torsdag 17 april 2014

Att vara pigga samtidigt och vilja hitta på något, njuta av varandra, ligga, titta varandra djupt i ögonen eller ens bryta ihop i ett gapskratt tillsammans känns så avlägset

Jag har aldrig träffat Sandra, men jag tänker på henne varje dag. Att jag får vara med och ta del av det nya och läskiga och sorgliga och mörka och ljusa och allt som händer i hennes liv nu är en sådan ynnest att jag får andnöd. Och hon skriver så brutalärligt och vackert och rakt om hur det är att vara människa att jag knappt står ut.

Och så många ni är som går igenom samma sak. Utan att vi visste om varandra. Varför har vi inte pratat om det förut? Varför vågar vi bara inte säga rakt ut hur det egentligen är? Vardagen och småbarnen förstör allt. Precis allt. Kärlek, sexliv, matro och goda nätters sömn. Vissa tar sig igenom gyttjan och ut på andra sidan, förhoppningsvis starkare än förut. Andra fastnar och sjunker sakta men säkert djupt ned i den. Och så finns det sådana som oss, som tycker att gyttjan är lite vidrig och tar liksom inga steg rakt ut, utan fegar och tar omvägar som inte leder någon annanstans än tillbaka till ruta ett. 

Och jag drar paralleller till min egen tillvaro, så klart. Jag tänker att det lika gärna kunde varit jag. Vi. Så många gånger som jag tänkt "stannar vi bara med varandra för att det är enkelt, för att alternativet  skulle vara för utmattande?".

Vi ingick ett löfte när Bossa hade kolik att vi inte fick skiljas förrän hon fyllt två. Att det som händer och sägs nu sker under det tysta samförståndet att det är undantagstillstånd och därför inte gills.

Jag brukar kokettera om det där löftet ibland för det får folk att skratta. Men det är ju inte roligt alls.

När Bossa var två var jag gravid igen och nu är Ben snart ett och han sover inte. Han. Sover. Inte. Han soverintesoverintesoverinte och vi håller på att bli tokiga.

Senaste månaderna har varit katastrof. Men vi trodde att det hade sin orsak. Först tänder, sedan var han förkyld, sedan febern och öroninflammationen, men nu då? Nu ska han ju vara frisk och han är jätteglad om dagarna och äter massor och skrattar massor, men på nätterna förvandlas han till världens mest skräckslagna och ledsna bebis.

Han inte bara gnäller och vrider sig, han gallskriker. Han skriker som om någon flådde honom och han skriker ibland flera timmar. Och ibland flera gånger per natt.

Det betyder att jag och Nils inte ens får sova varannan natt, som förut. Även om den som har hand om Ben går ner i källaren med honom så skräller hans skrik in i varenda rum i huset. Ibland vaknar till och med stensovaren Bossa och blir orolig och bjuder den föräldern som inte har Ben på en ny omgång "nattning och sagor mitt-i-natten".

I natt var det min sovnatt, men efter att Ben för andra gången vaknat och skrikit lungorna ur sig och hade hållit på så ett tag (en halvtimme, två halvtimmar, två timmar?)  gav jag upp och drog på mig kläder och skor och avlöste stackars Nils och gick ut på en nattlig barnvagsnpromenad i kvarteret. Så att någon fick sova i alla fall.

Jag är så rädd att han har ont. Men vad är det för smärta som bara dyker upp om natten?

Jag är rädd att han är rädd. Men vi är ju där för honom så fort han börjar skrika och testar allt allt ALLT för att få honom att känna sig trygg igen (i natt tände vi lampan i hans rum och pratade med honom båda två och dinglade med leksaker framför honom men han bara skrek och skrek och blev rödare och svettigare och allt mer olycklig).
 
Jag är så rädd att jag och Nils inte kommer att hitta tillbaka till varandra när det här är över. Att vi blivit så vana vid att bita ihop och fräsa till varandra att vi inte kommer att veta hur vi ska bete oss när det lugnar sig. Jag är så rädd att någonting skadas mellan oss nu och att det kommer att bli svårt eller omöjligt att laga. Jag är så rädd. 

24 kommentarer:

Petra sa...

ÅÅå, jag vet inte vad man bör skriva i respons till detta stora, läskiga, ärliga. Mer än att jag blir väldigt stärkt av att veta att det finns andra som har det som vi. Hoppas att du blir lite stärkt av att veta att det är andra som har det som ni. Vi får kämpa på, i varsin ände av stan.

Jenny sa...

Och jag sitter och biter mig i läppen i Stockholm för att inte börja gråta på jobbet. Det där är också vi. Just nu på ett bra ställe, med barn som faktiskt sover, men den där överjordiska skräckslagenheten för att det där mörka ska komma igen med barnet i magen - hur ska vi klara oss då?

Anonym sa...

Jag känner igen mig så väl. Och brukar gå runt de där tankarna i hjärnan för att de är för jobbiga. Jag orkar liksom inte tänka. Hoppas att det lättar snart för er.
Kram Emma

Anna sa...

Åååååh.
Kram.

Fifi sa...

<3

Anna sa...

Så jobbigt att läsa och så skönt samtidigt att känna att man inte är ensam. Att ibland känna att vi kommit så långt ifrån varandra att vi aldrig kommer att hitta tillbaka- och så andra dar då allt flyter och känns så självklart och säkert. Har precis som Jenny lite ont i magen nu när vi väntar på nummer två...som ju ändå är precis vad jag vill. Men hur ska vi orka?

Christel sa...

Jag tänker att man kanske inte gör det, hittar tillbaka till det man hade innan barnen? Istället kanske man utvecklas till något nytt. Ni har sett sidor av varandra som ni inte hade sett innan barnen och koliken och sömnbristen, man kanske inte kan gå tillbaka till det som var innan allt det där då? Man kanske måste hitta en väg framåt. Tillsammans. Hitta en ny nivå i förhållandet, där både vardag och romantiken får plats. Jag vet inte. Jag tänker att den första tiden innan barnen är så romantiserad, att det är svårt att få det likadant. Men det kanske är okej, det kan ju vara himla bra ändå.

Anonym sa...

Det låter som han har nattskräck. Gå till BVC och be att få råd.

Lisa sa...

Jag vet inte vad jag ska säga. För oss gick det inte, vi höll inte. Samtidigt tror jag att dottern inte egentligen förändrade något. Vi hade det inte bra. Men hon påskyndade det hela. Och det är snarare något att vara tacksam för. Att vi lämnade en dålig relation efter femton år istället för efter trettio..

Lisa sa...

Vilket ärligt och fantastiskt och skitjobbigt inlägg. Jag tänker också på det här hela tiden. Det är för fan skitläskigt. Allt. Kram på dig.

Anonym sa...

Ja, nattskräck! Superjobbigt och otroligt kämpigt - vi har haft det precis likadant i perioder! Åh, vill bara ringa dig bums och tipsa och prata om hur det är! Rusa till apoteket och köp omega 3 på en gång och blanda i vällingen/gröten! Det låter så simpelt, men det finns studier som visar att det hjälper - och för oss har det funkat fantastiskt! Känner exakt igen galenskapen, paniken och personlighetsförändringarna som uppstår efter natt efter natt med skrik timme ut och timme in... Många tankar till dig/er från en vilt främmande bloggläsare!

Emma sa...

Hög igenkänning och rädsla här också. Tror ändå att du och Nils kommer fixa det här. Mycket pga att ni är bra på att ordna andningshål - ge varandra egna helger hemma, hitta på roliga saker/resor etc ihop.

Om Ben tänker jag, vet att ni har provat allt, men kan det vara värt att skippa att ha honom i eget rum? Låt honom sova hos er i dubbelsängen. Lägg er där med honom trots att han skriker och bara krama, alt klappa på ryggen - så han känner att ni är nära,nära och då kanske kan bli lugn? Förlåt om jag ger råd (som ni säkert redan har testat) men känner igen så mycket och det här var det enda som funkade med vår son.

Alex sa...

Vilken käftsmäll, för jag är ju jädrigt naiv alltså förstår jag nu, och jag vet inte heller. Dock att för mig var allt det jobbiga grundat i själva föräldraskapet, aldrig oss emellan, och hade jag vetat vad vi gjort (förmodligen tur?) hade jag ju tipsat. Jag hade gått under om jag inte haft min man som min klippa och pepp, att skratta med, få gråta på och kramas med. Vi har också då haft ett barn som varit jättekrävande men hyfsat lätt att pleasa, mha amning, samsovning och bärande (utmattande på sitt sätt men inte den totala uppgivenheten kan jag tro), och då är det ju lättare helt utan att vi "gör nåt". Vi kommer iofs aldrig bli precis som innan, jag upplever att vi är bättre nu, vi har kämpat ihop, och jag tror att ni kan komma ut på andra sidan som version 2.0.

Fan vad jag hejar på er, och du verkar ju så grymt awesome. Håller alla tummar.

Anonym sa...

Älskar detta ärliga.
När jag tidigare hört statistik på att de flesta delar på sig under sina barns första år tyckte jag det var konstigt, "Åh meen, ska man skilja på sig när man preciiis fått en urgullig bebis? Why? Så dumt."
Eh, nu kan jag på ett annat sätt förstå. Vi har också två barn, varav största på 4 år och minsta på 7 mån. Nu har vi inte drabbats av någon regelrätt kolik eller sömnbrist hos barnen, men det har räckt med de skriktillfällen som varit för att få känna på hur jobbigt det hade kunnat vara. Och då har ni det upphöjt till typ tusen.
Hoppas, hoppas ni snart kommer till en punkt där ni känner att det vänder och version 2.0 av er kan börja!

Och om lille, lille bullen (har också börjat säga så om min lille tjockbulle), har ni varit hos doktor? Förutom då sist när han var hos örondoktorn. Tänker att det kan vara nåt pungbråck eller sånt?

Kram på er!
/Ida

Sandra sa...

Jag känner din rädsla. Och jag har absolut ingenting jag kan säga just nu för att lindra den. Men jag tror fortfarande på kärleken. Jo. Finns den så klara ni allt. Precis vad som helst.

Fiat sa...

Kram <3

Louise sa...

Så ärligt och fint och läskigt!
Tack!

Frida sa...

Starkt skrivet! Förstår din rädsla och känner igen den. Men tänker som nån annan skrev att genom det gemensamma (tuffa) slitet man gör så blir man starkare ihop. Hoppas ni får lugnare nätter, sömnbrist är nästan det tuffaste att kämpa med. Kram

Olga sa...

En kanske ska ha en karl att skaffa barn med och en att baracker Ibsen när de är 20 ... Skoja. Eller????

hemvändaren sa...

Åh, Maria ... Jag hoppas så att det vänder för er snart. Att lilleman och ni får sova.

Fatima sa...

Tack för att du vågar skriva om det här. Så otroligt ärligt. Och hoppas att sömnen är nära.

Förortsmamman sa...

Hej, oj som jag känner igen mig. Nu är småbarnssåren över anser jag (de är 5 och 3 nu) och jag vill börja hitta tillbaka igen. Min man är fortfarande inne i "överleva småbarnsåren"-mode och tycker att närhet och sex och intimitet är såååå långt ner på listan. Jag håller inte med. Jag känner mig ensammare än någonisn i förhållandet. Men nu har vi börjat lägga in kramtid och närhetstid och det känns bra. Det är en lång väg tillbaka till varandra (vi gick också igenom kolik och barn som inte sov och det tog fan knäcken på oss).

Anonym sa...

Du har inte bett om tips, men jag känner igen en del och måste därför ändå fråga om ni testat att utesluta mjölkprotein ur Bens mat?

Vår son fick diagnosen mjölkallergi vid ca 1,5 år efter att han i åtminstone ett halvårs tid vaknat varje kväll på det sätt du beskriver, dock inte lika länge. (Ett symptom till han hade var att han "svalde" väldigt mycket när han satt upp när han vaknat till, lite som om han skulle ha haft sura uppstötningar)

På dagarna var han glad och symptomfri och vi hade ALDRIG kunnat tro att det skulle vara mjölkallergi (han hade ju inga problem på dagen, bajsade normalt osv), men kände när doktorn sa det att "ok, vi får väl testa". Efter tre dagar utan mjölkprotein så var det slut med dessa uppvak.

Säger absolut inte att detta behöver vara Bens problem, men kanske något värt att testa? (Obs - vår son har alltså allergi mot mjölkprotein, inte mot laktos, googla så ser du skillnaden.)

Hoppas nätterna blir bättre snart för er alla!

Ingen Katt sa...

Jag försökte kommentera häromdagen men det gick visst inte.
Jag tycker att du är modig och fin och rak, och ni verkar prata om saker och ting, och just därför tror jag att ni klarar er igenom det här galant. Stor stor kram, tack för att du delar med dig.