onsdag 9 april 2014

Önskerubbe: "Bröllop, barn och bostad - genomtänkto eller rullade det bara på?"

Mal undrar, av följande anledning:

Är 29 år. "Alla" får barn och gifter sig och köper hus. Jag känner mig mest ung och osäker på allt fortfarande; mitt yrke, mitt självförtroende. Ja sånt. Hur tänkte du?

Ja jävlar. "Tänkte" räcker inte. Tänker, mer. Jag tänker rätt mycket på detta. På hur min alldeles unika, punkiga, revoltiga, ickekonformiga persona kunde göra följande svennebanakarriär:

20 år - börjar plugga på universitet
25 år - tar examen, får första jobbet inom skrået
26 år - får första fasta jobbet (i sthlm)
28 år - får fasta jobbet i önskestaden (gbg), flyttar ihop med livets mening på riktigt, friar till honom
29 år - gifter mig, blir gravid
30 år - föder barn, köper bostadsrätt
33 år - får barn igen, köper hus

Så här skulle det ju inte bli!!! Jag skulle ju göra en massa spännande och normbrytande saker. Skriva och resa och aldrig leva på samma ställe mer en än kortis. Träffa nya människor varje dag. Berätta historier. Förändra ... något.

Jag fick sådan jävla ångest när jag var 28. Då hände en massa stora vuxensaker [se ovan] viket jag tror föranledde all ångest. Lex: ÄR DET HÄR VAD SOM SKA BLI? ÄR JAG KLAR NU? IS THIS IT?

Inte för att jag tyckte att min tillvaro var undermålig, absolut inte. Jag hade så mycket. Så mycket som jag jobbat för. Få bo där jag ville bo, med den jag ville och ha en trygg inkomst inom något som åtminstone liknade journalistik.

Men det var det där med att vara framme. Att ha gjort den där svennebananresan jag inte skulle göra. Att tänka att det mest spännande (resan) nu var över. Eller nåt.

Jag tänker fortfarande på detta varje dag. Gör jag det jag ville eller det jag "skulle"? Alltså, jag ångrar givetvis inte Nils och barnen. Jag är så obeskrivligt nyp-mig-armen-lycklig över dem varenda dag. På riktigt. Men det där andra. Att jag pluggade natur på gymnasiet "för då kan du välja vad som helst sedan" fast jag var mycket mer intresserad av att lära mig ett tredje språk än att läsa matte F. Att jag gjort allt det där man "ska". Att jag har bockat av allt det där man "ska" ha bockat av I MIN ÅLDER (hatar "i den åldern"). Det känns lite som att jag ... gått på något. Att systemet lyckades lura på mig en norm.

Sedan kommer jag på att det är mig så jävla förunnat att ens kunna tänka på sådant här. Att jag har en frihet som är så otroligt få personer förunnat. Om man ser till det stora.

Och så får jag ångest för det.

Ungefär så.

1 kommentar:

  1. Tack för svar!! Älskar detta interaktiva.

    Misstänker att det mest bara blir för folk?

    Din blogg är så bra. Den känns så ärlig och uppriktig och jag känner mig aldrig sämre/bättre av att läsa. Utan bara som att man snackat med en äkta vän. Livet liksom.

    SvaraRadera