onsdag 27 augusti 2014

Sicko

I går och i dag har jag varit hemma från jobbet, megaförkyld, och svettats och hostats och kollat på hela senaste The Killing och läst en bok. Och sovit. Herregud vad jag har sovit. En och en halv veckas "vanlig" sömn på två dygn, säkert. Blir hemma minst i morgon också, om jag tolkar mina ömmande ljumskar rätt (någon annan som alltid får ont i ljumskarna vid sjukdom?).

Jag vet inte hur det är för er när ni är sjuka, men för mig är det en svängig resa mellan känslotoppar.

En del av mig tycker att det är jätteskönt att få ligga ner och bara tänka på mig själv (och sova, sa jag sova?) så här mycket. En ganska stor del, om jag ska vara riktigt ärlig här. Men samtidigt får jag så fruktansvärt dåligt samvete, stundtals, när jag hör hur det härjas i huset och när jag tänker på att Nils får ta allt nu. Läggningarna, nätterna, maten, hämta, handla, trösta, torka, diska osv.

Och så jobbet. Varför känns det fortfarande, nio år in i vuxenarbetslivet, som att jag fuskar eller ljuger när jag sjukanmäler mig? Jag vet ju att det är dumt att tänka så och det är bättre att jag är hemma och snorar än att jag smittar ner tio andra. Men det spelar visst ingen roll för min hjärna, för Luther sitter där inne och vill ut och skriva säljande texter om bilar, vad det verkar.

Dessutom får jag så dåligt samvete gentemot de kollegor som får ta mina bitar när jag inte är där.

DESSUTOM kommer jag på hur dumt det här låter, när jag tänker på det, för vem tror jag att jag är? Tror jag att kontoret står och faller med mig? Tror jag att någon ens märker att jag inte är där egentligen?

Ja ni hör ju. Det är jobbigt att vara jag.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar