torsdag 24 april 2014

Önskerubbe: jämställdhet i relationen och som föräldrar

Lisa önskade ett inlägg om hur jag eller jag och Nils ser på jämställdhet.

Jag vet inte hur jag ska börja knappt. Jo, kanske med att jag inte tänkte så mycket på jämställdhet oss emellan förrän vi blev föräldrar. Före dess var det mest liksom bara en naturlig sak att ha. Jag hade inte fastnat med Nils och han inte med mig om vi inte haft ungefär samma åsikt om jämställdhet. En feministisk och medmänsklig grundinställning, liksom. I vår tidigare vardag var det inte (om inte minnet sviker mig nu) någon större issue med vardagsgrejer som tvätt, städ, mat osv. Det löste sig och om inte i dag kunde vi vänta till i morgon och förresten fanns det roligare saker att tänka på. Som att gå ut och äta och dricka öl eller att sticka iväg på weekendresor och sådant där som vi hade råd med utan att blinka förr i världen.

Nu är det, och det vet väl alla som läst den här bloggen mer än en sekund, ungefär det jag tänker mest på av allt man kan tänka på. De största anledningarna är att det 1. är viktigare att hålla en okej lägstanivå (man vill ju inte att kiddorna ska leva i träck), 2. är viktigt att Bo och Ben ser att vi gör lika mycket av nästan alla sysslor (okej, Nils kommer alltid att vara den som fixar dattan och jag kommer alltid att laga mer mat, men det ska inte vara någon skillnad i hur ofta vi skottar snö, klipper gräset eller dammsuger) och 3. är så mycket mer hemmatillvaro nu och det finns så mycket mer hem att ta hand om (innan barnen kom delade vi på en etta med alkov och nu har vi ett hus och en trädgård och ett garage och hej och hå vad vi har).

Okej. Så jag tänker mycket på jämställdhet och det handlar för mig mest om tid. Hur mycket tid vi lägger på sådant "man måste" som städ, tvätt, disk osv. men som kanske inte är så roligt och hur mycket tid vi lägger på "kul" som att sitta och uggla vid datorn eller läsa bok eller så. När det känns som att det skevar och jag inte får/tar lika mycket kul-tid som Nils börjar de komma, bitterkänslorna. Likaså när jag lägger massa tid på måste-grejs och Nils inte ser det.

Nu har det nog (obs: partisk tanke kommer här) hittills varit jag som varit mest drabbad kul/måste-tidsmässigt. Och min analys av varför det är så är att jag har varit hemma mest med barnen.

Jag kan inte poängtera nog hur viktigt det är för oss att dela lika på föräldraledigheten. Och inte främst för att vi ska vara med barnen lika mycket, utan för att vi ska få smaka på att vara den som har huvudansvar för markservicen, lika mycket. För oss (vill inte peka med pinnar och säga att det är/skulle vara så här för alla, men det här är min högst verkliga verklighet) så är det avgörande att vi båda får vara de som "alltid vet vad som behöver handlas hem, när vi dammsög övervåningen sist, vad barnen behöver för kläder och stövlar, vad som behöver tvättas" osv osv osv i all evighet LIKA MYCKET.

Det hade aldrig kunnat bli jämlikt mellan oss om en av oss bara skulle ta tre föräldralediga månader i anslutning till sommaren då man mestadels är lediga båda två, eller att en av oss skulle ta ett år och den andra ett halvår. DET ÄR INTE LIKA MYCKET och jag skulle bli tokig av bitterhet om inte Nils också fick uppleva hur det är att vara hemma och plocka, plocka, plocka, trösta, plocktrösta, diskstäda, lagamatochtvätta i exakt samma grad som jag gjorde det.

Nu ser vi till att det blir så. Lika mycket markservice. Och det är jämlikhet för oss.

2 kommentarer:

  1. Ni verkar vara så himla kloka och bra. Jag tror att man kommer långt (men självklart inte hela vägen!) bara genom att vara medveten och aktivt tänka på det där, inte bara ibland utan lite hela tiden som du beskriver. Det är bra! Att stanna upp och analysera hur det i praktiken blir, inte bara lita på att det "blir" jämställt/rättvist.

    Jag tror att Bo och Ben får jättefina förebilder i er.

    SvaraRadera
  2. Vad glad jag blir av dina ord. Tack!

    SvaraRadera