torsdag 24 juli 2014

Dålig stämning (har nog haft den rubriken förr, deppigt nog)

I dag cyklade hela familjen runt och fick lära sig att följande butiker/butikskedjor har sålt slut på fläktar:

- Clas Ohlson
- Coop Forum
- Biltema
- Hornbach (de fick in tre pallar i morse, de var slutsålda vid lunch)
- SIBA
- Elon
- Rusta

Däremot fanns det flera sorter att välja på i vår närmsta elbutik. Den som ligger precis vid hållplatsen Gropegårdsgatan. Succé! Hade givit upp på att kunna ge barnen lite svalka. Men nu fick Bossa en liten bordsfläkt och Ben en stor golvfläkt som förhoppningsvis, FÖRHOPPNINGSVIS, ska hjälpa nattsömnen i rätt riktning.

Har dock redan stått lutad över Bens spjälsäng och försökt lugna världens mest obekväma bebis i en och en halv timme i kväll, så vi får väl se.

I alla fall. Förutom att vi cyklat omkring och letat fläkt så har vi hållit god min. Jag och Nils alltså. Inför varandra och inför barnen.

Jag kanske inte borde skriva om det här, eftersom det kan snudda vid att vara för privat eller hänga ut någon eller liknande, men ... Jag behöver få utlopp och förresten undrar jag några saker.

Jo, så här: det är inget bra nu. Relations-wise. Och i vanlig ordning är väl kärnan i pudeln sömnbrist, men den här gången handlar det inte om att sömnbristen lett till något så enkelt som tjabb och irritaion över städ/disk/egentid. Nej, gud. Jag saknar nästan städtjafsen nu. Vi är så beyond det alltså. Orkar inte ens bry mig om att rättvisemärka det här hushållet för tillfället.

Nej, det handlar om hur vi agerar när det är som jobbigast. Alltså när man står där under läggning eller mitt i natten och Ben bara skriker och skriker och man aldrig vet när man får sova igen och man inte ser någon ände på det och man börjar få panik över att kanske något är fel.

När det varit så veckor i sträck och tröttheten är som en tjock svettig gammal kronisk päls. När man undrar om det någonsin kommer att bli bra. När man bara vill gråta och gråta.

Eller man och man, jag menar jag. Jag blir ledsen och rädd att det är något fel på Ben och ibland panikslagen och väldigt ofta irriterad på situationen.

Men jag blir aldrig irriterad på Ben. Han är ett år ung och fattar ingenting. Han vill ju sova (verkar det som), men han kan inte komma till ro. Och när den enda som kan hjälpa honom att komma till ro är en själv så är det ju både kontraproduktivt och jävligt hjärtlöst att bli arg på honom. Han är ett år. Han är så liten. Han vet inte mycket och han kan inte formulera sig. Han kan inte säga vad som är fel.

Jag tycker inte att man får bli arg på honom.

Nils blir arg på honom. Och Nils uttrycker sig som att det är enormt synd om Nils som får sitt liv förstört av Ben. Inte tvärtom, att det är synd om Ben.

Det gör mig vansinnig. Och väldigt ledsen. Varje gång Nils säger någonting i stil med att Ben är dålig eller skitjobbig eller liknande dör jag inombords. Och jag blir arg! Hur kan man inte i första hand tycka synd om det lilla barnet? Hur kan man bli ARG på en ettåring som inte kan sova? Fan vad förbannad jag blir bara av att skriva om det här.

Puh.

Natten till i dag rann det över. För både Nils och mig, antar jag.

Det var (är) extremt varmt i vårt hus nu och Ben lider fruktansvärt av värmen. Han sover i bara blöja, utan filt, men han verkar ändå ha väldigt ont av det. Dessutom var han febrig (efter en vaccinationsspruta) i går och hade ätit och druckit lite dåligt.

Det var alltså många saker som spelade mot att han (och vi) skulle få en lugn natt. Och jo, det blev ett klassiskt dubbelfel där både nattningen och resten av natten gick åt helvete.

För att göra en lång historia lite kortare så skrek Nils, framemot småtimmarna, KÄFTEN åt Ben så högt att Bossa i rummet bredvid blev alldeles skräckslagen och stel (jag var inne hos henne just då, för hon hade också en jobbig natt i värmen).

Jag kastade mig in i rummet där Ben nyss gallskrek men nu bara hulkynkade och skrek-väste till Nils att han aldrig-aldrig-aldrig får göra så.

Sedan gick jag tillbaka för att trösta Bossa och när jag kom tillbaka till Bens rum låg både han och Nils och sov och i dag har vi pratat lite om det, men inte så mycket pga barn överallt. Och det vi sagt i dag är väl ungefär att jag anser att det är totalt oacceptabelt att skrika åt ett barn och att det för mig är helt ofattbart att ens uppnå den nivån av ilska mot ett så litet barn vars brott är att inte kunna sova.

Och Nils säger ungefär att det rann över och att det är så han funkar och det vet jag väl och, ja, han blir arg på Ben men att det går över fort och att det inte var meningen att skrika och att det inte kommer att hända igen och att jag jämt hotar med skilsmässa när det är något och ... jag vet inte.

Jag vet inte jag. Jag vet inte om jag kan lita på att det inte kommer att hända igen. Och jag vet inte om jag kan komma över det faktum att min närmsta människa blir arg på vårt barn som inte ens kan prata. Eller att han är en sådan som säger "ja, jag reagerar så, och sådan är jag" ungefär som att han inte kan ändra sig. Det är mitt värsta. "Sån är jag!"-människor. Klarar inte av det.

Jag önskar att han kunde tänka att "det är är en jävligt jobbig tid, men nu fixar vi det här efter bästa förmåga, tillsammans". Eller att han kunde vara lite lösningsorienterad (parterapi? anger management? beställa läkartid för Ben?). Eller att han bara kunde ta ett kliv tillbaka och försöka se situationen från en annan synvinkel, till exempel från en annan vinkel än "vad jobbigt allt är för mig"-perspektivet.

Jag önskar att det kunde vara lite mer vi två tillsammans, lite mer "for better and for worse - this is a worse", över det.

Jag vet inte. Jag vet inte alls.

Är min reaktion orimlig? Är det förståeligt och/eller okej att bli arg och skrika på sitt (lilla) barn?

Jag har förståelse för den irriterade känslan. Vanmaktskänslan. Tröttheten. Viljan att typ bara dra från den sega geggan. Men jag har ingen förståelse för ilskan mot Ben.

Jag tänker att jag ska ta alla nätter med Ben tills Nils känner sig på något annat vis. Och så får han ta alla morgnar med barnen.

Vi får se.

26 kommentarer:

  1. Gud, jag vet precis.
    Nej, man får inte skrika åt en ettåring. Din reaktion är inte orimlig.
    Skickar en så himla stor kram till dig.

    SvaraRadera
  2. <3 dig som skriver om detta.

    SvaraRadera
  3. Hej. Känner igen det du beskriver jättemycket i hur vi har det i perioder, vi har en tvååring och en till på g (vilket stundtals gör mig livrädd på att detta kommer bli värre och ställa till det allt mer för relation). Samma här - våra reaktioner vid strul m barnet är att han blir arg på henne (alltså skrik/slå i väggar-arg) medan jag inte blir det och inte anser att man får bli det. Sammalika i hur han resonerar när vi pratar om det. Åh, det är så jävla svårt.

    SvaraRadera
  4. Nej, man skriker inte på sin ettåring på det viset. Förstår att man vill men vi vuxna kan styra våra instinkter. Vi kan också ändra oss och sätta oss i lite av en karantän. Avskyr verkligen uttrycket 'sån är jag' - vaddå, kan du inte utvecklas? !
    Be bvc om hjälp (igen?). Hoppas verklogen att det blir bättre snart!

    SvaraRadera
  5. Blir TOKIG, tredje försöket att kommentera nu.

    Sök hjälp imorgon. Även om det inte hjälper mot Bens usla nätter behöver ni bli ett team igen och att gå och prata med nån känns som värsta investeringen. Och billigt i jämförelse m skilsmässa. Kramar

    Och ps, det är mänskligt att tappa det nån gång men ändå absolut inte ok och definitivt inte att försöka rättfärdiga det med att man är sån. Förlåt men ofta reagerar man som man själv blivit behandlad som barn.

    SvaraRadera
  6. FY FAN :-( Vad jag önskar att det här gick över, att ni slapp ha det såhär jävla jobbigt och slitigt och hemskt. Sömnbristen ångesten värmen - helt omöjligt att orka vara en bra förälder eller partner.
    Och håller med Hanna, sök hjälp imorgon.

    Massor massor massor kramar till dig <3

    SvaraRadera
  7. Å jag känner (tyvärr) igen mig. Hanna här ovanför uttryckte bra det jag själv just tänkte skriva. Stor kram

    SvaraRadera
  8. Åh önskar att det fanns en lätt lösning på era problem. Olles kusin som är några veckor äldre än Ben sover också riktigt dåligt. De har inte fått nån hjälp av Bvc så nu har de bytt. Den nya sköterskans råd var att prova mjölkfritt ett tag. Det har kanske hjälpt lite grann. Har ni provat? Och då menar jag helt mjölkfritt.

    Sen det där med att skrika åt små barn. Inte ok. Har tappat det med Olle några ggr (senast på Mallis) men man kan inte skrika håll käften till en ettåring som är ledsen. Det gör man inte.

    Håller tummarna att Ben börjar sova snart. Stora kramar.

    SvaraRadera
  9. Åh. Den där himla sömnbrist-gröten, alltså. Shit vad jobbigt ni har haft det, först kolik och sen nummer två som inte vill sova. Det är verkligen mer prövningar än någon förtjänar.

    Håller med Hanna, gå och prata med någon. Tror att det är dags, och tror att det kan vara den värdaste investeringen någonsin.

    Stor kram. Ni klarar det.

    SvaraRadera
  10. Åh, Maria. Vad ledsamt att läsa. Tyvärr måste jag säga (asså, den insikten ...) att det kunde ha varit jag som tappat kontrollen på det där sättet om jag hade varit under den stressen som ni lever. Och tidigare ändå förmodligen.
    Jag hade dock INTE låtit det gå obemärkt förbi utan hade hängt på telefonen på morgonen för att räcka ut en hand och söka hjälp. Det är ett som är säkert.
    Stor kram.

    SvaraRadera
  11. Det klart att det inte är rimligt att skrika håll käften till en ettåring. MEN. Det är däremot mänskligt. Nu känner jag ju inte Nils men jag har varit i liknande situationer, mer än en gång och också pga av sömnbrist. Jag tror inte att han egentligen skriker åt Ben, utan mer åt situationen som sådan. Ingen vuxen skriker håll käften till en ettåring med förhoppningen att barnet faktiskt ska sluta skrika. Det är enbart ett uttryck för extrem frustration. Jag gallskrek "Sov nu för HELVETE" till en av mina tjejer när de inte var äldre. Jag tycker själv att jag är en bra morsa och att mina ungar mår bra. Jag tror inte att de tar skada av ett och annat utbrott om man bara snackar med dem. Nu går det ju inte snacka med Ben - men med Bossa som kanske mer undrar vad tusan som händer. Jag tror inte du behöver vara så orolig.

    SvaraRadera
  12. Det jag skrev i den första kommentaren (som försvann) var att det är mänskligt att tappa det men "farligt" att rättfärdiga det. Bra och viktigt att prata om att många av oss faktiskt går över gränsen vid något tillfälle, jag gjorde det en kväll när jag var gravidtrött och 2,5-åringen var asjobbig och till slut sparkade mig i ansiktet "med flit". Hon blev verkligen rädd på riktigt och hennes största trygghet i en värld som är rätt tuff att hantera var plötsligt en otrygg person. Jag sov inget den natten och ringde min egen mamma kl sex på morgonen med superångest. Tänkte att jag kanske behövde hjälp av BVC men min man (som var hemma) sa att vi skulle hjälpas åt så det inte hände igen. Och det har det inte gjort. Som värst hyssjade jag högljutt åt Arve när han skrek nån natt. Alltså verkligen SSSSCCCHHHHH!!!!! men tror inte det bekom honom, hehe. Nåväl, modigt att berätta om, mänsklig och vanligt. Men ändå absolut inte ok. Tycker jag alltså. Dessutom är ju de flesta av oss verkligen emot fysiska utbrott, som att ta hårt i armen, nypas eller skaka. Ibland tror jag att skrik kan vara nästan lika läskigt.

    SvaraRadera
  13. Hanna skriver bra om hur jag känner.

    Din reaktion är verkligen inte orimlig, önskar att jag kände dig så att jag kunde peppa och stötta "på rikigt".

    Ring nyss till familjerådgivning, ni behöver återerövra ert team, ni behöver prata med varann igen. Jag hade gått under utan teamet liksom.

    Och jag har tappat det typ, jag var ett vrak när E var bebis (min mamma dog när hon var en månad typ och min svärmor var sjuk i samma sjukdom) och har skrikit åt henne att "snälla tala om vad fan du vill innan jag blir knäpp!?". Konstruktivt till en tremånaders. Men att ursäkta det, never. Låter skitpräktigt och jag kan inte föreställa sig hur det är med er sömnbrist och dessutom med två kids. Men en måste prata, måste se att det inte är konstruktivt, och inget en gör, iallafall inte mer än en enstaka gång.

    Har Nils pratat med Bossa om det hela? Just eftersom hon ändå reagerade?

    Och förståeligt är det men inte ok.

    Du är så jävla grym och fantastisk, glöm ej det!

    SvaraRadera
  14. Hos oss är jag den med kortast stubin och senast igår låg jag och grät högljutt ihop med ettåringen som sovvägrade. Hon blev helt förvånad och slutade grinbråka i ren chock. Bredvid cirklade en orolig fyraåring som inte förstod något. Men vi pratade om det sen när hon somnat. Vi har haft det som ni har det med Ben med vår äldste. I 2,5 år steg han upp mellan 3-4 VARJE natt. Det var hemskt. Vi gjorde så att om man var på väg att tappa det så gick man in och sa till den andra. Oftast så växeldrar ju vi föräldrar vad gäller tålamod. Så även om det var min tur att ta natten så gick jag in till D om jag kände att det höll på att rinna över. Jag tror dock att barn fixar att vuxna blir jättearga på dem (och skriker) om det finns en orsak - svårt att sova är ju tyvärr inte en av dem även om det är den värsta sortens tortyr. All min sympati till er! Varken du eller E är dåliga föräldrar och ungar klarar lite inkonsekvens och skrik om det inte blir en vana och de känner sig otrygga med er. Mitt råd är alltså att inte vara så rigida med turschemat, även om det är viktigt att byta av förstås. Känner någon av er att sammanbrottet är väldigt, väldigt nära, väck den andre istället för att bita ihop och tro att man ska orka igenom. Alla fyra mår bättre av det. Och värmen gör oss alla galna, jag har så vansinnigt kort stubin just nu, orkar knappt med.

    SvaraRadera
  15. EXAKT så gör min kille. Skriker åt Ilon för att hon bajsar, och för att hon bajsar diarré som rinner ut. Så vrålar han åt henne och hon skriker och gråter i duschen och han tröstar inte utan tar det som ett angrepp mot hans person att hon bajsar. Det är så vidrigt och egoistiskt och jag måste gå till ett annat rum för att hantera mitt ursinne mot honom.

    SvaraRadera
  16. Jo förresten: i vårt fall verkar det ha varit polyper som spökat med sömnen (och matlust etc). Tage ska opereras nu i höst, visserligen en klen tröst nu när han är fyra och de värsta sömnproblemen är över. Kan vara värt att kolla upp - det är en enkel procedur, både koll och ingrepp.

    SvaraRadera
  17. Lider med dig och är i ungefär samma situation. Så jävla skitjobbigt. Jag tänker att ni; 1. Måste boka läkartid - tänk om det bara är att tex operera bort polyper som Johanna ovan skrev. Stå dock på er och kräv grundlig undersökning. Låt ingen vårdpersonal få vifta bort detta.
    2. Be tex din mamma om hjälp, kan hon flytta in en helg och ta två nätter, ni sover i källaren alt på hotell (med Bossa?) ?

    Om 1 och 2 hjälper tror jag inte att parterapi behövs. Det här är ju främst den jävulska sömnbristens fel...

    SvaraRadera
  18. Tack för att du delar med dig. Att skrika åt ett barns känns hemskt. Men jag tror att det viktigaste är att man kan prata om det efteråt. Det sägs att även om små barn inte riktigt fattar alla ord, så fattar de ändå meningen med det man säger. Jag läste en gång att man tex rekommenderar föräldrar som bråkar att förklara för barnen att det inte har något med dem att göra och att det även gäller spädbarn. Psykologen som skrev sade att även mycket små barn blir lugnade av detta, att de på någon nivå förstår. Jag tänker att det även måste gälla när man skrikit åt ett litet barn, att barnet mår bättre av ett förlåt och det gör säkert även den vuxna. Men, vi kan ju komma med så många råd som vi vill här, i sista änden så vet ju bara du och din man vad som är rätt för er familj. Det är din magkänsla som ska vara bra, du ska kunna leva med den och du ska känna lugn omkring omkring era beslut. Magkänslan är så viktig, den som ger utslag när ens egen morals kompass visar att man inte lever som man vill och tycker är rätt. För visst ska man kompromissa och försöka förstå men det finns ju även saker man inte kan kompromissa med. Som andra har skrivit ovan, sök hjälp, det är inte skamligt men snarare mycket modigt och fruktansvärt bra. Man ska inte vänta med att söka hjälp tills det inte finns mer att lappa ihop, alla behöver handledning ibland.
    Jag hoppas att ni får sova snart, inte bara en natt men många nätter i rad.
    Hanna

    SvaraRadera
  19. Det är så jävlar i mig INTE OKEJ! Och om det skulle mot all förmodan hända ska en ha dåligt samvete resten av sitt liv och bara pussa, krama, och säga förlåt 1000 gånger till bebisen. Du har så himla rätt. Din man behöver hjälp. Och kanske även er lilla pojke. Men framförallt behöver N fatta att han är vuxen och B ett litet litet barn. Gud va jag hoppas att ni kan lösa detta men framförallt önskar jag av hela mitt hjärta att du alltid känner såhär. Att detta är fel. Och att du vill skydda barnen. Jag blev väldigt mycket skriken på av min pappa (och mina bröder, mest dom). Det blev aldrig bättre, bara värre ju äldre vi blev. Och det formar en. Kram från ny läsare

    SvaraRadera
  20. Många kloka tankar redan. Ni går på knäna med sömnen. Sök hjälp på Bvc. Det finns! En annan undran jag har är varför skilsmässa skulle vara en lösning? Tänker du att du får mindre panik utan din man och att han behärskar sig bättre utan dig? Annars låter det ju som att för barnen blir detsamma men ni slipper då att se den andre tappa det. Jag känner inte att jag kan döma Nils. Sömnproblem är psykusk tortyr för alla, och vem är jag att säga hur jag skulle klara det. Dock att stöd i föräldrarollen, och hjälp (sömnmedicin ? ) verkar nödvändigt. Utifrån är det svårt att se detta som ett parproblem, men det verkar det ju vara för er. Hoppas ni hittar till något bra.

    SvaraRadera
  21. Du har fått så mycket fina råd och tips så jag säger inget mer. Hoppas att ni kommit vidare lite och närmare varandra sen du skrev detta och att det förhoppningsvis känns bättre. Att inte få sova kan skapa monster av den finaste människan. Kram

    SvaraRadera
  22. Jag har följt dig så länge, men brukar inte kommentera, för det var så väldigt länge sen min son var liten och jag känner sällan att jag kan bidra med något nytt.

    Oavsett det så kan jag inte låta bli att vilja säga till dig att jag skulle gjort precis som du. Dessutom - Är man två föräldrar så är det den förälderns högsta tröskel som är rimlig och rätt, inte den som har lägst tröskel. Hänger du med i mitt tänk? Det spelar ingen roll hur fin och fantastisk förälder man är på dagtid eller när alla har koll på blodsockret och är friska. Barn minns. Barn märks av frustration och ilska och gap och skrik. Jag talar av egen erfarenhet. Sen finns det säkert de som inte far illa av det. Också. Det finns inga ursäkter eller anledningar att bete sig illa mot sina barn. Någonsin.

    All styrka till dig. Du slåss för er familj. Du borde inte behöva göra det ensam.

    SvaraRadera
  23. Din reaktion är helt rimlig! Vem ska vara en stöttepelare om inte den man är förälder med?! Att få känna att man är i samma team och inte olika är ju grundläggande! Det är det vi ska kunna luta oss mot just när allting är som mest skit och piss och helvete. Annars orkar en ju inte!

    Jag är själv inte stolt över alla mina reaktioner mitt i natten i perioder av sömnlöshet, men en är alltid ansvarig som vuxen för vad man gör/inte gör/ säger/ inte säger och en kan aldrigaldrigaldrig gömma sig bakom "sån är jag". Aldrig!

    Sömnlöshet är tortyr och jag hoppas snart att Ben och du får sova snart! Hela, långa, många nätter!

    Så många kramar till dig!

    SvaraRadera
  24. Du är modig, som vågar ta upp det här. Det är bra. Och som Hanna skriver ovan, att tappa kontrollen är mänskligt men att rättfärdiga det är farligt. Min sons pappa gjorde samma sak när Adrian var bebis, jag kommer ihåg att han brukade ryta att ungjäveln skulle sova när Adrian skrek på nätterna. Det gjorde att jag tog alla nätter. Jag och Adrian blev otroligt tajta, och jag och hans pappa växte isär och till slut lämnade jag honom. Givetvis var det väldigt mycket mer som låg till grund för mitt beslut att gå, men jag tror att det började där och då.

    Så mitt råd är att söka den hjälp som finns att få, och att göra det i tid. Låter man tiden gå och det inte blir bättre, då försvinner viljan att fixa till det sakta men säkert. Och har viljan försvunnit, ja då är det kört. Men ni har ju uppenbarligen viljan kvar. Gå och prata med någon, sök parterapi. KRAM!

    SvaraRadera
  25. Så många kloka kommentarer redan så har inte så mycket att tillägga. Förutom - påminn Nils om att det alltid är bättre att gå ut och lämna barnet ensamt skrikande en stund än att "tappa det". Det har jag fått göra flera gånger. För mig funkar det tillvägagångssättet otroligt bra. Tre steg utanför dörren och jag får perspektiv igen, dåligt samvete och vill genast tillbaka och trösta och krama. Och som sagt - sömnlöshet är tortyr, och ni ska inte behöva klara det själva, ni ska banne mig få hjälp.

    SvaraRadera
  26. Har väntat på nån som ger en annan sida men eftersom ingen gör det så får jag göra det själv: Jag känner inte dig annat än genom din blogg. Har inte läst den jättelänge eller kommenterat tidigare, men det här inlägget (och kommentarerna som följde) släppte mig inte. Här kommer några andra tankar för att skapa lite perspektiv: det finns en mängd olika känslor vi människor kan känna, och lika många människor som finns, lika många sätt att yttra dem (/förtränga dem). Att känna ilska/frustration/vanmakt är inget fult, inte fulare än att känna glädje, sorg eller apati. Att skrika är inte fulare än att gråta eller skratta: allt detta är olika känslouttryck. En längre tids sömnbrist kan inte göra annat än att skapa ångest & frustration. Hur den yttrar sig är olika. Att förtränga ångesten eller låta den sippra ut som tysta tårar är ett sätt, att skrika ut sin ilska ett annat. Jag tänker att det är skitviktigt att inte värdera olika känslouttryck utan att det enda vi eventuellt kan värdera är hur vi tar ansvar för dessa uttryck i efterhand. Att ha en förälder som går runt laddad med ångest & gråt kan vara lika skrämmande för ett barn som en förälder som skriker ut sin frustration. Barn känner sina vuxna, mer väl än vi tror, och det går inte att gömma känslor för dem. Jag tänker att barn behöver lära sig om alla känslor, att nyanser i uttryck är en del av att vara människa, och att det är livsviktigt för barn att få lära sig om alla dessa känslouttryck, att vi reagerar olika och att det är okej.

    Jag utgår ifrån att det är fler saker i er relation som orsakade din reaktion och ditt inlägg och de hoppas jag att ni kan få hjälp att hantera, men om Nils en gång skrikit (i en extremt utsatt situation) och du reagerar så starkt som du verkar göra så behöver du, ur mitt perspektiv, minst lika mycket hjälp som han.

    Och hoppas, hoppas att ni får hjälp att hjälpa Ben att sova, då kommer en stor del av era problem försvinna, det är jag säker på!

    Med vänlig hälsning, Sara

    SvaraRadera