fredag 28 februari 2014

Ask and you shall receive

Ja herreminfis. Jag bad om en kämpigare Ben och jag fick en kämpigare Ben. Tack universum! Om jag ska vara petnoga så ville jag att det skulle komma en jobbig fas lite närmare min jobbstart, om tre veckor eller så, och inte precis nu. Men tack för att du lyssnade.

Nej, det har inte varit roligt att vara Ben i dag. Om han inte vaknar med minst en ny tand i morgon äter jag upp Nils tvätthög. Jävlar vad han dreglar och tuggar och ynkar. Stoppar in hela handen i munnen och vispar runt, i något försök att hitta källan till det onda och ge den en lavett.

Tur att Bossa inte är hemma, för hela den här dagen har vigts åt uppgiften "trösta bebis". Hon hade inte haft så kul med oss, tror jag.

Bossa har tillbringat nästan hela veckan i Värmland. Sportlovslediga mormor kom ner i tisdags och plockade med sig henne med ett tåg samma kväll. I stället för att hänga med tråk-mamma och gnäll-lillebror har Bossa enligt täta uppdateringar hunnit med följande:

- biobesök (Bamsefilmen)
- skaparverkstad på konstmuseet
- semmelbak
- semmelätning
- trädgårdsarbete
- musikskapande

Det är så härligt att kunna skicka iväg henne på äventyr så här. Det är liksom inga problem alls att åka bort från mig och Nils. "Bossa, nu ska du till mormor och morfar en sväng." "Jippi, men då måste jag packa först."

Mormor hade frågat henne vad hon ville hitta på under veckan och fått svaret:

"Du kan laga mat, så leker jag."

Härlig unge. Härliga tider.

Med morfar i trädgården. 

torsdag 27 februari 2014

"I september blir jag 30. Om jag har tur."

Nu ska vi se. Det här kanske blir för mycket för mig, men jag tänker titta och få svindel.

Cashen ska in

I dag är det ungefär en månad kvar till dess att jag ska vara tillbaka på mitt jobb. Det känns helt okej. Framför allt eftersom det betyder att Nils ska få vara hemma med börna och det unnar jag honom så gärna (inte för att det är min sak att unna, men ni fattar). Och pga det där jag brukar tjata om att det är otroligt viktigt för äktenskapets överlevande att vi får smaka på lika delar huvudansvar för markservicen.

Samtidigt känns det lite läbbigt. Jag vet inte riktigt vad jag kommer tillbaka till. Jag har fått ny chef under min bortavaro och jag vet inte om min roll fortsättningsvis kommer att vara hälta/hälta copywriter/pr-person eller om det kommer att vara något annat. Har de som gjort mina grejer medan jag varit borta varit mycket bättre på det än jag? Kommer jag att känna igen mig? Kommer jag att minnas mina lösenord? På den sistnämnda frågan är svaret ett rungande nej. Som tur är har vi kompetenta IT-personer på byrån. De får help a mama out.

Just det. En grej jag nästan hoppas på är att den här lille kommer in i en jobbig fas precis innan jag ska tillbaka till jobbet. För just nu är han alldeles för mysig för att lämna. Eller kommer mina kollegors kinder att vara lika gosiga att suga på? Kommer mina kollegor att skrika av förtjusning när jag river av Imse vimse? Time will tell.

onsdag 26 februari 2014

Nyläst

Varje jul får jag, av min farmor, en bok av årets nobelprisvinnare i litteratur. I år fick jag Alice Munros Tiggarflickan. Och den har jag läst nu.

Vad jag tyckte om boken, helt kort:

Jag tyckte mycket om den! Den påminner mig om boken jag skrev C-uppsats om för jättelänge sedan; Union Street av Pat Barker. Och språket påminner om Joyce Carol Oates, tycker jag. Gillar novellformatet också. Känns så enkelt att dutt-läsa. 

Läs den här boken:

JA    NEJ    NJA

Mårran heter la Courabou på franska

Nämen hej, här sitter jag och svettas efter att ha lagt in månadens räkningar i internetbanken. Tror att det är rekord för familjen Hellbjörn, faktiskt. Det var en typisk "vinterns fjärrvärme möter elräkning möter csn-inbetalning möter lite annat jox"-månad. Som att alla planeter stod på rad!

Jaja, vi klarar oss (väl).

Tur i oturen att jag precis som Petra redan varit på bokrean. Fyndade två böcker till Bo och det hörs ju på namnet bokREA att man sparar pengar på att handla där. Ha! Take that you superdyra räkningsmånad!

Jan Lööf-boken blir ett fint avbräck från de vanliga godnattsagorna och Stora boken om Mumin verkar ASGRYM. Den är som ett uppslagsverk som också innehåller sagor, serier, bilder och recept (!). Som en vidareutbildning på Muminskolan som Ania höll för mig (och alla som ville, på Instagram) för ett tag sedan. Rätt peppad på att gräva ner mig i Mumin med Bossa.

måndag 24 februari 2014

Fem nyanser av skitglad

Det kanske är en vanlig sketen måndag, men Ben hittar anledningar att skratta hela tiden. Kolla bara:

Glad pga macka efter frukostgröten.

Glad pga gott förmiddagsbad.

Glad pga skön tupplur.

Glad pga god pasta till lunch. 

Glad pga smarrig majskrok efter mellanmålsfrukten. 

Jag har liksom smittats av Ben och ska nu bege mig ut extra tidigt för att ta en lång omväg till Bossahämtningen (jag tänker en promenad till färjeläget och båt till Rosenlund i stället för spårvagn till Järntorget) och jag tror att jag till och med kommer att känna en och annan vårkänsla. 

söndag 23 februari 2014

Ensam hemma och en William Morris-pall

I torsdags skulle Nils föräldrar komma förbi och hänga och stanna över till fredagen och då kom Nils på att de ju kunde ta med sig barnen till Halmstad över helgen. Och så kunde han också åka dit, efter jobbet på fredagen, och så kunde jag få vara helt ensam ett par dygn. Om jag var sugen på det, alltså?

Och alltså, ja, det var jag. Hade inte tänkt tanken förrän han sa det, men en ensamhelg var precis vad jag behövde.

Redan vid lunch i fredags försvann småkottarna med farfar och farmor och jag blev själv i huset. Eftersom jag inte ville bli mördad i sömnen så sa jag ingenting om det då, men nu (när familjen återvänt) kan jag berätta.

Alltså det har varit så skönt. Jag har sovit flera timmar mitt på dagen, både i fredags och i går, jag har kollat på jättemånga avsnitt av The Killing, jag har ätit väldigt stark mat, druckit rödvin, pysslat, städat, nått botten av tvätthögen, kollat på grejer på internet, tränat pilates, ätit dipp framför melodifestivalen och inte träffat en enda person förutom mig själv.

Och så har jag fått längta efter barnen. Två dygn borta från dem är precis vad jag behöver för att börja ömma riktigt mycket.

Om jag tvingas ge ett enda "föräldraråd" så är det att ge varandra en helg away from family då och då. Och inte bara för att åka iväg på något, utan för att få vara hemma helt själv. Det är flera lisor för själen. För oss i alla fall.

Ps: tapetserade en pall också. Känner på mig att det kan spåra ur det här.

lördag 22 februari 2014

Att tapetsera ett bord (och skava bort ångest på köpet)

Trots att jag bloggar dåligt är jag inte helt improduktiv. Kolla vad jag gjorde i dag, till exempel. Cyklade till Backaplan och köpte tapetklister, roller, pensel och lack. 
Jag tycker mycket om det här skrangliga gamla teakbordet, som jag köpte på någon second hand i Hornstull när jag bodde i Stockholm. Men ytan har sett bättre dagar, det har det. Och nu när jag har massa tapetprover hemma tänkte jag slå till på en DIY-fix. 

Först valde jag ut en av de största tapetproverna och kollade så att den passade. Det gjorde den PRECIS. Tur. Borde kanske ha kollat detta först, ehrm. 

Och så la jag bordet på tapeten och ritade av det ...

... och klippte ut lämplig bit.

Sedan gick jag ner till garaget - ÄLSKAR ATT HA ETT GARAGE SOM MAN KAN FIXA I - och sandpapprade bordet. Tycker att det blev fint redan här. 

Och så torkade jag med först våt och sedan torr trasa. 

Därefter kletade jag på massa tapetklister på bordet och la på tapeten. 

Sedan kanske jag borde ha väntat ett tag? Men jag hade ingen lust, så jag lackade omedelbart. Då blev det blankt och fint. Just nu vilar bordet efter en andra omgång lack och det ser väldigt bra ut. Förutom en liten upphöjning där tapeten varit vikt så ser det faktiskt ut som the work of a proffs. Men enligt säkra källor på www så ska upphöjningar i tapeten lägga sig när allt torkat, så det ska vara lugnt. Nu vill jag, precis som med spraymålningen, tapetsera hela världen. 

onsdag 19 februari 2014

Det är ingen fara på taket

Hej!

Jag har nåtts av ett enskilt önskemål om nya inlägg här. Är visst lite glest. Hur mår jag egentligen?

Jodå, jag mår bra. Men hade jag varit Sandra Beijer så hade min debutroman hetat "Det handlar om sömn", om jag säger.

Vi har, eller i alla fall jag, börjat ge upp tanken helt om obruten sömn på lillebror. Nu hoppas jag mest på så många som möjligt av de bra nätterna. Bra = ett par host/napptapps-uppvak på kvällen, en matning på småtimmarna, omsomning inom tjugo minuter och uppstigning tidigast sex. Skulle vara så nöjd så, om det såg ut så fem nätter i veckan.

I alla fall. I dag är jag hemma själv med båda barnen och tänkte inleda morgonen med de här pannkakorna som jag hittade hos Cassey Ho. Endast två ingredienser, hur svårt kan det vara att lyckas, liksom?

Så här blev mina. Ett typiskt "nailed it"-moment, va?¨

Bättre gick det med dockteatern som jag och Bossa jobbar på i dag. Tänk att det här var en grönsakslåda från Coop i morse? Och då är vi inte ens färdiga än.

Annars har lille fått sitt lystmäte (säger man så?) när han fick fri tillgång till presentsnörena.

Och så har vår katt visat sig för första gången på drygt en vecka.

GUD vad jag blandar tempus i det här inlägget, märker jag när jag läser igenom det. Förlåt. Orkar inte ändra. Sa jag att det handlar om sömn nu?

lördag 15 februari 2014

Lilla Drevet

Lyssnar ni på Lilla Drevet? Jag tycker mycket om den podden och senaste avsnittet kan jag highly recommend. Kringlan (som är en av mina favoritpersoner) håller på att göra en Britney verkar det som och Ola Söderholm är extra rolig och på pricken. Och Nanna Johansson är som alltid så himla retorisk och vass och bra och sa en sak som fick mig att tänka på en grej som jag kom på att jag vill blogga om.

Bare with me, jag har druckit lite rödvin.

I alla fall. Jo, på tal om kritiken som Lilla Drevet fått om att det är så himla vitt (förutom de tre nämnda vita personerna så ingår även vita Liv Strömquist i Lilla Drevet, men hon var inte med i senaste avsnittet) så kör Nanna en prata om att dela in hur man ser på jämställdhet och fördelning och vilka som får synas i media. Hon definierar tre grupper av folk med åsikter:

- De som tycker att mediebruset ska spegla befolkningen rakt av (50/50 män/kvinnor 80/20 vita/rasifierade (obs: Nanna/Ola/Kringlan valde genomgående att säga "rasifierade", ej mitt ordval).

- De som tycker att alla, oavsett om man är man eller kvinna eller transperson eller rasifierad eller handikappad eller kortväxt eller vadsomhelst, ska ha lika stor rätt att se förebilder i media oavsett hur ration i befolkningen ser ut.

- De som tycker att man inte behöver tänka på sådant här, eftersom "det där löser sig organiskt". 

Jo, jag kom att tänka på min bror och min pappa, för de hör till den sistnämnda gruppen. De har båda uttryckt att "det där kommer att ordna sig med tiden" och att "vi ju ändå kommit långt med jämställdheten". Varje gång jag pratat med dem om det så har jag blivit så f r u s t r e r a d. Jag har inte lyckats komma någon vart med mina argument, eftersom de slagit ner mig med "det sunda förnuftet" och "vaddå, JAG gör ingen skillnad på folk och folk och det har väl gått bra för dig?". Typ. 

Jag fattar ju att de inte kan se den större bilden eftersom de är män och vita och medelklass och därför drar väldigt mycket fördelar av rådande världsbild. 

Men jag skulle vilja kunna visa dem. Jag skulle vilja kunna visa dem utan att de suckar och himlar med ögonen inombords åt deras "tokiga arga lilla familjemedlem som bryr som för mycket om trams". Jag skulle vilja kunna framföra argument som får dem att lyssna och tänka efter. För jag tycker ju om dem så väldigt mycket. 

Hoppas att Lilla Drevet kommer att ta upp ur man hanterar folk i sin närhet, som man gillar, som tillhör den där kategorin "det där kommer att ordna sig med tiden gäsp" så att man slipper känna så mycket ångest när man pratar med dem att man måste välja bort massa saker man helst skulle vilja prata om. 

En hustomte i källaren, det blir bra

Åh, jag skrattade mig svettig precis när Nils berättade om hans och Bossas besök på badhuset i dag. Hon är ju ganska verbal och kontaktsökande och som barn är mest, antar jag, vad gäller "saying what I'm seeing"-grejen, så det var visst många "TITTA PAPPA, EN NAKENFIS!" och "TITTA, HAN ÄR BRUN OCH JAG ÄR VIT!" och "NU ÄR JAG OCKSÅ NAKENFIS".

Medan de var och badade dammsög jag i källaren, städade badrummet där nere och inredde en hörna till Nils bror som ska bo hos oss fram till sommaren pga praktik i Göteborg. Det var svårt att få det mysigt. Ser mest ut som en fängelsecell. Men det är åtminstone varmt och rent och luften är bra. Efter att vi installerat en avfuktare har jag knappt sett en enda spindel. Hoppas att han kommer att trivas.

För övrigt är den här delen av huset den enda delen som kommer att få smaka på renovering det närmaste. Vi tänker lägga golv och fixa väggarna och ställa in bäddsoffa osv så att det blir en gästrum på riktigt. Någon som har några tips till renoveringsrookies?

fredag 14 februari 2014

Därför är jag så tillfreds just nu, hold this thought

I dag är det ju alla hjärtans dag, men inte därför, utan för att det är vår förlovningsdag i morgon, fick jag den här fina presenten av Nils.

Dessutom har jag världens godaste potatisgratäng på gång. Jag har finhackat en liten "hel" (sådan utan klyftor) vitlök och en schalottenlök och stekt försiktigt i smör och olivolja. När löken blev blank och genomskinlig hade jag i tunt skivad delikatesspotatis och lät det brynas ihop lite. Sedan öste jag i ett par deciliter riven parmesan och lite grädde + matlagningsgrädde och salt och avslutade med ganska många rejäla snurr på pepparkvarnen.  Detta ska nu koka mjukt och sedan ska det in i ugnen med parmesan på toppen. Jag lovar, det blir gott.

Dessutom är det fredag, På spåret och jag har vin i glaset. 

Ett lurigt tips

Jag vet inte om det är åldern (Bo var likadan, ser jag i bloggarkivet), eller förkylningen eller tänderna, men Ben vill inte äta längre. Från att ha gapat som en fågelholk kniper han nu sin trut till ett hårt litet streck. 

Det är ju så stressande att inte kunna mata sitt barn (även om man vet att de får i sig det de behöver och yadayada), så jag har inte gillat den här nya utvecklingen alls.

Men i dag kom jag på en grej som funkade på Ben. Majskrokar. Han kan inte motstå dem. Och när han öppnar gapet för att lassa in en krok kan jag passa på att smyga in en sked mat. När maten väl är i munnen så verkar han tycka att det är lika så väl att svälja ner den. 

För att få i honom en burk mat gick det åt cirka åtta majskrokar. Vassegoa för tips. 

torsdag 13 februari 2014

Och teven är på givetvis

Herregud vad trött jag är. Det blir ej mycket gjort i dag. Jag har druckit sex koppar kaffe, men jag får inte bort ögongruset.

Tur att Bo är ganska påhittig. Senaste timmen har vi lekt den här leken: jag och lillebror hänger i köket och väntar på brev. När Bossa ropar BLUNDA så blundar vi och så springer hon in med en teckning till oss. Sedan får vi ropa tillbaka henne så att hon får komma och berätta vad teckningarna föreställer.

Här har vi till exempel "en brevbärare, en människa och en liten boll. En konstig liten boll."

Klockan är strax efter sju och det har precis börjat snöa

Klockan 23:45 i kväll, ungefär, blir Ben nio månader. Lika länge på utsidan som på insidan, alltså. Eller, han var ju inte inne riktigt i nio månader, men ni fattar. En liten milstolpe är det väl i alla fall?

"Födelsedagsbarnet" var ivrig med att sparka igång firandet och ville gå upp redan klockan fem. Jag kan tycka att fem är en helt okej tid att stiga upp (SA JAG VERKLIGEN DET DÄR?!!!) om uppstigningen har föregåtts av en lugn natt. Nu var det inte riktigt så i natt, utan det var minst en timmes skumpande och tröstande i selen samt två nattamatningar (eller en, egentligen, för den klockan fem visade sig ju bli en morgonmatning). 

I alla fall. Jag sitter här och funderar på hur jag ska underhålla barna i dag (utan att tappa humöret eller somna på olika saker). Ben är förkyld, så vi bör ej gå till något ställe med andra människor. Åtminstone inte inomhus. Och det regnar eller snöar ute (det är mörkt så jag ser bara att det är något som rör sig i gatlykteskenet), så att hänga i lekpark lockar "sådär" mycket. 

Äsch, det ordnar sig. Med a little help from a friend (Netflix) och ganska många koppar Änglamarks mellanrostade ska vi väl klara även den här dagen. *kavlar upp ärmarna*

onsdag 12 februari 2014

Orsak och verkan. Eller orsaker till verkan.

I går när jag skulle hämta Bossa gick jag förbi massa blomsterhandlare på Linnégatan och såg att det såldes tulpaner. Det gjorde mig först jätteglad och sedan svart som natten av ilska eftersom JAG FÅR VÄL KÖPA TULPANER SJÄLV OM JAG SKA HA NÅGRA. Blev alltså arg på Nils för att han förmodligen inte skulle köpa hem tulpaner. (Obs: inser att det här är en ofeministisk och fånig sak att känna, men ingenting i det här inlägget spelar på någon form av logik, jag lovar.)

Sedan köpte jag tulpaner och kände mig lyckligare. Sedan kom jag på det där igen, om att Nils inte köper tulpaner (särskilt ofta) och så blev jag väldigt arg igen. Sedan tänkte jag på att jag städar och tvättar och plockar så mycket och att det ofta känns förgäves och så blev jag jätteledsen.

Och så kom jag hem och gav mat till mitt lilla barn och pratade om olika slags kalas med mitt stora och började bubbla av glädje över allt fint jag har.

Sedan hängde jag en 60-tvätt och tänkte på att jag hängde tio strumpor och inga var mina och så blev jag förbannad.

Och sedan åt jag en burk oliver, 20 skivor hushållsost och körsbärstomater med salt.

Och sedan fick jag mens.

Jag måste nog läsa på om det här. Vad är det för jävla helvete som händer med mig? Kommer inte ihåg att det var så här förut.

Nyläst

En fördel med att åka sjuttielva timmar tåg på egen hand är att man hinner läsa minst en bok. På väg till och från Luleå läste jag den här. Tell the wolves I'm home av Carol Rifka Brunt. Jag var i valet och kvalet där på Pocket Shop på centralen, för det är ju så oerhört viktigt att det blir rätt när man väl har chansen att sitta ensam med en bok eller film eller tv-serie. Man vill ju inte slösa tid på någonting halvdant. Så jag gjorde det jag brukar göra när jag inte vet vilken bok jag ska köpa. Gick in på Lisas blogg och klickade på boktips-kategorin.

Vad jag tyckte om boken, helt kort:

Lisa gillar den här väldigt mycket och GUD det gör jag med. Den handlar om June, som är 14 och inte har någon direkt vän förutom sin morbror, som hon står mycket mycket nära. Morbrorn ska dö snart, i AIDS, och vill måla av June och Junes syster Greta som en sista grej. Tavlan blir en symbol för en hel massa och AIDS blir en annan symbol och det är 80-tal och New York och familjerelationer och alldeles alldeles underbart. Underbart språk, underbara karaktärer och missanpassade tonåringar och trasiga föräldrar och underbart, helt enkelt. Jag tycker att den påminde en del om Jonathan Franzens böcker, fast utan de tråkiga partierna.

Läs den här boken:

JA    NEJ    NJA

(väldigt mycket ja)

tisdag 11 februari 2014

Största anledningen till att dela lika på föräldraledigheten är inte, som många tror, att båda ska få bonda med barna

Ja jäklar. I dag har jag:

- Städat båda badrummen.
- Tagit rätt på köket efter gårdagens middag (gav Nils fritt fram att inte diska i går pga helgen som just hände) inklusive skurning av golv.
- Dammsugit hela nedervåningen.
- Plockat tusen leksaker, tvåtusen klädesplagg samt massa snorpapper från diverse golv.
- Kört en tvätt, hängt en tvätt, vikt ihop och hängt in massa torr tvätt.
- Lagat kvällens middag.
- Fixat köket igen.
- Tagit hand om och försökt mata och söva Ben, som har en ganska jobbig dag faktiskt. Han har till exempel inte ätit något sedan frukostgröten. Äta är ju annars hans bästa gren.

Och klockan är inte ens två än!

En dag ska jag starta ett företag som ska gå ut på att göra gott för världen och då ska jag anställa väldigt många småbarnsföräldrar. Fast bara sådana som varit föräldralediga.

Förutom att man skulle få jobba på mitt fantastiska företag så finns det flera andra fördelar med att ta ut sin föräldraledighet.

Som det här med att Nils snart kommer att bli världens mest effektiva markservicemaskin. Han ska snart ta över föräldratjänstgöringen efter mig och då är det han som svabbar av köket medan han leker imse vimse med lillebror, "hinner städa lite i badrummet medan han sitter på toa" och passar på att vika örti kilo tvätt när lillebror sover och Bossa kollar på Rolie Polie Olie.

Om man ska få någon som helst kvalitetstid med sin partner, eller bara lite leisure time på kvällar och helger, så måste man nämligen ta tag i massa städ- och hemmafixarbös på dagen när man är med barnen. Man blir tvungen att lära sig att bli en maskin.

Och om bara en blir en maskin är det lätt hänt att hen blir en väldigt bitter maskin som inte tycker att hen får tillräckligt mycket uppskattning för det hen gör hela dagarna.

Om däremot båda tvingas bli maskiner så får båda två stor respekt för vad det innebär att vara den som för tillfället har maskinrollen (= är föräldraledig). Och så blir äktenskapet mycket lyckligare och mer hållbart. Enkel matematik. Vassegoa för tips!

måndag 10 februari 2014

Och nurå, Gillette? Bara bra grejer nu, va?

Jag har förresten inte fått något svar från Martin Milan. Angående Gillette-debaclet, alltså. Men nu är filmerna bortplockade från Youtube. Jag vill inte tro för mycket om betydelsen av det jag skrev, men de hade legat uppe i ett år och nu är de puts borta. Vore rätt coolt om en hade något med det att göra. Eller, det viktigaste är ju att de är borta, så klart. Eller, det viktigaste är ju att Gillette och Gillettes reklambyrå inte gör sånt därnt skit mer, så klart. Hoppas?

Hemma, det luktar så gott

Jävlar vilken singelpappahelg Nils drabbades av. Bubba prickade in inte bara utvecklingssteg och tandsprickning utan även förkylning från helvetet. Så han har haft att stå i, Nils. En del av mig tänkte "ja vänta du bara" när jag hörde om alla planer han hade för kidsen (alla planer = vi tar oss väl ut varje dag i alla fall och en dag kanske vi kan gå på något museum, typ). När jag hörde om första sömnlösa natten var jag inte så smug längre. Då hoppades jag mest på mirakel för min lilla familj där hemma. Och miraklet kom och miraklet hette Cathrin. På lördagen stuffade hon förbi i sin bil och plockade upp Bo på en lekplats-lördagsgodis-Maxbesöks-runda och messade mig sedan med orden "vi hade så kul, så vi gör om det i morgon". Och på söndagen tog hon med Bossa på Lek- och buslandet och sedan hem på middag (megamakaroner med Kattens supervegobiffar och ketchup). Sådan himla fin vän, va. Bossa har fått en ny idol, det är ett som är säkert.

Hur som helst så sover kidsen bra (just) nu. Jag är inte så tveksam till medikamenter som Nils, så jag nattade Ben med en halv ipren i rumpan, duttar av flytande alvedon på det svullna tandköttet och en omgång med näsfridan och näsdroppar. Hoppas att det gjorde susen.

Och så lagade jag superpasta med vitlök/olivolja/citronzest/parmesan/svartpeppar och så kollade vi på True Detective och jag är så glad att jag har ett ställe i den här jävla världen som jag alltid helst vill vara på. Amen.

Tåka åg över hela Sverige nästan

Hej! Nu är jag inne på 19:e timmen av tågresa. Vi är lite försenade och jag är ganska oljig i uppsynen, men jag är vid gott mod.

Mellan Boden och Uppsala var det lite kämpigt, för då befolkades vagnen av fler människor än sittplatser samt rastlösa barn, hundar och massor av stora och fuktiga djurhudar (!). Gissar att det var före detta ystra renar det handlade om. Såg ut som det när ägarna rullade ut dem för att sova på, på tåggolvet (! igen). Hur som helst: ovanstående i kombination med massa glada och svettiga utförsåkare gjorde att luften i tågvagnen var minst sagt mustig i natt.

Men efter Uppsala blev det härligare och efter Stockholm hade jag till och med två platser för mig själv och kunde sova.

Nu är jag snart i Göteborg och helvete vad jag längtar efter barnen. Och Nils, men mest barnen.

Lista över vad jag är gladast över att jag hade med mig på tågresan (inspo till den som själv ska på långresa):

- öronproppar
- nässpray
- sovmask
- kudde
- filt
- hörlurar
- mobilladdare
- flera flaskor vatten

söndag 9 februari 2014

Anton ska gifta sig och då måste vi ju pantertanta upp honom lite först

Det bästa med att ha sovit med små barn i tre och ett halvt år är att en 18 timmars sittande tågresa känns som "ett rätt bekvämt sätt att tillbringa natten på ändå".

Jag sitter på ett nattåg som precis lämnat Luleå. Är hemma i Göteborg i morgon vid lunch, ungefär. Anledningen till Norrlandsresan heter Anton och i går firade vi hans svensexa. Det var den bästa svensexa jag varit med om. Jag har bland annat suttit som Rose Nylund i en värmestuga och druckit Baileys i champagneglas (se bild), gått på spa för första gången och blivit skrubbad (vill nu alltid gå på spa), hållit tal i en park om att det måste bli slut på ensamhushållen (Anton och jag bodde i kollektiv ihop för hundra år sedan), sjungit in en Weezerlåt på Antons radioutrustning (kanske i P4 Norrbotten inom kort?) och framför allt: kramat en massa på min fina vän som bor alldeles för långt från mig. Men inom några år bor han på Tjörn och då ska vi hänga jämt.

Först, dock: åka tåg. En jävla massa tåg.

torsdag 6 februari 2014

PUSS ALLA FINA

Fasen vad mycket fin respons jag fick på förra inlägget. Tack alla härliga som jag känner och som jag inte känner. (Och till dig som inte var så positiv och skrev “att ni orkar…”, jamen det är väl bra att man orkar ibland. Det var faktiskt lite jobbigt att sitta och formulera sig med en som skrek efter ÄPPLEBÅTAR UTAN SKAL OCH MJÖLK MED IS i soffan bredvid mig och en som satt på golvet och skrek av oklar anledning.)


Mest känner jag att det var gött att få ur sig. Jag fick sådan ångest när jag såg reklamfilmen och det var så skönt att inte bara knyta näven i fickan utan att … knyta den lite mer på www att mycket ångest rann bort bara av att få ur sig en tanke kring det.


Men jag känner också så här. Med risk för att låta som hon i Mean girls som pratar om rainbows and getting together in a big hug (and SHE DOESN’T EVEN GO TO THIS SCHOOL) att … kom igen nu ni som sitter på makten på företag och byråer. KOM IGEN.


Jag klandrar inte den som jobbar som grafisk designer på en byrå och som tjänar 24 000 i månaden och som kanske har sitt första jobb och sitter med andan i halsen mest hela dagarna. Det är inte så jävla lätt att säga nej till tvivelaktiga uppdrag (lex: när jag jobbade på Expressens nöjesredaktion och blev tillfrågad att “åka ut till Persbrandts hus och fråga honom lite om relationen med Sanna Lundell”).


Jag klandrar er som sitter som kreativa chefer, försäljningschefer och kundansvariga (och så vidare).


Jag vet inte vad Milan Martin tjänar. Men säg att en reklambyråchef (av något slag) i Sverige tjänar mellan 50 och 80 tusen i månaden.


Då har man fan råd att vara lite selektiv.


Även om ett “nej, det här ställer jag inte upp på” skulle innebära att man får sparken så … låt det vara värt det.


Jag tänker urmycket på döden. Varje dag tänker jag på den. Jag får hjärtklappning när jag tänker på min sista stund. Hur jag skulle utvärdera mitt liv. Jag vill verkligen inte ligga där och tänka att “jag fick i alla fall 11-åringar att börja fundera på hur de bäst tar hand om sin kroppsbehåring”.


Det är det väl ingen som vill? Kan det inte vara så enkelt. Kan vi inte bara säga nej nu.


(Kan inte allt bara vara rainbows and hugs.)

Gillette Venus Shaving Tips (nu sätter jag ner min fot)



Med anledning av reklamfilmen ovan samt övriga filmer i samma serie skickade jag följande mejl till Martin Milan, chef för reklambyrån Greys San Fransisco-kontor och ansvarig för bland annat Gillettes "global brand management engagements":

Dear Milan,


I am emailing you regarding the series of commercials called “Gillette Venus Shaving Tips”.


I have two kids: Ben and Bo, featured in the image attached.


Bo is three and a half years old and enjoys books, playing games on her iPad, putting up shows with her stuffed animals, playing football (or soccer, as you would say), chasing our cat and climbing on stuff. She falls over at least 20 times a day and is always bruised somewhere. On new years eve she broke her arm during an intense playing session with her friend Jack. Anyway, she heals quickly.


Ben is 9 months old, so he’s mostly interested in lamps and chewing on stuff. Which accidentally is the very same thing Bo was interested in when she was a baby.


It’s freaking me out how similar my two kids are in terms of likes and dislikes so far. I almost believe that Ben eventually will like the same toys that Bo’s playing with now.


But I guess that will all change. And it’s making me sad.


You see Bo was born with a vagina, a uterus and other female parts (I don’t know them all, I’m into communications, not biology) and Ben was born with a penis and two testicels.


So according to all I’ve heard Bo will in a matter of years start caring more about what colours suits her than what colours she love. And according to the advertising you are ultimately in charge of at your agency it’s not long until she needs to learn how to shave. In the commercials to which I refer the children featured wonder how often one should shave ones legs (it’s up to you, but some people like to shave every day!) and they learn that during the summer season it is a good idea to shave the bikini area more often than during the winter season.


In Sweden, where I live, your commercials have raised up quite a stir. I wouldn’t be too surprised if they’ve led to at least some talk in the states as well. Am I wrong?

So I guess you’ve heard all the arguments about “let kids be kids” and “stop telling my eleven year old daughter to start shaving her labium” or “stop talking to girls like if they are imbeciles”.


I’m not gonna go there. I just want to know, to learn, if you will, what the thought process was behind these commercials.


I work at an agency myself so I know how things go. The clients want something (most of the times to sell more stuff) and the agency puts together a team of people who are good at talking about stuff, writing about stuff, shaping and colouring stuff and who knows what kinds of stuff certain kinds of people crave and need, sometimes even before the people know it themselves.


You know, the usual copywriters, planners, creative directors, user experience architects, project managers, art directors, key account managers and what have you.


Anyway, I know about the amount of time and money that goes into a project of the size “selling Procter & Gamble’s shaving equipment”. You must have done an extreme amount of extensive research before you decided on a type consumer. And even if the type consumer was already decided for you by Gillette, you must have spent a huge amount of time discussing the best ways to talk to her. You must have put so much effort into coming up with these commercials. Thought real long and hard.


So, Milan, leading the global brand management for Gillette you must know a lot about young girls that I don’t know. And that’s why I’m asking you this:


At around what time in my kids life should I expect to see the_big_change take place? The_big_change being the point in their lives when my daughter finds hair on her legs, in her armpits and on her genitales and goes “I NEED TO BE RID OF THAT” while my son discovers the same kind of hair on his body and continues to go about his day, reading books, playing games on his iPad and playing soccer. Or whatever his interests might be that day.


I really would like to know this, because it’s making me so sad to think that the day will come when my daughter will start spending her time thinking about how to change her appearance instead of changing things around her (like messing up stuff and creating new stuff out of stuff) while my son will just keep on going ‘bout his business (messing up stuff and creating new stuff out of stuff). I feel like I need to be properly prepared for this.


Can you help me out?


Kind regards,


Maria Hellbjörn

Bifogad bild. 

onsdag 5 februari 2014

Nyläst


Jag har läst "Saker min son behöver veta om världen" av Fredrik Backman. Han som bloggar här och som har skrivit "En man som heter Ove" och en till som heter ungefär likadant.

Vad jag tyckte om den, helt kort:

Den var väldigt lättläst och stundtals rolig, men vissa återkommande språkgrejer irriterade mig (det heter "kommer att göra", inte "kommer göra"). Och texternas uppbyggnad är verkligen samma lika hela tiden. Alltså det kanske inte alltid gör något att texter byggs på samma vis i alla kapitel i en bok, men här tröttnade jag. Precis som i hans blogg börjar han (nästan) alltid med att han gjort något klantigt och så försöker han ursäkta det på ett överdrivet sätt av typen "jamen visst, VISSA kanske vill hävda att det var fel att ..." (insert "byta bebis med en annan förälder utan dens vetskap, på skoj" eller "låtsas att man bjuder sitt barn på sprit eller läsk" eller liknande) och så blir det en harang som mynnar ut i en puttrig lustighet som handlar om att han är en superklant som ändå menar väl. Typ.

Men det var fint att läsa om hur han tog alla sömnlösa nätter när det var som jävligast med sömnen eftersom han ville ge den välförtjänta presenten till sin fru. Blink, blink, tut-tut.

 Läs den här boken:

JA         NEJ         NJA

Dagen i bilder (reclaim the vardagsbild)

Nils är sjuk (var 39 grader varm i går, så jag fattar inte ens hur han kan leva i dag, jag har inte haft så mycket feber sedan jag var barn), så i dag har det varit jag och kidsen på egen kvist. Fast Nils var med lite på kvällen ändå. Hur som: Bossa inledde dagen med honungsmacka, ägg och en snutt korv. 

Lillebror, däremot, testade en apelsinklyfta för första gången. Den var visst lite sur. Jag la ut den här bilden på Instagram också, för jag tycker att den är för jädra rolig. 

Efter frukost och blöj- och klädbyte samt köksstäd installerade jag mig här, med kaffe, dator och bebis. 

Bossa körde potta framför teven så länge. 

Sedan var det tandborste, yeah yeah yeah. Det var första gången vi körde till Bolibompa-klippet. Vad länge det höll på! Så länge brukar Bo ... ej borsta annars. 

Och så rita lite. 

Det var så mysigt att sitta och rita och prata med Bossa att vi glömde av lillebror som hade vält borta hos sig. 

Men han blev glad igen när han fick lunch. 

Sedan höll han mig sällskap när jag trillade köttbullar till mig och Bossa. 

Vår lunch intogs i "Restaurang Teve" eller "Chez Teve" som det heter när vi dukar i vardagsrummet. 

Vid ett skulle vi gå ut, så ungefär klockan två var vi påklädda, packade och utanför dörren. 

Vi gick till Eriksbergs köpcentrum och köpte sådant här till sjuke pappan. 

Och nya vantar till Bossa och en ny mössa till Ben. 

Medan Bossa åt ÄPPLEBÅTAR UTAN SKAL tog jag mig en selleri/morot/gurka-juice. Kastade i Bossas äppleskrott också. Kan man älska en köksmaskin? I så fall älskar jag min nya. Speciellt råsaftcentrifugdelen av den. 

Ben fick tidig middag. Det här är hans favoritmat i hela världen. 

Sedan gjorde jag och Bossa kunga/prinsess-kronor. Den här gjorde jag. 

Här är Bossas. 

Hon ville ha den på sig till middagen. 

Ben åt lite av vår mat också. Eller i alla fall potatismos. Pyttelite salt är väl okej nu? Bara någon gång ibland, alltså?

Efter maten fick vi äntligen duscha Bossa (första duschen sedan gipset åkte av i torsdags). Efteråt kammade jag ut hennes lååånga hår. Vi har aldrig klippt henne. Har jag sagt det förut? Förut kändes det som en omöjlighet att få henne att sitta still länge nog för att få henne klippt. Nu är det mer en rolig grej. Hur långt kan det bli? 

Jag avslutade barndelen av dagen med att ge Ben kvällsgröt. Förra gången jag gjorde det ville han äta som vanligt under natten. Men trägen den som ger sig! Eller hur säger man?

Nu ska jag ta rätt på köket, fixa med tvätt och titta på något bra. Kanske Girls.