tisdag 5 augusti 2014

På insidan kokar jag, men på utsidan får jag väl lägga in någon ny växel av pedagogik, men hur då?

Även om ingen, på länge, direkt uttalat att jag är tröttsam och eller fånig som alltid tänker på genus och hur könsroller påverkar oss så märker jag suckarna, himlandet med ögonen och det tysta "jajaja, håll du på med det där om du tycker att det känns viktigt":andet när det dyker upp. Det får mig inte att känna något speciellt, förutom att den konstanta frustrationen kanske glöder till lite extra någon sekund. Men det skulle aldrig få mig att ta av mig de där glasögonen. Har man en gång satt på sig dem osv. Även om det skulle vara mycket lättare att vara helt omedveten och glad och nöjd. Vem var det som sa att hon ibland önskade att hon inte skulle vara feminist, för det skulle vara så mycket skönare då? Kakan Hermansson, kanske. 

I alla fall. Det har alldeles nyss hänt två saker som illustrerar varför jag (och Nils, men nu skriver jag bara utifrån mig) håller på och är så himla medveten (medvetna) särskilt i föräldraskapet. Att jag alltid vill att Bossa ska få vara precis som hon vill, så länge hon är snäll. Att hon inte ska begränsas av någonting och att hon inte vacklar i övertygelsen att pojkar och flickor är precis likadana förutom att pojkar har snopp och flickor snippa. Att pojkar och flickor kan leka samma saker, tycka om samma saker och göra vad som helst (så länge det är snällt). 

Sak ett som hände var när vi skulle gå till en lekplats i Berlin. Vi hade inte packat ner någon klänning (hold your horses, Bo får ha klänning på sig om hon vill, men vi hade inte med någon eftersom vi skulle leka och klättra och åka på solvarma rutschkanor varje dag och då är det bättre med byxor). 

Bo bröt ihop TOTALT när vi sa att vi inte hade någon klänning i packningen och vi fattade ingenting. Efter ett tag hulkade hon fram det här: "Men jag vill inte ha byxor, för då tror alla att jag är en pojke." Storgråtande. Förtvivlad. 

Nils sa att "det spelar väl ingen roll vad folk tror så länge de vet att du är Bossa" och så förklarade vi fördelen med byxor versus klänning i leksammanhang, men det spelade ingen roll. Hon ville hellre kunna leka sämre än att klä sig utanför den ram hon plötsligt börjat tänka att hon ska befinna sig i. Jag säger plötsligt, för det var första gången hon uttryckte någonting liknande.

Sak två som hände skedde i dag. Jag började fuldansa till en låt och Bossa skrattade och sa "men mamma, sådär kan inte du dansa, du är ju en flicka". 

Jag undrade vad hon menade och fick förklaringen att bara pojkar dansar sådär "med hela kroppen och så där mycket". Flickor ska "dansa lugnt och fint och försiktigt". 

Det är liksom det här det handlar om. Bo är inte ens fyra år, men hon säger redan att hon måste vara lugn och fin och ha klänning även om det innebär att hon inte kan leka lika bra.

Det är det här som är hela grejen. Det börjar när barnen är små.

9 kommentarer:

Ida sa...

Sådär ungefär kan min fyraåring också säga ibland:"Men det går ju inte mamma för det har bara flickor" (alt. pojkar).
Och jag bara: "VEM VARE?!"

Men snart så vet jag ju, ty jag är väl typ den enda i hennes direkta närhet som bär de där glasögonen.

Alex sa...

😢. Alltså för jädrigt är det, men skönt att ni är fler som tänker utanför boxen. Jag bävar tills E kommer dit, hon fyller strax tre. Dock går hon ändå på en bra förskola, och även om lite komplimangsgrodor hoppar ut ibland så är det bra på att uppmuntra att alla ska våga ta för sig av allt.

Lisa sa...

Åh sånt här gör att jag vill grina. Hur vinner man? Hur kan man motverka de intryck som precis resten av hela himla världen ger? Samt en själv också såklart, för att man sminkar sig och har klänning och tycker det är tråkigt med bilar.

Önskar ibland att jag aldrig får någon dotter, för det känns som att det är enklare för mig att förklara för små pojkar att man visst får kramas och vara mjuk hur mycket man vill istället för att försöka få någon att INTE härma mig. Och hur ska jag liksom hantera att inte skälla ut min svärmor till slut, för att hon minsann tycker att hon "har rätt" om flickor och pojkar för hon är mellanstadielärare och VET NOG.

Det är väl lika svårt oavsett kön, vår unge börjar bli så könad redan för att han har fått ärva sin pappas alla gamla grejer (för att ingen har sparat mina... hm) och böcker och sånt.

hemvändarn sa...

Dog just inombords.

J sa...

Så himla sorgligt. Visar ju hur extremt hårt dessa strukturer sitter.

Johanna sa...

Det blir så sjukt tydligt när det handlar om så små barn! Att de liksom lär sig det där av omgivningen även när föräldrarna (ni tex!) tänker till och anstränger sig. Helt galet är vad det är. Och beviset för att glasögonen behövs, även när de är tunga och obekväma.

Kristin sa...

Jobbigt att läsa men precis som du skriver: "Det är det här som är hela grejen". Kan inte bli en tydligare beskrivning av varför genusmedvetet föräldraskap är så jädrans viktigt.

Johan W sa...

Oj, nej, va jobbigt det där med dansen. Jag skulle känna mig skapligt maktlös i din situation. Men du kan ju inte göra annat än ditt bästa. Ifrågasätt åsikterna på ett trevligt icke-konfrontativt sätt och så får du väl se var diskussionen leder.

Johanna sa...

Precis samma sak hände med E när hon var i Bossas ålder. Innan brydde hon sig inte om hon hade på sig t ex blå tröja från killavdelningen.. men helt plötsligt blev det viktigt. Ett tips i vardagen är att inte låta henne följa med och handla kläder så länge det går utan köpa hem några alternativ och så får hon välja från ditt urval, så kan ni båda få välja.. puss!