt, friar till honom
29 år - gifter mig, blir gravid
30 år - föder barn, köper bostadsrätt
33 år - får barn igen, köper hus

Så här skulle det ju inte bli!!! Jag skulle ju göra en massa spännande och normbrytande saker. Skriva och resa och aldrig leva på samma ställe mer en än kortis. Träffa nya människor varje dag. Berätta historier. Förändra ... något.

Jag fick sådan jävla ångest när jag var 28. Då hände en massa stora vuxensaker [se ovan] viket jag tror föranledde all ångest. Lex: ÄR DET HÄR VAD SOM SKA BLI? ÄR JAG KLAR NU? IS THIS IT?

Inte för att jag tyckte att min tillvaro var undermålig, absolut inte. Jag hade så mycket. Så mycket som jag jobbat för. Få bo där jag ville bo, med den jag ville och ha en trygg inkomst inom något som åtminstone liknade journalistik.

Men det var det där med att vara framme. Att ha gjort den där svennebananresan jag inte skulle göra. Att tänka att det mest spännande (resan) nu var över. Eller nåt.

Jag tänker fortfarande på detta varje dag. Gör jag det jag ville eller det jag "skulle"? Alltså, jag ångrar givetvis inte Nils och barnen. Jag är så obeskrivligt nyp-mig-armen-lycklig över dem varenda dag. På riktigt. Men det där andra. Att jag pluggade natur på gymnasiet "för då kan du välja vad som helst sedan" fast jag var mycket mer intresserad av att lära mig ett tredje språk än att läsa matte F. Att jag gjort allt det där man "ska". Att jag har bockat av allt det där man "ska" ha bockat av I MIN ÅLDER (hatar "i den åldern"). Det känns lite som att jag ... gått på något. Att systemet lyckades lura på mig en norm.

Sedan kommer jag på att det är mig så jävla förunnat att ens kunna tänka på sådant här. Att jag har en frihet som är så otroligt få personer förunnat. Om man ser till det stora.

Och så får jag ångest för det.

Ungefär så.

Tillståndet

Gud, tack för alla kommentarer på förra inlägget. Blir helt rörd.

Tack även till penicillinet. Denna änglagåva. Efter bara en dag var Ben som förbytt. Han blev den vanliga klotformade solen igen. Så himla skönt. Nu äter han till och med. Och skrattar och gurglar och ma-ma-ma:ar och sover mycket, mycket bättre. Puh.

Annars är mitt tillstånd så här: det känns bra att vara tillbaka på jobbet. Jo, trot eller ej! Nu när jag gått igenom, eller rundat, milstolpen så känner jag mig lätt. Det är en extremt annorlunda tillvaro och jag tror inte riktigt att min kropp har hängt med. Den är väldigt ovan vid att sitta och titta i en skärm och att tänka på en enda sak flera timmar i sträck. I elva månader har jag ju multitaskat med världens mest nyckfulla personer. Nu är det så ... lugnt. Fast det är ju stressigt också. Stressigt på ett annat vis, dock.

I stället för att stressen handlar om att släcka bränder som Bo tänder medan jag ska få i lillebror mat och försöka hinna gå på toa och inte glömma att packa med det nödvändigaste och ducka för ett trots och ... ja ni vet, så handlar stressen om den gamla goa "men gud, tänk om jag INTE KOMMER PÅ NÅGOT", när jag får i uppgift att ta fram några roliga idéer som ska bygga ett företags varumärke eller sälja en grej.

Men liksom ... om jag nu inte skulle komma på någon idé (vilket jag ändå brukar göra efter ett tag), så är väl det värsta som kan hända att någon blir besviken på mig eller att ett företag inte boostas så värst eller säljer så mycket av någon speciell grej.

Om jag misslyckas med uppgifterna jag tacklats med senaste elva månader så är det värsta som kan hända ... mycket värre. Insatserna är mycket högre hemma än på jobbet.

Hoppas att jag kan bära med mig det fortsättningsvis. Det är rätt skönt.

Alla på jobbet skulle förresten ta en selfie till personalväggen. Jag tog den här i går kväll (eller Nils gjorde). Min chef sa att jag "tog i från knäna". Jag tycker att den blev fin.

måndag 7 april 2014

Tack vården

Visst tänkte jag att Ben nog skulle få smaka på glass och sötad dryck tidigare än vad Bo fick, men jag var inte beredd på att sitta och skedmata honom med päronmer och ispinne när han inte ens fyllt elva månader. Men det var vad jag gjorde i går. På barnakuten.

Herregud vilken dag. Låt mig berätta:

I går var det Nils tur att hitta på något skoj ensam med Bo (jag körde Lek och bus-landet med henne i lördags). Jag var i stället hemma med den lille febrige och försökte fruktlöst få honom att äta och dricka. Var på vippen att ge honom mer ipren och alvedon när jag såg att man inte skulle ge det till små barn mer än två dygn på raken utan att kolla med läkare. "Det är säkert lite överdrivet", tänkte jag, men ringde ändå 1177.

Sjukvårdsupplysningen ställde frågor om Bens allmänstillstånd och eftersom han hade haft hög feber utan andra särskilda symptom (tänderna räknades inte) så tyckte hon på 1177 att vi skulle åka till en söndagsöppen vårdcentral. "Bara för säkerhets skull."

Sagt och gjort, vi gick till den på Virvelvindsgatan och fick vänta en stund och sedan tog de blod- och halsprov. Och kort efter detta fick jag och Ben träffa en läkare som sa så här:

- Ni ska till sjukhus. Jag beställer sjuktransport till er. Ni åker på en gång.

*miljoner otäcka scenarior for genom huvudet*

- Ja, blodprovet visade att hans sänka ligger på 109. Den ska ligga på runt fem. Så det här är inte bra.

*ville gråta*

Så utan någon som helst packning - hade inte ens min handväska med mig - åkte jag och Ben till Östra sjukhusets barnakut och där blev vi kvar till midnatt och fick träffa flera stressade och lätt opedagogiska sjuksköterskor och två fantastiska läkare och ta flera prover och göra lungröntgen och bryta ihop och komma igen och försöka samla in urinprov (lättare sagt än gjort att få sin bebis att kissa i en mugg och speciellt när han inte druckit på hela dagen).

Lågvattenmärke: när jag började gråta och Ben grät och sjuksköterskan Lasse sa till mig att "lugna mitt barn och mig själv".

Högvattenmärke: när Cathrin skjutsade Nils till akuten och skickade med honom mat till mig och när Jocke och Cathrin och sedan farbror Johan tog hand om Bossa när vi var borta.

Mellanvattenmärke: att vi trots alla prover inte fick veta vad som gjorde sänkan så hög, men att det inte var fråga om en jätteallvarlig lunginflammation, för det hade de sett i så fall.

Vid midnatt fick vi åka hem med besked om att en röntgenläkare skulle titta på plåtarna dagen därpå och med en remiss på väg till Lundby sjukhus där Nils och Ben skulle infinna sig på öron/näsa/hals nästa morgon.
 
I dag ringde först en röntgenläkare och sa att bilderna såg normala ut.

Sedan ringde Nils och sa att de på öron/näsa/hals direkt sett att han har öroninflammation.

Har aldrig blivit så glad över öroninflammation.

Visst, trist att Ben verkar ha ärvt pappas dåliga öron (Nils var sådant därnt öronbarn), men så himla skönt att ha en action plan.

Nu ska han äta penicillin ett tag och det verkar som att det redan börjat hjälpa.

När jag nu tänker på hur arg jag blev på honom under några av de värsta sömnlösa nätterna som föregick sjukhusbesöket vill jag slå mig själv med något vasst. Lille, lille bullen. Tänk vad ont han har haft. Och inte kunnat säga något.

lördag 5 april 2014

Önskerubbar

Förresten, jag har varit så dålig på att svara på kommentarer lately. Förlåt för det, Är så himla trött och tänker "den ska jag svara på sedan" och så glömmer jag.

Men jag tänkte att jag kunde göra som Hanna, ungefär. Fast i stället för frågestund så kan jag skriva inlägg under era önskerubriker. Alltså: ni skriver rubriken, jag skriver inlägget. Deal?

Är så rädd nu att ingen ska önska en rubrik och så får jag stå här med skammen (*smiley som ser förskräckt ut*). (Ja, nu skrev jag så för att ha ryggen fri.) (Och nu skäms jag för det, att jag skrev det.) (Nu ska jag sluta skriva parenteser.)

Tredagarsfeber

Tredagarsfeber. Det är vad jag hoppas på nu. Ben har varit uppemot 40 grader varm sedan i torsdags någon gång. Jag trodde att det berodde på tandsprickningen, men nu vet jag inte. Hoppas på tredagars nu alltså. Då borde det gå över i morgon. Det är så j ä v l a jobbigt att inte kunna trösta sin bebis och se honom skruva på sig i plågor. Han kan inte äta, inte sova, knappt ej dricka. Just nu sover han, efter en timmes nattning/tröstning där vi testade: panodil, alvedon, tandsprickningssalva, bära i sele, ligga bredvid, sjunga, vyssja i egen säng, klassisk musik, ingen musik osv plus.

Det är min natt i natt och jag bävar för knorret i babymonitorn. Då vet jag inte om det blir tio minuters omsövning eller sex timmars. Tur att det är söndag i morgon.

fredag 4 april 2014

Man kanske ska skaffa barn med måttlighet om man gillar sin sömn


4:30 somnade han till slut och sov nästan utan att gnälla fram till sju. Så två och en halv härliga timmar tuggade jag väl i mig. Det är inte kattskit, det. Eller jo.

Ni är så gulliga, förresten. Känns som att jag har ett lag bakom mig. Jag minns när jag var ny med Ben och flera kommenterade och undrade om inte Nils kunde ta nätterna, eftersom det är jobbigare att vara hemma med barn än att vara på jobbet. Och nu tycker ni att Nils kan ta nätterna eftersom jag ska jobba. Hehe, inte mig emot, men vi fortsätter nog med varannan natt. Känns som den mest rättvisa lösningen nu.

I alla fall. Nu är jag på jobbet och min målsättning borde vara att komma på någon rolig påskkampanj för ett stort företag och att bli nästan klar med en Facebookplan för ett annat. Men jag tror att vi nöjer oss med denna målbild: håll dig vaken.

Det är du och jag i dag, kaffemaskinen. Du och jag.

Och om tre och en halv timme ska jag gå upp för att ta mig till jobbet och prestera och vara kreativ, hepp

Halloj, jag börjar få medium till svår panik här. Han slutat inte gråta. Fem timmar nu (eller exakt sedan jag släckte lampan för att sova).

Jag har testat:

- medicin två gånger, panodil i munnen (inkl gnugg på tandköttet) och alvedon i rumpan
- klassisk musik
- bära omkring
- ligga bredvid och klappa på rumpan
- ligga bredvid och bara hålla en hand på honom
- låta honom ligga själv och "skrika av sig" (som sagt, börjar få panik)
- sjunga
- mata med mjölk (två gånger hittills)

Just nu ligger han bredvid mig i storsängen och gallskriker. Jag vet fan inte vad jag ska hitta på. Det är så himla synd om honom. Och lite om mig.

Fyra timmar and counting

Tanke som slår mig nu när Ben har skrikit sedan klockan 22:

Om jag tar ut skilsmässa från Nils så får jag sova utan barn varannan vecka. Kanske vore värt?

Det är så ohållbart detta. I natt har jag skrikit "vad fan är problemet" åt min bebis. Fint ögonblick. Har även gråtit en del själv. Fattar inte hur jag ska fixa jobbet när jag får sova max två timmar varannan natt. Fattar inte hur jag inte ska bli tokig. Sova är det enda jag tänker på nu.

tisdag 1 april 2014

Berlin

Nu skrev jag en svarskommentar till Karin som blev så lång att den kanske ska bli ett eget inlägg. Den handlar om Berlintips och någon mer kanske vill veta? Jag testar:

Vad härligt med Berlin!!! Ni kommer att ha det SÅ bra. 

Mina favoritstadsdelar i Berlin är Prenzlauer Berg, Mitte och Kreuzberg. Man kan gå mellan dem trots att det är jättelångt (Berlin är så stort och platt), för det finns fina saker att titta på överallt. Jag har hört att Neukölln och Friedrichshain ska vara grymt också. Jag har bara hängt i östra Berlin, vilket kanske märks. 

Hur som: gå av vid Eberswalder Straße och köp en tidning på en kiosk och gå sedan ner på Kastanien allé och ät frukost på någon av uteserveringarna där. De flesta ställen erbjuder en uppsjö av olika frukostpaket som är AWESOME.

Sedan kan man gå omkring på sidogatorna där och kolla på second hand-affärer och dyka in för öl lite varstans. På Dr Pong (Eberswalder Strasse 21) kan man spela rundpingis när man dricker sin jättebilliga öl. Rekommenderas!

Om det är söndag och ni är i området ovan MÅSTE ni också gå på marknaden i Mauer park. Den är helt gigantisk och har allt, inklusive öl, mat och utomhuskaraoke (missa EJ). 

Mitte är bra om man gillar konst. Massor av gallerier överallt. Och rolig shopping kring torgen som ligger överallt. 

På "stora gatan" i Kreuzberg (kan den heta Kreuzberg allé?) ligger massa roliga, mysiga och fina pubbar, alla väldigt gay friendly. En har rosa fluff på väggarna i stället för tapeter och på en köper man sin öl i en husvagn som man sedan slår sig ned utanför. Så himla mysigt. Kommer inte ihåg vad just de ställena heter, men om ni frågar vilken hipster som helst efter rosa fluff- eller husvagsnpubben borde ni få napp. 

Åh, härligt med Berlin. Jag vill åka dit med familjen i sommar också. Berlin ska vara så sjukt barnvänligt med över 2000 lekplatser till exempel (jämfört med Stockholm som har cirka 200).

Just det! Det finns en jättebra pastarestaurang (tror att den är vegetarisk og) som heter (Mädchen Italiener Alte Schönhauser Str. 12). Ät där!!!

Vardagarna nu

20 över 20 var middag, kvällsmys och nattning avklarat, samt två korta pilatesvideos (rygg, armar och sidfläsk) och städning av kök (det är min tur att göra det nu, medan Nils har middagen klar när jag kommer från jobbet). Nu ska jag kolla på ett avsnitt av Biggest Loser Australia innan jag lägger mig med min bok.

Det gick bra att vara på jobbet i dag. Det var trevligt, till och med. Men det bästa var att komma hem. Till huset, barnen, mannen och kvällen.