lördag 30 november 2013

Plötsligt händer det

Men! Jag skulle ha gjort en "dagen i bilder" i dag, men så glömde jag av det, gick på bokklubbsträff, drack vin och nu är jag på väg mot Pustervik och vem vet vad som händer sedan?

En sak måste jag dock dokumentera och det är att Ben passerade en milstolpe i dag. Han vände sig från rygg till mage. Flera gånger! Så nöjd och stolt och tjock. Heja Bubba!

torsdag 28 november 2013

Fler svar

Ida säger:

Jag är också hemlig läsare, tack för din blogg, den har hjälpt mycket mitt första år som rätt skakig förälder. Jag fick familjelivsförbud och började därför läsa bla fin blogg, mycket bra förbud! Jag skulle vilja veta mer om hur barnen äter och hur du tänker kring deras mat. Har själv en vegetarisk liten unge som just nu äter allt men hur hanterar en om det förändras. Hur har folk i er närhet reagerat, tycker det är ett himla tjat på tex mina släktingar om att barnet borde få bli allätare medan jag tycker att den är det, den äter ju allt jag äter? Hur tänker du?

Jag märker att jag fått ett oförtjänt (som i att jag inte förtjänar det för så bra är jag inte) som vegetarian. Jag fattar var det kommer ifrån. Jag skrev om att jag kommit till insikt om att det är ohållbart att äta kött och jag visar bilder på när jag äter sojakorv och vegobacon. Och jag visar nästan aldrig i bloggen när jag äter kött. För jag skäms typ. Det är som med Niotillfem och ciggen.

Men jag är tyvärr inte så bra som en vegetarian. Jag äter kött ibland och jag tycker om smaken av kött. Men, som jag skrev tidigare, så försöker jag vara åtminstone halvbra genom att äta kött mer sällan än förut och ej det superdåliga köttet.

Hursomhelst! Mat och barn är ett jävla kapitel för sig. Eller, som jag kan uttala mig om, mat och Bossa.

Just nu är Bo så o e r h ö r t petig med maten. Hon äter inte "kladdig mat", inte någon som helst grön mat (det räcker med ett persiljeflarn i fiskbullesåsen för att hon ska säga uuuuuuuuuuuääääh) och inte nästan vad som helst som inte är: honungsmacka, kokt äggvita, fiskbullar, snabbmakaroner, burkmajs, ris, korvbitar (sojakorv går bra), köttbullar, äpple utan skal eller välling. Så vi ger henne: honungsmacka, kokt äggvita, fiskbullar, snabbmakaroner, burkmajs, ris, korvbitar, köttbullar, äpple utan skal eller välling. Ofta under högljudda mutor om att hon får en hello kitty-glass eller bokstavskakor om hon äter "bara en bit till".

Antar att detta är en fas och att det snart kommer att sluta kännas som att kasta pärlor för svin när jag anstränger mig i köket.

Vad andra säger om vad vi ger henne för mat orkar jag faktiskt inte bry mig om. Men jag blir provocerad av folk som tror - och pratar högt om - att barn som får vegetarisk eller vegansk mat ska fara illa på något vis. Det är så himla obildat.

Jag känner på mig att du sitter inne på mycket mer kunskap om kost än de köttisar som har åsikter om hur du matar dina kids. Testa att säga "hur menar du då?" när någon säger något nästa gång. Jag är säker på att du kan skjuta ner argumenten ganska lätt.

...

Anna säger:


Tvåbarnsfundering, var det självklart för er med syskon? Var ni överens? Orkar man två på en gång? Här i hushållet är vi väldigt kluvna. Tack för fina bloggen!!
Tack för att du säger att bloggen är fin! Angående två barn så var det så här: När Bo gick från bebis till barn så sålde vi alla bebisprylar som gick att sälja och skänkte bort asmycket bebiskläder. Vi var väldigt säkra på att det bara skulle bli ett barn. Det var så extremt jobbigt och påfrestande med relationsförändringen det innebar att bli föräldrar att vi tyckte att det var så bra, så bra som det var. Dessutom var spädbarnstiden, med kolik och the works, så pass jobbig att jag (kanske även Nils) inte var säker på att vi skulle palla att göra det igen. 
Sedan (kanske när Bo var ett och ett halvt) började jag så smått ändra åsikt. Absolut mest för att jag inte ville att Bossa skulle bli ensam med oss. Jag började tänka att jag ville att hon skulle ha någon att dela oss med. Någon som visste precis hur det var. När vi var jobbiga eller när hon bara inte orkade med oss mer. Någon som hade samma barndom som hon. Och någon att dela bördan med när vi blir gamla och först en, och sedan den andra, dör. Jag ville inte att hon skulle behöva begrava oss själv.
Nils var inte med på noterna från början. Men efter ett par månader var han det. Och sedan började vi försöka.

Jag tänkte att jag skulle bli gravid så fort vi låg på en av "prickdagarna" i mensappen. Jag visste ju sedan innan att jag var fertil, så varför skulle det inte funka?

Och så funkade det inte! Inte första månaden, inte andra och inte tredje och plötsligt var att bli gravid DET ENDA JAG KUNDE TÄNKA PÅ.

Jag vet, och visste även då, att tre månader inte är någonting att hetsa upp sig över. Jag visste det på ett intelligent och logiskt plan, men det hjälpte inte. Jag hann nästan bli lite tokig.

Men så köpte jag ägglossningsstickor och blev varse att min ägglossning infaller senare än vad mensappen säger och så funkade det på fjärde försöket. Och ja, resten är Benhistoria.

Uppdatering: glömde svara på om man orkar två på en gång! 

Så här: man orkar ju allt. Så är det. När det gäller ens egna barn så verkar det som att universum kan kasta vad slags skit som helst på en och man bara suger i sig och lever igenom det.

När det gäller att bli fyra i familjen för oss så är det kanske den bästa grejen som hänt mig i livet. Mycket för att jag var så inställd på att det skulle bli skitjobbigt. Som ett krig. Det var ju så j ä v l a jobbigt med första spädbarnstiden.

Men så blev det ... inte så jobbigt. Det blev till och med mysigt. På en gång. Ben var så otroligt enkel och medgörlig från början. Åt och sov och gick att ta med sig på grejer. Vi var liksom på Universeum och Liseberg första veckan med honom. Det hade EJ gått med Bo. Ja, jag fattar att vi var mycket lugnare i oss själva och som föräldrar den här gången, men vi fick också en helt annan bebis. Jag visste inte att det kunde vara så mysigt att ha en nyfödd.

Så ... det är klart att man orkar två på en gång, för man orkar ju allt. Men om vi hade fått Ben först och Bo sedan så hade vi nog blivit mycket mer tvåbarnschockade än vi blev. Nu blev vi mer "oj, kan det vara så här att ha en bebis?"-chockade. 

Jamen då får vi väl åka till något varuhus lite oftare och åka upp och ner då

Just det, i förrgår trodde jag att det_stora_bakslaget skulle komma. Vi var på väg hem från dagmamman, Bossa, jag och lillebror, när Bossa påpekade att vi bodde där (pekade) förut.

Jag: "Ja, det gjorde vi. Vad tänker du när du tänker på vår gamla lägenhet?"
Bo: "Bra."
Jag: "Du tänker bra saker? Vad tycker du om vårt nya hus då?"
Bo: "Bra."
Jag: "Saknar du där vi bodde förut?"
Bo: "Ja, jag saknar det."
Jag: "Vill du helst bo där vi bor nu eller på gamla stället."
Bo (tvärsäkert): "Gamla stället."

*plötsligt rädsla att vi förstört vår dotters liv uppstår*

Jag (försöker vara lugn och behärskad): "Jaha. Men vad är det du saknar med gamla stället då?"

*föreställer mig att hon saknar den härliga innergården. eller närheten till andra barn. hennes fina stora gula rum. livet och rörelsen i stan. ljuden i huset. att slippa pendla en timme till dagmamman*

Bo: "Jag saknar hissen."

onsdag 27 november 2013

Fler svar!

Åsa säger:

Förlåt om du redan avhandlat det här men jag skulle vilja veta två saker. Dels hur du och Nils träffades (frieriet är episkt, det har jag inte glömt!) och dels om du har några tips på vegetarisk mat. Om man nu råkar älska kött men vill äta mer vegetariskt, hur sjutton gör man för att inte hamna i något kikärtsbiff- och linsgryteträsk?
Hej! Jag och Nils träffades för drygt tio år sedan (sak jag tänker på ibland: hur skulle jag hantera ett liv som skild? Det fanns ju liksom knappt internet när jag var singel sist) när jag gick på JMG i Göteborg och han läste matematikprogrammet (detta hoppade han senare av). Min bästa klasskompis Lena var nära vän med Nils kompis Martin och de tussade ihop oss. Tyckte att vi skulle passa ihop.

Jag gillade Nils från början, men var skeptisk pga 1. han hade en MUF-pin på jackan/tröjan (tur att en kan ändra sig, va) och 2. han var ihop (hej Zara som läser här nu!).

Men what is meant to be is meant to be och efter några badmintonmatcher och öl-kvällar som inte ledde någonstans så tog Lena och Martin i med hårdhandskarna under en tacokväll och styrde upp "snurra flaskan" och lämnade rummet när jag snurrade på Nils. Och så gjorde Nils slut med sin tjej och så gick det väl säkert fyra månader tills han försynt frågade om det var okej att han sa till sina kompisar att vi var ihop nu varpå jag lite förvånat undrade om vi inte varit det i fyra månader redan.
...

Här kommer mina bästa vegetariska rätter:

- Tomatsoppa
- Pasta med tomatsås
- Egentligen vad som helst som är tomatigt och tillagat länge och gärna med parmesan och/eller pecorino samt basilika
- Avocadopasta
- Pasta med ost/vitlök/olja
- Pannkakor
- Falafel
- Löksoppa
- Omelett (går att variera i oändlighet ju)
- Mackor (se omelett)
- Sallader med bönor och ost
- Spenatsoppa med ägg
- Potatisgratäng
- Pizza
- All slags mexikansk wrap-aktig mat, fast med köttersättning (quorn/sojafärs) i stället för kött (tacos/enchiladas/tortillas etc)

Jag är ingen vegoexpert och inte heller vegetarian, men jag försöker äta vegetariskt mycket oftare än vad jag gjorde innan jag började tänka på det. Köper jag kött så köper jag ekologiskt och närproducerat. Köper "bra" hellre än ofta och undviker det jag tycker är "onödigt slentriankött" som till exempel påläggsskinka och kött på pizza.

Det jag alltid vill ha hemma, för att alltid kunna laga något gott vegetariskt, är:

- Ägg
- Smör
- Mjölk
- Mjöl (nu kan man göra pannkakor)
- Parmesan
- Basilika
- Persilja
- Citron
- Körsbärstomater
- Krossade tomater
- Vitlök, schalottenlök, gul lök
- Matlagningsgrädde
- Olika bönor på burk
- Olivolja
- Grönsaksbuljong
- Pasta

Smaker som jag tycker passar bra ihop:

tomat + basilika + parmesan
smör + salt + parmesan
tomat + balsamvinäger + socker
citronskal + grädde

Här har ni en bra matvegoblogg.

Lisa lägger också ofta upp smarriga recept och ska släppa vegetarisk kokbok.

Lisa undrar också:

Från en nybliven husägare till en annan så undrar jag då: Kan du ta det på allvar? Att du är HUSÄGARE? Eller tänker du också att det är typ dolda kameran, och att någon snart kommer hoppa fram bakom ett hörn och bara "App, app, app! Tillbaka till lägenheten med dig. Du kan inte det här."?

Haha, nä! Jag kan inte ta det riktigt på allvar. Jag får för mig att grannarna tittar och tänker "men de där är ju inte vuxna nog för detta". Köpte jättemycket jultidningar av en i något slags försök att cementera oss i grannskapet.

Johanna säger:

Jag måste få veta vad som ligger bakom bloggnamnet?
Det är ganska tramsigt, men i samband med att jag startade bloggen var jag och min kompis Anton på väg till Warszawa på en weekendresa och gick runt och svängde oss med polska ord. Vi kunde inte så många, men vi kunde "futro" som betyder päls och "dobre" som betyder "bra" ungefär. Så vi sa "dobre futro" en massa och jag kom inte på vad min blogg skulle heta, såatte... Men nu i efterhand tycker jag att det passar rätt bra ihop med adressen bradpittsarmpit. Det är väl bra päls där? Bradpittsarmpit valde jag bara för att det lät roligt.

Frågor och svar

Lillebror sover och Bo sitter fast i paddan. Alltså har jag tillfälle att ta tag i disk och tvätt för kaffe och interwebz. Här kommer svar på några av frågorna:

Maja säger:

Hej Maria, jag är en trogen men (hittills) hemlig läsare av din blogg!
Älskar hur du skriver och vad du skriver om. Min favvogrej är nog alla maträtter du kallade Bossa när hon var mini. "Hej du, fiskaladåb" tänker jag ofta när jag ser tjocka bebisar sitta och glo i vagn och skrockar åt din uppfinningsrikedom. Vilket osökt leder oss till min fråga. Jag är själv journalist och marknadsförare, älskar att skriva och drömmer våta drömmar om att få grymma copy-skills. Alltså det är inget jag bara skriver nu – jag tänker detta ca 15 gånger varje arbetsdag. 
Har du nåt tips för att bli bättre? Bra kurs/bok/föreläsare/inspiration/etc etc? (och säg inte ”naturbegåvning”, det är liksom försent) (har dock journalistikutbildning)
Ps. lova att fortsätta skriva!

Hej Maja. Tack för de fina orden! Jag kan dock inte ersätta dig med ett supersvar, för så här är det: jag vet inte om jag har några grymma copyskills. Det är inte bara som jag säger, eller den där vanliga osäkerheten kring att bli påkommen som en bluff, utan jag vet verkligen inte.

Innan jag började på den byrå jag är på nu hade jag aldrig varit copywriter. Jag är, precis som du, utbildad journalist och har liksom mest hoppat på de jobb som kommit min väg. Nu lät det som att folk alltid kastat jobb efter mig. Så är det inte, men jag menar att jag inte har haft någon tydligt snitslad bana riktigt. För trots att jag en gång närde en dröm om att få berätta historier - och kanske till och med föra fram saker i ljuset - så har rädslan över att inte kunna försörja mig alltid varit större. Detta har jag fått hemifrån. "Du måste alltid se till att ha ett fast jobb, och helst inom kommunen för det är det tryggaste du kan ha och dessutom får du sex veckors semester när du fyllt 40!!!" typ.

Eftersom det ej kryllar av trygga reporteranställningar blev det inte så mycket mer än något år av journalistikjobb för mig. Att ha en fast lön och allt det där gjorde att jag gled över till press&pr-tjofräs, projektlederi, uppdragspublicism och sedermera reklambyrå (eller kommunikationsbyrå kanske är mer sant).

Hur som helst. Jag vet inte om jag är en bra copywriter, för det första jag tänker när jag ska komma på en bra idé är "MEN TÄNK OM JAG INTE KOMMER PÅ NÅGOT DÅ!!!". Och ibland kan jag inte låta bli att tänka på alltings meningslöshet, så att säga. Ej en bra egenskap när man ska jobba med reklam.

Min tjänst är dock delad och jag lägger halva min tid på att kommunicera kring själva företaget jag jobbar på. Pressrelaser, events, sociala kanaler osv. När det gäller den biten har jag större självförtroende. Jag vet att jag är en duktig projektledare som aldrig glömmer någonting och alltid ser till att saker blir gjorda. Där ligger min ängslighet till min fördel! Är så rädd för att göra ett dåligt jobb eller att göra någon besviken, så jag ser alltid till att ... ja kanske inte överleverera, men ni fattar. Överförsäkra mig om att allt blir bra. Plus att jag har stor erfarenhet av att skriva releaser, så det känns cool. Tur, för då vet jag i alla fall att jag fixar halva mitt jobb. Men som sagt: copybiten. I don't know? Kan jag det? Jag vet inte.

Gud vad långt och luddigt detta blev. Du ville ha tips, ju. Jag har faktiskt ett tips. Kolla på Mad Men. Det gjorde jag innan jag började på mitt nuvarande jobb och det hjälpte. Peggy blev min ledstjärna och sättet hon använder alla sina sinnen på, när hon ska komma på idéer, har jag tagit tillvara på. Alltså verkligen försöka "uppleva" (om än bara i tanken) produkten eller tjänsten man ska kommunicera kring med alla sina sinnen.

Just det! Boken "Please copy me" har också massa bra tips. Den läste jag och blev lite lugnad av.

Igen: vad långt detta blev. Ska försöka att inte bli så randig i mina andra svar.

tisdag 26 november 2013

Jag kommer att minnas detta som livet och det kommer att kännas bra

Åh vad kul med så många frågor på förra inlägget! Ska svara på allt. Men först, en "dagen i bilder":

I dag vaknade jag av att Nils la en varm och ögonvarig Ben på mig klockan 7. Det var mysigt.

Vi låg och drog oss ett tag, medan far och dotter stressade iväg till tandläkaren (Bossa går fortfarande i Majorna, ska byta det där). Sedan upp och göra frukost. Gröt till den lilla ...

... och overnight oats med kakao, kokos, valnötter och banan till mig.

Ganska omedelbart efter frukosten var det sovdags, för Ben hade varit uppe med sin far i brådottan.

När Ben sov tog jag en dusch, läste DN på nätet och fixade med mina kläder. Är det mest fånigt att jag har mina klänningar framme på en stång eller det faktum att jag oroar mig för om det är fånigt?

När Ben vaknade städade vi köket. Alltså, jag älskar det här köket. Så luftigt och fyrkantigt och ljus från flera håll och utgång till en jättestor altan, MEN det här med vitt golv? Vitt golv + kladdiga barn + katt ... Jag har på riktigt tvättat golv fler gånger den senaste månaden än vad jag gjorde totalt under tiden i förra lägenheten. Och där bodde vi i tre år.

Sedan gjorde jag situps med den här utsikten. Hade alltså glad bebis på magen under träningen. Mycket trevligare så.

Ja, och därefter fick Ben mat och nya kläder. 

Jag fick också mat: eggs and cheese on toast. 

"Lite luft kanske vore något" kom jag på efter maten och gick ut och kollade posten och blev först ledsen och sedan arg. 

Vi tog en promenad ändå och gick till Coop i Eriksberg där jag handlade och Ben gjorde ... ja, det han gör bäst. 

Hemma igen fick han testa en sådan där påse med morgonmums. Stor succé. 

Trots mangofesten i den lille käften skreks det sedan i vad jag uppfattade som en timme, men som säkert var en kvart, innan han somnade helt sönderskrikt. Jag var själv så utmattad, vid det laget, att jag behövde kaffe, avocadomackor och en stund med datorn och de obetalda räkningarna. Det är så lugnande att betala räkningar tycker jag. 

Sedan vad jag tvungen att väcka Ben för att hinna till hämtningen av Bo. Ej populärt. Missade också sexans spårvagn både dit och hem, så det blev byten och buss och tjockt med folk och ... det här med att bo i Tolered och ha förskoleplats i Linné börjar kännas lite jobbigt. MEN HON TRIVS JU SÅ BRA HOS SIN DAGMAMMA. Gah, vad ska vi göra? 

Aja, efter goa en timme och trekvart var vi hemma igen och jag kunde berätta för Bossa att tomten hade varit på besök och gömt en överraskning till henne i vardagsrummet. En Pixikalender! Så bra julkalender. Ny godnattsaga varje kväll i december = lika kul för föräldrarna som för barnet. 

Sedan kastade jag i mat i lillebror och stresstrillade massa köttbullar så att den_hemlagade_måltiden™ skulle stå på bordet när barnafadern kom hem från jobbet. Det gjorde den. 

Sedan var det pyjamaspåtagning osv. 

Medan Nils la lille så lekte jag med store. Bytte blöjor på bebisen under varierat humör till exempel. 

Sedan la jag Bossa och nu ska jag köra mitt 15-minuterspass för dagen. Fast det blir två i dag, för jag ligger efter lite. 

Fråga mig!

GudÖH, märker ni att jag är helt slapp med bloggeriet? Jag tycker ju om att blogga. Förut gjorde jag det alltid utan att tänka efter före. Blev mycket oftare då. Är det antidepp-pillren som gör mig så här eftertänksam och seg?

För att slap myself ut ur det här så undrar jag om någon undrar något. Vad som helst! Vad tjänar jag? Vad röstar jag på? Hur mycket väger jag (fast så tråkigt tror jag inte att någon som läser här skulle fråga)? Vilken är den godaste ölen? Varför är jag så ängslig? Vad tycker jag om overnight oats?

Jag lovar att svara på allt!

Ps: Bossa tog bilden som får illustrera det här inlägget. Fin va? Hon önskar sig en kamera i julklapp. Kanske ska släppa till på det.

måndag 25 november 2013

Men skaffa bil då, som normala husägare!

Vi var som ett väloljat maskineri i morse, Hellbjörns. Ett tidigt tandläkar(eller rättare sagt paradontologi
-)besök för mig innebar lite trix. Vi kom fram till att det enda som skulle funka var att alla fyra slog sälle till dagmamman för lämning av Bo. Nils skulle sedan följa med mig till Sahlgrenska med lille och sitta i väntrummet med honom för att kunna sticka till jobbet så fort jag var klar. 

Senast 7:45 var vi tvungna att lämna huset för att hinna. Och slå mig på tafsen om inte morgonen förflöt som på löpande band! Gröt till lilla och mamman, honungsmacka till stora och oboy till pappan. Tandborstning och påklädning utan större knorr (ja, vi fick inte på Bossa varken overall eller vantar, men lite får man ju kompromissa). Vagnen fram, promenad till spårvagnshållplatsen och hyfsat glada miner. 

Sedan hände följande: 

- All spårvagnstrafik inställd mellan Hisingen och stan pga vagnfel. 
- Sur treåring kommer på att hon fryser, men vägrar fortfarande vantar eller mer kläder. Det enda hon vill är BADA. Hon får inte bada, där på spårvagnshållplatsen, och tappar humöret helt. 
- Pappan och barnen vänder hemåt, då vi inte vet hur lång tid kollektivtrafiken kommer att vara ur funktion.
- Jag hinner som sista person med en buss i stället. Personen efter i kön blir så arg när han inte får åka med att han slår hårt på bussen upprepade gånger. Stämning: hätsk/lynch.
- Bussen går bara till Backaplan. Där råder kaos.
- Ny buss till Brunnsparken.
- Här inser jag att jag måste åka taxi. Ringer en sådan.
- Hinner till avdelningen för paradontologi med en minuts marginal.
- Blir undersökt i tio minuter. Får veta att jag inte behöver göra något åt min knasiga tand. 
- Betalar 881 kronor och åker hem för att avlösa Nils med kidsen.

Bättre start på dagen kan jag tänka mig.

Roligare saker att lägga 881 kr + taxi på kan jag också tänka mig. Till exempel:

- Körlektion.
- Lagfart.
- Dränering. 

Nu ska jag försöka bada den här, som inte bara är förkyld och är mitt i en wonder week-fas. Han har ögoninflammation också.

fredag 22 november 2013

Det växer och knakar och gör ont, men jag är här för dig hörru

Jag vill skriva om att jag älskade Kristoffer Triumfs oerhört ärliga respons på Jill Johnssons kommentar om att bebisen mest behöver mamman och inte pappan de första åren. Jag vill skriva om att jag hatar män som hetsar i grupp. Jag vill skriva om att jag är så ledsen över att jag och mina kvinnliga kollegor lägger så mycket tid på att mejlpeppa varandra angående hur man tacklar kontorsmiljöer (jag tror inte att våra manliga kollegor lägger så mycket tid på att skicka artiklar till varandra om hur deras hållning kan förbättras för att få högre lön och för att få vara med på kundmöten).

Men mest av allt vill jag väl skriva om vardagen och vad som händer, men jag ids inte. Har blivit lite blockerad av att jag hörde någonstans om en norsk författare som skrivit en bok utifrån perspektivet "min mamma bloggade om hela min uppväxt och nu är jag djupt skadad av att jag finns överallt på internet". Obs: en fiktiv berättelse, men ändå.

För det mesta som hänt i min vardag och i mitt huvud den här veckan handlar om trots och att jag har svårt att nå fram till mitt barn. Jag blir så ledsen och frustrerad av det. Jag vet att det är normalt (och kanske bra?) med trots, men jag blir så ledsen.

Den här veckan har min mamma varit på besök, men det har ändå varit jättejobbigt. Nya nivåer hela tiden.

I alla fall. Jag gjorde en grej i dag som verkligen hjälpte, tror jag. Om än för stunden. Jag tog med mig mitt stora barn, bara henne, och cyklade till badhuset. Sedan lunchade vi (på McDonalds, dit jag "AAALDRIG skulle gå med mitt barn", innan jag fick barn).

Det var så fint. Inga utbrott, bara kärlek. Mys och prat om vad man ska bli när man blir stor (pirat eller prinsessa, om det blir pirat så ska Jack och Mauritz få åka med på båten och om det blir prinsessa så ska Smilla bli drake).

Måste göra detta oftare. Lämna bort bebisen och umgås ensam med barnet som kan prata och hitta på massa grejer. Som inte behöver barnvagn längre och som har så mycket tankar om allt. Som är så stor och så liten.

Gud vad jag älskar henne. Lelle trotsbyxan.

tisdag 19 november 2013

I dag ...

... är  mormor här, vilket gjorde ett besök på Lek & Bus-landet mycket mer uthärdligt än i vanliga fall. Kul att hänge sig ordentligt åt ens stora barn, utan att behöva bekymra sig över att någon ska stjäla ens lilla. Dessutom: kolla vad högt jag kom på Vulkanen!

... råder undantagstillstånd vad gäller nästan allt. Bossa har precis sänkt sin andra välling för kvällen (hon nattas av mormor as I blog) och hon kommer ej att borsta tänderna efter den. Och så här såg dagens mellanmål ut.

... har Ben börjat med tofs.

... ska jag förhoppningsvis återuppleva en av mina topp tre konserter någonsin. Om jag orkar hålla mig vaken. Tydligen ska Pustervik visa matchen först, så Youth Lagoon går väl på vid 23-rycket. Ujujuj. Sa tant.

måndag 18 november 2013

Dinatallinn i bilder

Årets upplaga av Dinata började redan på centralstationen, där jag i största möjliga ensamhet fick njuta av den här frukosten. Tänk er det, följd av en helt ensam tågresa, med poddar och tidning och bok och sömn. Mmm.

I Stockholm mötte Matilda mig på stationen. Vi plockade upp Karin på Fasching och gick på vinlunch på Grand Central. 

Sedan såg vi till att bli fulltaliga (se bild) och så åkte vi båt ett tag.

Det var kul och glittrigt. 

Kolla vilken glittrig present jag fick av Matilda, till exempel! Det är en julgranskula. Alla fick en varsin. 

Annan glittrig del av båten: Disco Aluminium. Ja, ni förstår ju.

Vi gjorde vi väl det man gör mest på båt: åt buffé och sjöng karaoke. Här går Guldmazarinen loss på Högt över havet. Jag drog av Empire state of mind (svårt!!!), Survivor (också svårt) och Ziggy stardust (mycket inlevelse, blev kanske mer av musikalteater än sång). Stor succé. 

Tre av oss gjorde också behandling i spa:t ombord. Det var jättebra riv i pedikyren, men nagellacksutbudet lämnade lite övrigt att önska. Jag drog till med en "hot pink" bara för att. 

Det blåste väldigt mycket. Innan Helene la sig på natten la hon fram varma kläder att ha i livbåten. "För säkerhets skull."

Hela den ljusa delen av lördagen tillbringades i land, i Tallinn. Vilken fin stad! Hade mycket tur med vädret och kunde sitta ute och fika (glögga).

Kollade in ett slags utomhusmuseum ...

... och en second hand-butik ...

... och en Depeche Mode(!)-bar.

Vi lunchade miniburgare och pasta på Kukeke, som var en väldigt väldigt bra, mysig och billig pub/bistro. Vi var så nöjda att vi dricksade servitrisen till tårar. Överhuvudtaget hade Matilda scoutat så himla bra i förväg och hittat massa guldkorn i Tallinn. 

Vi var inne i två vintagebutiker. Foxy och en som jag glömt namnet på. Köpte den här klänningen med olika djur på till mig själv ...

... och den här kraglösa skjortan till Nils.

Nils fick också den här flugan. Mycket för att jag tycker att mannen på den tillhörande bilden ser ut som honom. 

En klänning till. Till mig. Jag är så bra på att unna mig nu för tiden. Det räcker med att jag börjar tänka på att jag har fött två barn, så tycker jag att jag förtjänar vad som helst. 

På en designmarknad (glömt namnet även på den) hittade Matilda de fruktigaste örhängen du någonsin sett.

På hemresan var det Anna-Karin och jag som höll Dinataflaggan högst. Resten gick och la sig mellan 23-01, men tvåbarnsmammera var visst uppe till 5:30. De tände på dansgolvet där någonstans... Hej!

Ganska övertända var vi. 

Och, just det. Det var inte som att vi festade helt själva. En sak med båten var så jävla jobbig och det var alla män. Jag orkar knappt gå in på det, men ... det var så äckligt. Vi gick inte ensamma någonstans, för det kändes som att våldtäkten hängde i luften. Anna-Karin fick frågan vad hon kostade och Karin fick tackla bort ett äckligt tafso och överhuvudtaget var det så himla vidriga män ombord. Fy. Hatar män. Eller inte alla. Kolla på den här bilden bara. Han här heter Hugo och han var vår beskyddare och anledningen till att vi kunde dansa till klockan 5:30. Efter att han och hans kompisar hejat helt besinningslöst på oss i Karaoken bestämde vi oss för att de skulle vara våra protectors under kvällen. Så efter karaoken gick vi bort till deras bord och bjöd på öl och sedan hade vi skydd resten av natten. Så bra! Ni skulle sett hur de (mest Hugo) bröstade upp sig när någon dansade för nära oss och jag hade en personligt toa- och cigg-vakt. Underbart. Alla män är inte vidriga snoppdjur (men de flesta är det) (i alla fall de flesta på kryssning).

fredag 15 november 2013

Mamma på vift

Hej bloggen! Jag är på kryssning och ska strax hugga in på den här, som är en "aromatised wine product cocktail". Det är guld i den! Ser ut som tvål, men ska vara perfekt för "magical and bright moments of lite". Och det är ju nu.

Äventyret kan följas på insta under hashtaggen #dinatallinn

Mycket nöje!