måndag 15 september 2014

Dagen efter kvällen före

Bubba ville inte somna i går och jag slog sönder min fot när jag skulle hämta vagnen i garaget för en nattlig barnvagnspromenad och jag lyssnade på valvakan i telefonen när jag gick och jag fick en klump i halsen av Valu och jag gick förbi olika hus, till exempel det här, och undrade vad de röstade på där inne.

Och Bubba somnade och vaknade och fick en Ipren för vi förstod inte varför han skrek som han gjorde och omröstningen blev klar och allt kändes ganska ledsamt och hopplöst.

I dag är det också ledsamt. Fi kom förvisso in i 14 kommuner och nästa val kommer de att ha partistöd och valsedlar överallt och väldigt goda förutsättningar att få över fyra procent. Men det känns som en evighet till dess. Orkar Gudrun vänta i fyra år till? Hoppas.

Och de där 13 procenten. Jävlar vilken skyddad verkstad jag lever i och vilken snäv bekantskapskrets jag har, för jag trodde aldrig ... Inte så många. Hallå – vilka är ni?

Nu får väl hoppet stå till att det löser sig av sig självt. Jag menar, med så många platser i riksdagen så måste ju flera av stolarna tas upp av de riktiga nötterna. De där som man ser på de "roliga" Youtubeklippen. När de släpps fria att göra bort sig kanske folk fattar?

För att inte tala om alla kommunfullmäktige som nu färgas illbruna runt om i landet. I vissa kommuner blev de visst andra största parti. Tänk där i Örkelljunga, till exempel, där SD ska sitta på tio stolar. Där hade de tio namn på listan, så varenda en kommer in i kommunfullmäktige. Undrar vad det är för genier där längst ned på listan, bland bottenskrapet? Till och med partitoppsmänniskorna har ju problem med att framstå som något annat än rasistiska idioter, så vad händer då allra längst ned på kommunlistorna?

Fy.

I morgon ska jag tänka bra igen, men i dag unnar jag mig att vara ledsen och arg och ganska barnslig.

2 kommentarer:

  1. Ja fy fan alltså. Man får ju inte ens ro att vara lite glad över det som trots allt inte slutade i katastrof, när det var så mkt som gjorde det. Jag började liksom gråta lite av frustration och ledsenhet till frukostflingorna när de intervjuade "valets enda riktiga vinnare!" på morgon-tv i morse. VAD HÄNDE!?

    SvaraRadera
  2. Ja, vad hände?

    Jag vågar inte säga att jag kan sätta mig in i hur det är att leva i något annat skinn än den vita priviligerade medelklasskostymen jag har på mig, men när jag tänker på alla de som till exempel har flytt hit, eller bär slöja eller inte pratar flytande svenska och som nu rör sig i ett samhälle där så otroligt många röstat på ett rasistiskt parti så får jag så ont i magen att jag knappt vet var jag ska ta vägen.

    Lång och osammanhängande mening, men du fattar säkert.

    SvaraRadera