fredag 13 juni 2014

Har aldrig funderat på vilken mamma jag vill bli, men tydligen blev jag hönsmamma

Det här som Sofia pratar om, om självständighet, är något jag tänkt mycket på det senaste.

Bossa fyller fyra i höst och hon vill göra mycket själv. Men hittills har hon aldrig varit obevakad (förutom i hemmet). Hon har alltid haft sällskap av mig eller Nils eller sin dagmamma eller mormor eller Cathrin eller någon annan vuxen.

Någon gång måste hon ju börja få röra sig på egen hand. Men när? Och hur?

Jag minns inte när jag började lalla runt själv, men även om mor och far skulle kunna upplysa mig så skedde ju min "frigörelse" i lilla Leksand och inte i Göteborg. Och det var en annan tid.

Kan en snart-fyraåring leka utomhus utan att man är där och kollar? Hon vet ju att hon inte får gå över gatan själv, men hon är ju samtidigt extremt spontan och impulsiv. Än så länge känns det som att jag vill vara med jämt.

I dag fick jag dock testa att mota hönsmamman i grind. Det plingade på dörren när jag höll på med middagen och utanför stod två barn i sjuårsåldern och de undrade om vi ville komma till deras hus och köpa saft. Jag sa att det inte gick just nu, pga matlagningen, men att vi kanske kunde komma senare. Men då hade Bossa  redan pillat på sig sina sandaler och var på väg ut med orden "MEN JAG KAN FAKTISKT GÅ SJÄLV". Såatte... det var bara för mig att skicka med henne en tia (det var vad saften kostade) och hoppas på det bästa.

Jag bad om adressen och stod och kollade genom fönstret med hjärtat i halsgropen när de knatade iväg och jag frågade barnen om de kunde följa med henne hem när saften var uppdrucken, men ändå. Så läskigt det kändes! Utom synhåll och iväg med folk jag inte sett förut.

Efter max fem minuter var hon hemma igen och hon hade väl vuxit flera centimeter. Så slutet gott. Väldigt gott, faktiskt.

5 kommentarer:

  1. Alltså, min är 4,5 år. Och ibland går det jättebra när hon är ute. Själv. Men jag måste förmana henne varje gång, samma saker. Men när hon är med sin kompis (jämnårig), då flyger vettet iväg som en förskrämd liten fågel... För har hon riktigt kul, så tänker hon inte. Så vi måste ha henne inom synhåll. Sketongen ;)

    SvaraRadera
  2. Vår E, nästan 3,5 år, är ute rätt mycket själv på baksidan av våra radhus. Det är en slänt som är kul att leka i där och barnen brukar hålla sig rätt nära. På framsidan är de på typ en loftgång och är förbjudna att gå ner på trottoaren/gatan. Vissa större barn får förstås gå dit och då är det svårt för E att fatta att det inte gäller henne. Jag inser att jag är slapp jämfört med övriga föräldrar här i huslängan. Det är ofta nån förälder ute och håller koll men jag hör inte till dem mer än i undantagsfall. Jag är bättre på att aktivt göra nåt i så fall, typ säga, kom alla barn så går vi på picknick på "berget" i slänten. Och så får de fråga sina föräldrar om de får följa med å jag utfordrar dem med kex och saft. Men vakt "fri lek"...nej jag orkar bara inte...

    SvaraRadera
  3. Det är så svårt det där. Beror ju på så många olika omständigheter. Vi bor i ett litet samhälle och utan en större väg i direkt anslutning till huset. Förra sommaren började vår då 3-åring vara ute i trädgården ensam. Men jag tittade på henne i fönstret typ hela tiden. Visste ju att om hon såg en katt kunde hon följa efter den osv.
    Men nu när hon fyllt 4 i april litar jag på att hon vet vad som gäller, fast jag har ju koll på var hon är i trädgården ändå. Går ej och duschar typ om hon är ute.
    Vi har en granne som är 2 år, alltså som bor i huset precis bredvid, och förra sommaren smet hon in till dem om hon såg att de var ute, men i år kommer hon in och gastar genom dörrn: Mamma! Får jag leka med ****?

    Det är ju svårt det där, men jag brukar tänka att det är hönsigheten och ängsligheten som gör oss till bra föräldrar. :-)

    SvaraRadera
  4. Jag tror nästan att det är det där som behövs, att barnet självt tar beslutet att hen ska vara ute självt. Jag hade nog aldrig gett Elly idéen iaf, men när hon väl sa att hon kunde vara ute själv insåg jag att jag inte hade tillräckligt med argument mot. Om gården hade varit öppen hade det varit en annan sak, då hade jag sagt nej. Men nu kommer hon ju ingenstans. Och hon har dessutom nästan aldrig stuckit iväg från mig, det har nog bara hänt en gång. Men ändå, det är ju inte lätt och när hon är ute själv sticker jag ut huvudet genom köksfönstret tusen gånger...

    SvaraRadera
  5. Vad härligt att det gick så bra. Mysigt med grannungar.

    Gruvar mig redan för när och hur vår lilla ska få gå ut själv, helt klart för tidigt denna sommar men kanske nästa? Min lilla kavata unge på 2,5 år har redan en vilja att dra iväg själv, vilket hon så klart inte får. Gäller att ha stenkoll och inte vända ryggen till.

    SvaraRadera