lördag 28 september 2013

Stor dag, stort barn

I dag har vi åkt oss suddiga på Liseberg. 

Med morfar.

Mormor var också med, men hon åkte inga karuseller. Koncentrerade sig på chokladhjulen i stället. 

Men framför allt har vi gjort det här: letat upp en kanin och följt med den till kaninhuset för att ...

... ge bort alla napparna!!!

Napparna hamnar så småningom hos kaninbebisarna och som tack får man ett diplom. 

Med ens namn på. Ingen fattar vad vi säger när vi säger Bossa, men det brukar bli rätt efter lite förklaring. Som Bosse, fast med A. 

Vi har pratat om det här med att lämna bort napparna nästan varje dag i flera månader och det gick verkligen superbra. Målmedvetenheten var enorm och belöningen (att få lördagsgodis för första gången) satt som en smäck. Vi gick direkt till närmsta godiskiosk där hon valde sex olika bitar och en klubba innan hon sa "nu tror jag att det är bra faktiskt" och så gick vi ut och åt godis och åkte fler karuseller och det var bara glada miner. Jag och Nils vågade nästan börja hoppas på något när första bakslaget kom. "Jag vill ha nappen." Vi lyckades finta bort det ganska bra, men sedan, på väg hem, började det definitiva i att ge bort sina nappar sjukna in i den lille ärthjärnan. Så hemskt att se henne så ledsen. Hon älskade verkligen sina nappar. 

Men det är väl bara att stålsätta sig nu antar jag? Och med man menar jag Nils, för det var han som fick ta nattningen i kväll. Han är där inne nu och jag håller tummarna för att det kommer att ta mindre än, säg, två timmar att få henne att komma till ro. 

fredag 27 september 2013

Bokmässan och vännen som gör mig bättre

Jag var på bokmässan med Jessica i dag. Hon är en före detta kollega turned friend som jag träffar alldeles för sällan. Och inte bara som i slentrianversionen av "för sällan", utan också i den egoistiska versionen jag mår så bra varje gång jag åker hem efter att ha träffat henne, hon kbt:ar ju skiten ur mig och det gör mig så gott, jag vill ha meeer.

Önskar att jag hade en direktlina till henne när det är som rövigast. Telefon? sa någon nu och javisst, jag skulle kunna ringa, men samtidigt hatar jag att det känns som att jag bara tar och tar i det här förhållandet. Och hon bara ger och ger. Jag sa det i dag också och hon håller givetvis inte med, men det känns så.

Det känns som att jag är så dränerande mot folk. Vänner, Nils, mamma osv. Som att folk måste tassa på tå runt mig och känner ett ansvar att bära mig ur dyn och att det ansvaret är tungt. Jobbigt tungt.

Men. Det kanske är bara i mitt huvud? Jag kanske är skadad för alltid av hur det blev med min före detta närmsta vän som tyckte att det var för jobbigt att ha att göra med mig när jag mådde dåligt för några år sedan? Tänker att det ska bli så med alla, att alla ska vilja göra slut med mig.

Men vad ömkligt det blev. Mest av allt är jag glad över att ha vänner som bär mig. Fantastiskt det ju.

Här är förresten dagens bokmässeskörd:


Prenumeration på nya mattidningen Hunger samt dendärbokendetpratassåmycket om från Filtermontern. 

Världskarta som är ett pussel.

Kokbok som förhoppningsvis kommer att förändra/förenkla mitt liv. 

Jag är inte gjord för dessa dagar

Det är en ond cirkel, det där med sömnen. Eller: vad kom först, den psykiska ohälsan eller de jobbiga nätterna? Känns som en saga om en höna och ett ägg just nu.

I går somnade jag vid 23, ungefär, och vaknade vid tvåtiden. Sedan blev det ingen mer sömn eftersom jag 1. väntade på att Ben skulle vakna och vilja ha mat och 2. låg på helspänn i väntan på att Bossa skulle stövla in i sovrummet när som helst.

Bo har nämligen börjat komma in till oss på nätterna, ibland, och Ben har tappat sina rutiner helt. Han somnar gott vid 19-tiden på kvällen, men det är svårt att få honom att käka något innan han lägger sig och sedan vaknar han nästan alltid utan undantag efter ungefär en timme och är olycklig. Vill inte äta, vill inte sova, vill inte bli buren ens. Vill ingenting.

I går var jag ensam med båda barnen (Nils var på Ola Magnell-konsert på Nef) och när Ben vaknade vid 20-tiden kände jag omedelbart paniken stegra sig. Tänk om han inte somnar om tänk om han skriker tänk om Bossa vaknar. Så jag gjorde det enkelt för mig och lät honom sitta i babysittern medan jag kollade på Borgen. Han somnade om framemot 22 och vid 23 lyckades jag alltså forsla in både honom och mig i sovrummet samt somna själv. Men eftersom Ben inte ätit sedan klockan 16:30 kunde jag inte riktigt slappna av. Ingen idé att somna, han ska ju ändå ha mat strax. När jag vaknade klockan två kunde jag alltså inte somna igen.

Klockan 4:30 vaknade Ben och ville äta. Och när han somnade om efter flaskan låg jag och stirrade på dörröppningen för att inte missa Bossas sömniga promenad så att jag snabbt skulle kunna trösta henne och få henne att vara tyst så att inte Ben skulle vakna igen. Alternativt, om klockan skulle ha hunnit bli morgon, snabbt få ut henne och mig till teven så att resten av familjen skulle kunna sova vidare.

Så att ... nä, det blev inte så mycket sömn för mig i natt. Det har faktiskt inte blivit så mycket sömn de senaste veckorna, när jag tänker efter. Några timmar här, någon timme där.

Sjukt vad människan ändå fixar mycket. Eller ja, jag fixar väl inte det här så jättebra med tanke på ångesten som antingen beror på sömnbristen eller uppstår av densamma. Men jag lever ju ändå. Sitter upp just nu och tänker gå på bokmässan i dag och ska ordna barnkalas på söndag och leka på Liseberg i morgon.

I natt kommer Nils att ta alla uppvakningar och matningar och jag kommer att få chansen att sova ostört. Vi kör varannan natt. Synd bara att jag inte kan sova ändå, för när jag väl har chansen att sova så blir jag så stressad av att jag måste ta den chansen att jag får ångest.

Jag tror att jag skulle behöva en becksvart, dödstyst grotta med hänglås på - som bara jag har nyckel till - för att kunna sova just nu. Ett hemligt ställe som ingen kan hitta mig på och som jag lämnar när jag själv bestämmer mig för att lämna. Svalt ska det vara där också. Och så ska det inte finnas klockor där.

Jättemycket vin somnar jag av också, iofs. Kanske en enklare lösning?

Känns dock inte som att någon idé jag har just nu funkar speciellt bra ihop med moderskapet. Jag får fundera vidare.

torsdag 26 september 2013

Typ meddelanden från folk man ej är vän med

Oj, i dag lärde jag mig att man kan få Facebookmejl som man inte ser om man inte klickar på "annat" i inboxen. Där låg det en del gött. Från 2008 och framåt.

Kan jag rikta ett gemensamt förlåt till alla som inte fått svar från mig? Jag är en sådan som svarar på allt, egentligen. Känner mig så dum nu.

Obs: inte för att det var miljarders mejl från blivande polare, men några.

Sedan var det jättemånga "i like your profile pic" också. Från gubbar. Men det är ju en helt annan historia. Det är ju the neverending story.

onsdag 25 september 2013

"Bra". Så svarar man när någon frågar hur det är.

En konsekvens av att vara deprimerad, eller vad jag är, är visst att jag inte kan prata som folk med folk. Som i dag, när svärmor ringer och frågar hur jag mår och jag svarar att "Bossa blev jättearg på mig för att jag kokade för stora makaroner till lunch och sedan kastade hon en låda på mig, så det är väldigt jobbigt just nu" följt av något om att jag inte är skapt för att vara ensam med mina barn. Eller i går hos frisören, när jag tydligen måste gå in på alltings meningslöshet på frågan om hur läget är.

Jaja. Jag har i alla fall anmält mig till någon slags KBT-studie på nätet. Det är Stockholms universitet som ligger bakom. Den är på 12 veckor och det finns ingen placebo, det vill säga oavsett vad jag får för behandling så ska den kunna ge resultat. Och det är gratis. Hoppas bara att jag platsar. Tydligen får man inte träna för mycket för att få vara med. Jag springer ju en del nu. I dag till exempel. Fixade 5,12 per kilometer i en halvmil. Rekord. Tror att det var för att jag sprang med musik i lurarna i stället för podd. Det är rätt mäktigt att springa till rätt låtar, alltså.

Nu babblar jag. Jag skulle landa i något här, men ... har glömt.

tisdag 24 september 2013

And if you save yourself

I dag gjorde jag flera saker för att må bättre. Luktade länge och väl på det här nyvakna bakhuvudet, till exempel.

Och så tvättade jag och hängde två maskiner, städade köket, plockade leksaker och kläder från golven/möblerna/ytorna, lagade mat för några dagar, gick till en maskeradbutik och beställde en piratdräkt till Bossas kalas samt köpte en födelsedagspresent till nämnd pirat. En Toy Story-bok inklusive en jättestor Woody-figur i papp. Sidospår: när jag växte upp hade jag en sådan där jättepappfigur föreställande Glenn Hysén.

Och så har jag varit och klippt mig och bett om en "kort arg lugg". Den blev kort i alla fall.

Nu ska jag läsa det som min kompis Johan beskriver som det bästa han läst om depression. Kanske kan jag genom (vad jag hoppas blir) igenkänning klättra ytterligare en liten bit?

Fyra månader senare och jag har fortfarande ingen aning

Det här man läser överallt om att "ganska snart lär du dig vad din bebis olika skrik betyder" funkar ... sådär för mig. Senaste två timmarna har jag slitit min lugg och undrat "vad är problemet, varför är du så arg?". Två sekunder in i promenaden så bara zzz. "Jaha, du var trött."

Tanken hade liksom inte ens slagit mig.

Har ju världens bästa höst framför mig, kan jag inte bara skärpa mig nu?

Jag sitter fast i en kladdig sås. Jag undrar varför jag gör saker. Vad betyder det att jag duschar, klär på mig och går ut i dag? Kan jag inte lika gärna inte göra det? Vad betyder det jag gör, om hundra år? Spelar det någon roll?

Och allting jag gör känns så meningslöst att berätta om. Varför skulle någon vara intresserad? Allt som jag skriver ser så fult ut. Jag skäms för allt och känner mig rädd hela tiden.

Men jag gör saker. Så klart. Jag har ju två fina barn som ska vallas runt och stimuleras. Men sedan kommer kvällen och de sover och jag sitter och glor och tänker att i morgon börjar allt om.

Och så tänker jag på att jag skulle ju lyssna på den lilla tanten i mig. Hon som ropar på mig att jag måste skärpa till mig och ta vara på det som är nu. Det är min skyldighet om inte annat.

Så nu bestämmer jag mig för att tvinga bort känslan av att trampa vatten i sirap. Den kommer inte att försvinna av sig själv och den kanske aldrig försvinner, men jag kan åtminstone försöka ignorera den.

Saker att tänka på nu, i stället för att fundera över vad meningen är med allt:

- Kommande helgs händelser: bokmässan, Bossa blir tre år och vi ska på Liseberg och lämna bort hennes nappar och köpa lördagsgodis för första gången. Mina föräldrar kommer ner och vi ska ha piratkalas för Bo och hennes kompisar.
- Flytten. 12 oktober går lasset. Det blir också första helgen på mycket länge helt utan barn. Twice the excitement.
- Ewonne kommer till Göteborg och hälsar på och ska bo hos mig. Ska väl inte trissa upp förväntningarna för mycket, men jag gissar att vi kommer att ta över världen lite grand.
- Årets Dinata-helg. I mitten av november drar vi på Tallinn-kryss som några andra skator med glitter i blick.
- Jessicas 40-årsfest.
- Min och Nils första-resa-utan-barn på ett bra tag. Första helgen i december åker vi till Liverpool och dricker öl, shoppar second hand och kollar på en match på Anfield.

Jag är så lyckligt lottad. Så ta sig i kragen nu.

söndag 22 september 2013

How to be a ... someone som tänker gå på bokmässan i år, det är något som är säkert

Kollade precis programmet för årets bokmässa och ... ojojoj! Att Caitlin Moran kommer får mig att dansa en knasig dans här just nu. Jag tänker gå dit och bli helt fånigt starstruck och stå i en kö jättelänge för att köpa hennes senaste bok direkt av henne. Jajamen, det tänker jag göra. Iiiiiiih!

Hon kliver ut ur radioskuggan, in i bilden

Nämen tjena. Jag har inte kunnat blogga på ett tag på grund av ett inre kaos. Men det betyder ju inte att det inte hänt grejer. Häng med på en "hänt sedan sist", vetja!

Den här favoritpersonen har varit på all inclusive hos farföräldrarna i Halmstad sedan i torsdags. Hon kom hem igen nu i kväll.

Jag och Nils har i stället hängt mest med den här lilla människan. 

Han har i sin tur har fyllt på med massa nya skills. Slutat med spädbarnsinlägget i ErgoBabyn, börjat sova i spjälsängen samt ätit majs, potatis, palsternacka, päronmos och hela portioner med gröt. Och sitter superbra i bumbon! Med det lilla bordet blir det som att han har ett eget kontor. Fint. 

Jag har, i något slags försök till att förnya mig, beställt både klipp- och tandläkartid samt bytt ut mina gamla amningsbehåar mot nya och fina i rätt storlek. Och så har jag köpt flera nya strumpbyxor. Älskar nya strumpbyxor. Det känns så hoppfullt och löftesrikt. 

Har även fått hem väskan jag beställde från The Cambridge Satchel Company. 

Nils tyckte att det var "lite roligt" (tror att han menade töntigt) att jag gjorde en inskription, men jag tycker att det blev bra. 

Har också fått hem min första beställning från Stickygram. Ni vet, de där som fixar kylskåpsmagneter av ens Insta-bilder. Ska definitivt göra det igen. Bra julklapp till släkta om inte annat. 

What else? Jo, jag var på bokcirkelträff med mitt kvinnokollektiv från jobbet i fredags. Vi diskuterade Moa Martinssons "Kvinnor och äppelträd" och drack massa vin och, hör på den här då, åt PALT. Så festligt. 

Jag har också druckit öl och tjuvrökt med Cathrin ... 

... och sprungit som en tok. Ofta i min taxtröja.

Och så har jag mindfuckats av den här bilden som Ylva skickade till mig efter att hon gått igenom gamla album. Den föreställer mig på en strand på Bali. 25 år och med en surfbräda under armen. Jag mindfuckas av hur otroligt vältränad jag är på bilden. Jag minns nämligen precis vad jag tänkte när jag såg den första gången, kort efter att vi kommit hem från Bali. Jag tyckte att det var jobbigt att den fanns, för jag tyckte att jag såg för tjock ut. Så jävla sorgligt. För tjock för vaddå, liksom? Fan vad arg jag blir när jag tänker på all tid som lagts på att noja över kroppen. Helvete vad onödigt. 

fredag 20 september 2013

Tyckte väl att jag anat en syrlig doft i sovrummet ett tag

Jag byter ofta blöja på Ben i sängen. Alldeles nyss bäddade jag nämnd säng och upptäckte då en gammal blöja i skarven mellan säng och vägg.

"Oj, undrar hur länge den har legat här!" hann jag tänka innan jag FÖRDE DEN TILL MITT ANSIKTE FÖR ATT LUKTA PÅ DEN.

När det är som mörkast är det bra att ens inre klant daskar till en så att en kvicknar till lite grand.

torsdag 19 september 2013

Från och med du

Hold din kaeft vilket totalt jävla mörker jag ramlat ner i nu. Det är bara döden. Döden-döden-döden. Kan inte sluta tänka på den. 

Jag har alltid tänkt mycket på döden och ibland använder jag den för att göra mig modig. "Vad spelar det för roll om hundra år, vi ska ju alla dö", typ. För, OBS: SPOILER ALERT, vi ska ju det allihopa. Dö. 

Men nu har tankarna trasslat in sig i det riktigt vidriga med döden. Att jag kanske ska dö ifrån min familj. Hur det skulle gå till. Vilken sjukdom? Vilken olycka? 

Och så det andra, onämnbara. Dit går tankarna också, trots att jag motar så att jag blir svettig.

Och så är det som att det står en liten, liten tant i min ena ögonvrå och viftar med jättegula flash cards för att få mig att kvickna till och fatta att vi bara lever en gång och att den tiden är begränsad och det gäller att ta vara på den. Man får inte leva om sitt liv, det är ju det som är själva grejen.

Och så hatar jag att jag är här och nu, i detta mörker, för att Kristian Gidlund har dött. Jag skäms för det. Skäms för att det ska till en svensk person i min egen ålder för att jag ska hamna här. Och så skäms jag för hur jag känner. Skäms för att jag tycker att det är så outsägligt sorgligt att han inte finns mer. Att han fanns för ett par dagar sedan, men inte nu. Att allt han ska komma att skriva redan är skrivet. Jag skäms för att mitt bröst imploderar när jag tänker på det. 

För jag kände inte honom och nu parasiterar jag på sorgen som är för hans nära. Den är väl inte min att ta av?

Och så tänker jag på hans ord om att inte jobba för mycket, inte bråka om pengar, inte låta känslorna stanna i bröstet.

Och så tänker jag att jag ska börja lyssna på den lilla, lilla tanten i ögat nu.

tisdag 17 september 2013

Lätt som en plätt

Om mindre än två veckor fyller Bossa tre år och det har kommit in frågor (ja, eller fråga) (från Bossas mormor, faktiskt) kring vad den lille burktomaten önskar sig. Så det är väl lika bra att jag tar det på bloggen!

Bossas önskelista, den oredigerade versionen:

- En drake som kan spruta eld
- En leksak som ser ut som en gubbe som inte kan gå sönder
- Gult godis
- En bil
- Grönt godis
- Ett lejon

Handlar era liv också allra mest om sömn?

Men hallå! Gissa vilket exemplar till bebis som i natt sov från 19 till 03, sänkte 160 ml mjölk, somnade om och sov till 7:30?

Vågar man sig på en rungande ovation?

Dessutom skrattade han för första gången i går. Det händer grejer nu.

söndag 15 september 2013

Dagen i bilder

I dag skuttade jag upp vid niorycket och avlöste Nils, som tagit natten med Ben. Hängde lite i soffan med Bo, läste DN, drack kaffe och kollade Bollibompa. 

Efter ett tag vaknade Ben efter förmiddagsluren. Det är så kul nu, att han får äta annat än mjölk. Älskar att se hur han reagerar på olika smaker. I dag fick han katrinplommonmos. Det tyckte han var "sådär". 

Sedan grejade jag och Bossa i köket en stund. 

Resultatet blev amerikanska pannkakor som vi åt som en slags second breakfast eller lunch. 

Ben var med på bordet. 

Efter maten gick vi in i det stora "packa ihop skötväskorna och matsäckarna och flaskorna och mjölkpulvret och regnskydden och bärselen och allt som behövs för att vi ska kunna ta oss ut"-skovet. Ben somnade i ren protest i babygymmet medan vi höll på.  

Till slut kom vi iväg. Målet för utflykten var skogen vid Änggårdsberget. 

Det är så fint där och luktar så gott. Tyvärr kom vi inte så långt in i skogen, för vagnen var ej kompatibel med underlaget. 

Så vi drog kvarteren i närheten och kollade på fina hus och hoppade i vattenpölar i stället. 

När vi kom hem lagade jag en middag som var som en slags konstig tapaskompilering. Vi är inne i fasen "äta ur frysen och kylen inför flytten". Det är roligt!

Efter knasmiddagen badade jag med kidsen och Nils kammade frisyr på Ben. 

Sedan gick jag och handlade väsentligheter inför kvällen ...

... och parkerade Bossa med popcorn i knät i soffan framför Röjar-Ralf. Fin avslutning på bra helg. Fast den är inte slut än, helgen. Nu ska här ätas bagels, drickas cola light och tittas på Borgen. Johodå. 

lördag 14 september 2013

Lite sent, men VAD BRA DET ÄR

Okej, nu kanske jag inte bloggar mer på ett tag, för jag har upptäckt Borgen. Från och med nu är "danskt" en stor kvalitetsmarkör när det gäller teve. Och film. Musik? Eller blir det bara Den jaeg elsker? Jaja, det gäller i alla fall för teve. Gud vilken spännande serie detta är. Plus: får mig att vilja vara journalist igen. Jättemycket.

fredag 13 september 2013

Den lille, lille tant

Just det ja. Jag tog fram finkameran för första gången på mycket länge i dag (blir ju så omständligt med tung systemkamera när det finns iPhones tydligen) och knäppte en bild som jag tycker är så jävla rolig.

Nu undrar jag: tycker jag att det här bilden, föreställande Bo i mina glasögon och med min telefon, är rolig bara för att jag är hennes mor, eller är den rolig på riktigt?

Ett inlägg som mest är intressant för den omedelbara familjen

Hej! I dag har jag och Bossa haft fruktpicknick i hennes rum.

Och så har vi besökt nya lekplatsen i Trädgårdsföreningen och klättrat ...

... samt gungat i den lite läskiga gungställningen där alla barn gungar in mot mitten. Lekplatsen var överlag väldigt bra, rolig och fin. Tänk att jag funderar så mycket på olika lekplatser och hur de är nu för tiden. Kunde jag inte ha trott för några år sedan!

Vi har också tagit en öl/mjölk/påse chips på Skåls uteservering. Jag och Bo spelade Pettson och Findus-spelet mot varandra på paddan. Hon slog mig med 6-2 trots att jag verkligen försökte vinna. Så förnedrad.


Men framför allt så har Ben blivit fyra månader och fått smaka på något annat än mjölk. Här är den obligatoriska filmen på hur det såg ut när allra första skeden gröt landade i munnen hans.

torsdag 12 september 2013

Och nu sover de små gullona och nu blir det ost och vin och Breaking bad, så slutet gott

Mina veckor ser ut så här nu:

Måndag och tisdag - ensam med Ben, medan Bo är hos dagmamman
Onsdag och torsdag - ensam med båda barnen
Fredag, lördag, söndag - alla fyra lediga tillsammans

Jag har alltså precis överlevt blivit klar med mina två heldagar av föräldratjänst för två barn på samma gång. Det har sett ut ungefär så här:


Vi har byggt koja, varit på Naturhistoriska, fikat, tagit selfies, ätit glass, hängt på Plikta och två andra lekplatser och det må se så himla mysigt ut, men det ska jag tala om för er att det är ett sken som bedrar. 

Har jag sagt förut att jag älskar mina barn? Det kanske tål att sägas igen och igen, i och med hur ofta jag beklagar mig över lidandet de utsätter mig för. Men maj gadd, den här dagen går till historien som... Vad är det man säger ... "livet är inte dagarna som går utan dagarna man minns"? Jomen, Mads Mikkelsen, dagen som jag nu lägger bakom mig är en dag som jag kommer att minnas. Jag kommer att minnas den som dagen då jag slutade vara en lugn och logisk förälder och lät häxan surtant-mamma fläka ut sig i full bredd. 

Jag inser nu att jag varit ganska självgod när jag (förvisso bara inför mig själv) beskäftigt myst över det faktum att jag nästan aldrig höjt rösten mot mina barn. Någon gång ibland, men verkligen supersällan. Kanske tre gånger. 

Jag vet ju nämligen (som den hjältemorsa jag är) att allt Bossa är kommer från mig och Nils. Om hon beter sig illa så är det vårt fel. Det är vår uppfostran som borde få en utskällning och inte hon. För att inte tala om att det ju inte tjänar något till att bestraffa och högljutt hota en treåring något vidare. Nänänä, att rida ut stormarna och sedan lugnt resonera har varit vår melodi. Nöta in att det viktigaste är att vara snäll och aldrig säga att hon är dum. När hon gör något dumt så gör hon just något dumt. Det där var dumt gjort, du är ju snäll egentligen. Osv. Ni hör ju hur vi håller på. 

Ja, fram till i dag då. Today I unleashed den kortaste stubinen jag inte ens visste fanns inom mig. Jag har skrikit på Bossa så många gånger att jag knappt kan se mig i spegeln. Jag skäms. Det är så hemskt. Men ... nä, jag har inget försvar. Det är väl vanligt himla treårstrots hon kastar på mig och det är sådant som föräldrar överallt klarar av utan att bli vansinniga. 

Jag vet att hon testar mig. Jag vet att hon inte menar något när hon kastar en bok på mig så hårt att det gör ont eller när hon säger att hon inte älskar mig, utan bara pappa, eller att hon bara vill vara med Ulrika och inte med mig. Det fixar jag. Däremot så klarar jag tydligen inte av följande:

- Att hon springer ifrån mig på offentliga platser, trots att vi pratar hela-hela-HELA tiden om att hon inte får försvinna utom synhåll
- Att hon totalignorerar mig och låtsas att hon inte hör

Jag blir t o k i g när något av ovanstående händer. 

Ja, så om någon som läser här la märke till en mamma som, i dag i Slottsskogen, bar ena barnet i en bärsele och andra under armen samtidigt som hon skrek-väste hot om "ingen tv eller iPad på hela dagen minst!!!" åt det högljudda och sprattlande under-armen-barnet så var det jag. Not my finest moment, men. 

Det var väl bara det.

Nä, just det! I ett svagt ögonblick what's appade jag till min man att det var jättesynd om mig pga barnen och att jag behövde en present. Och så kom han hem med den här! Bara en himla superpresent som jag önskat mig jättelänge. Dessutom fick jag gå ut och springa en sekund efter att han kommit hem och det första han gjorde vara att röja i köket. I heart Nils så mycket nu.