måndag 7 april 2014

Tack vården

Visst tänkte jag att Ben nog skulle få smaka på glass och sötad dryck tidigare än vad Bo fick, men jag var inte beredd på att sitta och skedmata honom med päronmer och ispinne när han inte ens fyllt elva månader. Men det var vad jag gjorde i går. På barnakuten.

Herregud vilken dag. Låt mig berätta:

I går var det Nils tur att hitta på något skoj ensam med Bo (jag körde Lek och bus-landet med henne i lördags). Jag var i stället hemma med den lille febrige och försökte fruktlöst få honom att äta och dricka. Var på vippen att ge honom mer ipren och alvedon när jag såg att man inte skulle ge det till små barn mer än två dygn på raken utan att kolla med läkare. "Det är säkert lite överdrivet", tänkte jag, men ringde ändå 1177.

Sjukvårdsupplysningen ställde frågor om Bens allmänstillstånd och eftersom han hade haft hög feber utan andra särskilda symptom (tänderna räknades inte) så tyckte hon på 1177 att vi skulle åka till en söndagsöppen vårdcentral. "Bara för säkerhets skull."

Sagt och gjort, vi gick till den på Virvelvindsgatan och fick vänta en stund och sedan tog de blod- och halsprov. Och kort efter detta fick jag och Ben träffa en läkare som sa så här:

- Ni ska till sjukhus. Jag beställer sjuktransport till er. Ni åker på en gång.

*miljoner otäcka scenarior for genom huvudet*

- Ja, blodprovet visade att hans sänka ligger på 109. Den ska ligga på runt fem. Så det här är inte bra.

*ville gråta*

Så utan någon som helst packning - hade inte ens min handväska med mig - åkte jag och Ben till Östra sjukhusets barnakut och där blev vi kvar till midnatt och fick träffa flera stressade och lätt opedagogiska sjuksköterskor och två fantastiska läkare och ta flera prover och göra lungröntgen och bryta ihop och komma igen och försöka samla in urinprov (lättare sagt än gjort att få sin bebis att kissa i en mugg och speciellt när han inte druckit på hela dagen).

Lågvattenmärke: när jag började gråta och Ben grät och sjuksköterskan Lasse sa till mig att "lugna mitt barn och mig själv".

Högvattenmärke: när Cathrin skjutsade Nils till akuten och skickade med honom mat till mig och när Jocke och Cathrin och sedan farbror Johan tog hand om Bossa när vi var borta.

Mellanvattenmärke: att vi trots alla prover inte fick veta vad som gjorde sänkan så hög, men att det inte var fråga om en jätteallvarlig lunginflammation, för det hade de sett i så fall.

Vid midnatt fick vi åka hem med besked om att en röntgenläkare skulle titta på plåtarna dagen därpå och med en remiss på väg till Lundby sjukhus där Nils och Ben skulle infinna sig på öron/näsa/hals nästa morgon.
 
I dag ringde först en röntgenläkare och sa att bilderna såg normala ut.

Sedan ringde Nils och sa att de på öron/näsa/hals direkt sett att han har öroninflammation.

Har aldrig blivit så glad över öroninflammation.

Visst, trist att Ben verkar ha ärvt pappas dåliga öron (Nils var sådant därnt öronbarn), men så himla skönt att ha en action plan.

Nu ska han äta penicillin ett tag och det verkar som att det redan börjat hjälpa.

När jag nu tänker på hur arg jag blev på honom under några av de värsta sömnlösa nätterna som föregick sjukhusbesöket vill jag slå mig själv med något vasst. Lille, lille bullen. Tänk vad ont han har haft. Och inte kunnat säga något.

21 kommentarer:

Fiat sa...

Känns ju konstigt att säga men: hurra för öroninflammation! Samt jag var på väg att byta bort Isak när han var åtta månader pga otroligt gnällig och ovillig att sova. Visade sig visst också att det var öroninflammation. Vi kan kanske starta en klubb?

PS. Isak har bara haft den inflammationen och jag var öronbarn (eller överbegåvad om telefonen får bestämma).

sara sa...

Nämen gud, var det öroninflammation?! (Gissade ju det i förra kommentaren). Stackars liten! Men skönt att slippa lunginflammation iaf (been there med äldsta barnet samt otaliga öi, senaste för tre veckor sen). Dessa öronbarn alltså... Hoppas han kryar på sig, men det brukar ju gå rätt snabbt med penicillin som tur är! Penicillin = bra grejer!

Fiat sa...

Jo och den där Lasse borde se sig om i röva efter ett annat jobb. Har man inget snällt att säga, var tyst osv.

Lisa sa...

Lasse var totalt oprpfessionell. Även om man tyvärr känner så ibland inom vården (i helt andra situationer fick, jag jobbar bara med vuxna patienter) så ska man inte utrycka det på det sättet, och i de flesta fall inte alls. Oerhört inkompetent och direkt dumt gjort!

Anonym sa...

Åh jag som när jag kommenterade tänkte att hsns skrikande lät precis som dotterns öroninflammation i den åldern. Men så tänkte jag att bara för att det var så med henne osv....med dottern måste vi varva ipren och alvedon maxdos när det sätter in. Hon får renässans näspray varje dag och avsvällsnde direkt vid minsta snorighet. Sover i högläge. Det har faktiskt hjälpt!

Josefine sa...

Usch vad hemskt. Jag har än så länge inte behövt åka till sjukhus med barn men kan på ett ungefär föreställa mig paniken. Skönt att det var öroninflammation. Hoppas han mår bättre snart!

Jonna sa...

<3

Eva sa...

Usch vad jobbigt! Låter som en riktig mardrömsdag. Skönt att de hittade nåt till slut och hoppas att penicillinet hjälper.

S.W sa...

Åh, blir helt gråtig. Vilket jobbigt dygn - mest att bli så uppskrämd. Tack och lov att det bara var öronen!! Hoppas han kryar på sig raskt!

Katten sa...

Vad skönt att ni fått rätsida på alltihopa tillslut. Skönt också att det "bara" var öroninflammation. Kramar!

Johanna sa...

Klandra inte dig själv, du kunde ju inte veta. Vi råkade ut för samma sak med T. Nästa gång kommer du däremot tänka "Öroninflammation" redan innan det brutit ut. Krya!!

Kram kusse

Mirijam sa...

Jag hatar Lasse. Och jag älskar att Ben har öroninflammation eftersom det känns som en piece of cake-sjukdom jämfört med andra, speciellt som penicillinet redan hjälper!

Och herregud vad jag förstår din vånda över att du blev irri på honom, men alltså – du är inte mer än människa. Får man inte sova så gör man lite knäppa saker, det är liksom föräldralivets "asså jag vet inte, jag var så full"-ursäkt! Det är okej.

Puss på er!

Jenny sa...

Du skulle gett den där Lasse en jävla käftsmäll, det hade kanske fått honom att förstå att det fan inte var läge.

Plus: så jävla mycket kram.

Tant Johanna sa...

Stor kram!

Olga sa...

Fy vad läskigt och jobbigt! Var det alltså hög sänka på grund av öroninflammation? Hoppas det blir bättre snart! Mina blev mycket bättre efter 2–3 dagar på antibiotika! Puss till Ben och mamma

Frida sa...

Det är märkligt att så många inom vården tycks sakna mänsklig värme och empati... Den där Lasse låter ju inte precis som nån man vill hamna hos med sitt sjuka barn.

Skönt det "bara" var öroninflammation, var själv ett öronbarn och har frågat vår BVC lite om det. Tydligen gör dagens vaccin att barnen idag har mycket färre öroninflammationer än förr, så hoppas detta var en engångsgrej för Ben, och er! Hoppas han mår bättre nu.

Anonym sa...

Kanske inte vidare smidigt hanterat av Lasse men om han hade varit en Kicki hade nog ingen människa föreslagit några käftsmällar. Det tycker jag inte Lasse ska behöva hotas med heller.

Fifi sa...

Men usch, stackars er allihop som fick genomlida detta! Fy fan, det är hemskt att barn öht kan bli sjuka. Och jag har blivit tillsagd av sjukvårdspersonal att jag inte behöver gråta, ba nähä?

Johanna sa...

Fy vad jobbigt!! Men skönt att det var något som går att fixa. Krya på Ben!

Colombialiv sa...

Vilken ångest! Och skönt att det "bara" var öroninflammation ändå!

Ewonne Rudberg sa...

Fy vilken traumatisk upplevelse, för samtliga. Och stackars Ben! Skönt att han redan mår bättre. Puss & Kram