onsdag 31 juli 2013

Gamla kolikpaniken satte in hos mig

Har jag inte lärt mig någonting under mina snart tre år som förälder? Jag veeet ju att det är grova straff på att vara så positiv som jag varit i de senaste inläggen. Och mycket riktigt: i dag har Ben skrikit nästan varje vaken minut.

Tur i olyckan att den tuffaste Bendagen inträffade när Bo inte var hemma.

Men fy vad ont det gjort i oss i dag.

Hoppas att han sover tills Nils kommer hem nu.

tisdag 30 juli 2013

Så mycket tid på mina händer

Saker man kan göra när man är föräldraledig med endast ett barn som dessutom inte har kolik:

Klippa sig hos frisör och göra luggen ganska kort.

Äta utelunch utan att få panik.

Ha på sig nya skor som ej är så springa-efter-treåring-vänliga.

Med sådana lyxiga grejer på en och samma dag gör det inget att humöret är lite så här emellanåt just nu. 

Ensam med Ben Folds Five

Alltså. Tillåt mig att säga att jag känner igen mig i det här inlägget av Ania. Speciellt i det där om att en hade blivit utskälld om en hade försökt göra samma sak med första barnet (Kaja/Bo).

Jag och de här fötterna är inne på dag två av solokvistande medan pappa Nils är på jobbet och ni må tro att vi lever drömmen. Trots att Ben är inne i "en sådan där fas" då han utvecklas en massa och är mycket mer obekväm/gnälligare än vanligt så är det så himla, himla gött att vara med honom jämfört med att vara ensam med en kolikbebis. Tänk om jag hade vetat att det kunde vara så här härligt. Vad snuvad på konfekten jag hade känt mig då, för tre år sedan, när jag var hemma (bröt ihop) med Bo.

I går gick jag på stan i en evighet och lunchade med Nils. Och på eftermiddagen bestämde jag och Ben oss för att det var för varmt för att göra något annat än att ligga i sängen och glo.

Och när Nils kom från jobbet var det ingen stress med mat, eftersom hon i familjen som ska äta 17:30 inte var hemma, utan jag fick gå ut på långpromenad helt själv och sedan gjorde vi picknick och åt uppe vid Masthuggskyrkan under den här himlen.

Jag har också suttit och bara glott på min unge nästan för första gången sedan han kom. Vad fin han är ändå.

Samtidigt i Värmland har Bo the time of her life. Hon har varit i Mariebergsskogen i Karlstad, gått på Trollvandring och badat utomhus för första gången om en inte räknar pool eller plaskdamm. Det sista älskade hon visst, så när hon kommer hem får vi googla upp något bra bad (som inte är klippor, finns det?) i Göteborgstrakten. Jag och Nils är så himla o-beachiga, men vad gör en inte för sitt barn?

söndag 28 juli 2013

I alla fall den vänstra

Extra extra! Jag och Ben är tillbaka i Göteborg och medan jag och pappa Hellbjörn firar det lugna och sköna i att bara ha ETT barn genom att äta ute händer följande:

Ben hittar sina händer. Häftigt att vara med i sekunden det sker!

lördag 27 juli 2013

Skillz

Ben lär sig mycket här i Värmland. Syrran introducerar honom för kattleksaker och morfar får honom att stå upp.

fredag 26 juli 2013

Som en bebis, ej en spädis

Lustig grej det där med vad man "vet" om sitt barn. Bubba har ännu ej sovit i spjälsäng, eftersom "han ju bara sover i vagnen, där man kan vagga honom, eller i bärselen eller storsängen, bredvid mig".

Så testar vi att förpassa honom till spjälsängen hos mina föräldrar och han ba zzzzzzzzzz. Zzz.

Zzz.

Känner mig nästan kaxig nu

Den här tågresan går till historien (jaja, min historia) som den bästa någonsin. Med barn, alltså.

Ingen har skrikit, lillebror åt en stor flaska ersättning och har sovit ungefär en timme till och från, vi lyckades byta Bos bajsblöja inne på den minimala toan utan mankemang och jag har fått läsa 30 sidor i min bok. 20 minuter kvar och jag vågar ropa hej. Hej!

Just nu

Reser ensam med barna. 18 minuter har fortlöpt helt utan tillbud. Två timmar och 22 minuter kvar. Heja oss (mig)!

onsdag 24 juli 2013

Livet

I morse kom Nils alltså in med Bubberiet klockan 8 och då hade jag sovit i säkert 9 timmar. Jag och Bubba begrundade detta otroliga en stund. 

Sedan det vanliga: amning, byte av blöja, torkning av ögat (det varar fortfarande en del i högerögat, så vi rengör med sterila servetter ett par gånger om dagen) och en flaska ersättning till den lille, påklädning (fick åtminstone på henne en trosa) av den stora samt frukostfix. 

Följt av den lika vanliga företeelsen att jag dricker kaffe med min dator medan Bo kollar tv och Ben slappar i babysittern. 

Sedan tömde och fyllde jag en diskmaskin, plockade undan i vardagsrum och kök, bäddade, hängde en tvätt, slängde in en ny och lite så. Bossa fick samtidigt ett enormt trotsanfall och ställde sig under överkastet och skrek en stund. 

Ben var också rätt sur, men skrek ej så länge han blev buren i ergobabyn. 

Mitt på dagen trollade jag fram två tallrikar lunch. Penne, sojakorv och broccoli till mig och ungefär samma - fast med en kärleksfull skvätt ketchup och majs i stället för broccoli - till Bo. 

Sedan packade jag för utflykt. Numera har jag alltid med termos med hett vatten, flaska med kallt, nappflaska och ersättningspulver.

Vi gick ut och båda barnen höll sig lugna i vagnen, vilket jag firade med att ta en omväg till destinationen och lyssna på ett väldigt bra sommarprat. 

Men säg den lycka som varar för evigt? En kvart in i den härliga promenaden blev Ben superarg. Så då ökade vi takten mot vårt mål: Sjöfartsmuseet. Där kollade vi på fiskar ...

... och lekte på barnvåningen som heter något så festligt som Knattegatt. 

Det gick över förväntan på museet. Jag tog ett snack med Bo innan vi gick in om vikten av att lyssna på mig och hur hon inte får springa iväg på egen hand och tro det eller ej, men det funkade. Hon sprang bara utom synhåll en gång och lekte jättefint med de andra barnen. Samtidigt sov Ben hela tiden i selen. Succé! Men på hemvägen brakade båda två ihop på Hemköp, så då fick det bli glass.  

Och så snabbt hem och stoppa bröstvårta i käften på den lille. 

Sedan kom Nils hem och då stod middagen på bordet (JOHODÅ!) och vi åt och var snälla mot varandra och gick sedan ut alla fyra och lät Bo åka favoritrutschkanan mellan 20 och 30 gånger. 

Nu sover faktiskt båda barnen (undrar om Ben sover för natten?!!!) och jag ska runda av den här dagen med en liten chablis. Hejrå!

Känn ingen sorg

Nej nu blev det nog lite väl negativ stämning här på Dobre Futro. Jag känner ett behov av att göra en positiv lista, också.

Kallar den ...

SAKER SOM ÄR SÅ HIMLA BRA JUST NU

- Barnen är friska och välmående och den stora är snäll mot andra människor och rolig (den minsta är säkert det också, på sitt vis, men det märks ju inte riktigt än).
- Vi har en resa bokad och betald till Liverpool första helgen i december. Bara jag och Nils. Så fint det ska bli.
- När mina föräldrar väl är med barnen (eller med Bo, ska jag väl säga, Ben har de knappt träffat) så är de HELT FANTASTISKA och Bossa skulle nog hellre bo med dem än med mig. Önskar bara att de kunde träffa oss lite oftare och längre perioder än bara en dag här och där :(
- Ben har äntligen (TA I ALLT JÄVLA TRÄ SOM FINNS) verkat fatta vad som är natt och vad som är dag. I natt sov han mellan midnatt och åtta ungefär och vaknade bara en gång för mat och somnade sedan om. Dessutom var det Nils som tog den där matningen, så jag sov som en himla sengångare hela natten, jag.
- Jag får snart börja jogga och när jag får jogga mår jag mycket bättre och har mycket mindre ångest.

Dessutom: tömde blöjhinken, så nu luktar det inte så illa i badrummet!!!

Onsdagsliztan

Jag är så svettig nu för tiden. Förutom det så är det lite jobbigt med det inre livet. Orkar inte gå in för mycket på det, utan kör en passande lista i stället.

Jag kallar listan för ...

SAKER SOM GER MIG ÅNGESTPÅSLAG JUST NU, ONSDAGEN DEN 24 JULI 2013

- Att det kommer ut så få objekt på Hemnet och att vi är "lite hemlösa" snart.
- Att lillebror får så lite uppmärksamhet av mig, då jag nästan bara springer efter Bo.
- Att Bo, trots ovanstående, tittar så oerhört mycket på teve dessa dagar.
- Att mina föräldrar valde att tillbringa fem veckor med min brors barn, trots att jag faktiskt OCKSÅ HAR EN NYFÖDD NU JU och att de sedan har mage att bli sjuka när de väl kommer hem till Sverige, vilket gör att vi inte kan åka och hälsa på.
- Att Nils, när han diskar, sprutar ut massa diskmedel på diskbänken som sedan bildar sega högar som det tar evigheter att få bort när jag städar köket på förmiddagarna. Måste krama ur trasan med nytt vatten säkert tio gånger, ja NI HÖR JU vad jobbigt det här är för mig.
- Att det aldrig verkar ta slut på tvätt att stoppa in i tvättmaskinen eller hänga på tork eller vika (mölja) in i garderoberna i den här himla lägenheten.
- Att det luktar så illa i vårt badrum.

Och så det värsta:

... känslan av att jag inte är tillräckligt tacksam eller njuter av den här tiden tillräckligt mycket, då den snart är förbi och sedan är barnen stora och vi blir äldre och vad ska det bli av allt och sedan är allt slut.

söndag 21 juli 2013

Hemma, mysa

Halmstad var hemskt fint, ångesten släppte någon gång i lördags och jag har fått sova ut, spela kubb och känt på havet. Nu är vi hemma igen och Nils har bara två jobbveckor kvar innan han går på augustiledighet och Adnyanas är tillbaka i Göteborg. Så från och med nu kommer den här föräldraledigheten att bli så mycket bättre.

Detta ska jag fira med att äta kylskåpskall Marabou mjölkchoklad och den där senaste Ahlgrens bilar-sorten med hälften bilskum, hälften gelegodis. Och så ska jag spela Heroes of might and magic och lyssna på Peter Siepen-intervjun i Värvet. En gång var jag Facebookkompis med Peter Siepen, men han tog bort mig. Så kan det gå.

fredag 19 juli 2013

Ångest, be gone, jag är så trött på dig

I dag började vi med ett pass i gymmet ...

... följt av pannkaksfrukost. 

Sedan har vi mest hållit på så här: gråtit, somnat, vaknat, gråtit, somnat osv. Det är jobbigt att vara Ben nu. Mycket som händer i lille huvudet. Stackarn. 

Jag har tröstat bäst jag kunnat, samt suttit bredvid och läst bok. Håller på med den sista John Green-boken nu. En som han skrivit ihop med han som samskrev "Nick and Norahs infinite playlist" om någon sett/läst den.

Jag har också gråtit väldigt mycket av oklara anledningar, samt hämtat ut bokpaketet jag beställde häromdagen. 

Önskar så att jag kunde sluta vara ledsen samt ha ångest. Fick en ångestkänning i förrgår och den har inte släppt än. Som ett tryck eller en kall klump i halsen. Som en oro för något outtalat. En rädsla utan anledning. Osv osv, etc etc. Har haft det här i snart sex år och är så outsägligt trött på det. Tog faktiskt upp det på BVC sist, så nu ska jag få träffa en av deras psykologer. Lika bra att passa på när en har chans att få det subventionerat. 

HUR SOM HELST så tvekade jag länge till att ta med mig Ben till Halmstad pga hans och mina gråtattacker. Men så bestämde jag mig för att åka. Packade väskan, matade bebis och skrev det här blogginlägget. Puss och kram, vi hörs på söndag. Eller tidigare, om jag får för mig att mobilblogga någon solig bild. 

Nyläst

Nu har jag läst en riktigt bra bok. Konsten att vara kvinna av Caitlin Moran. Kortfattat så är det en bok om hennes liv - där hon i kapitel för kapitel betar av uppväxten, ungdomen, tidiga vuxenåren och nuläget - och en bok om feminism. Det är inte jag som hittar på det sistnämnda, utan hon satte sig verkligen ned för att skriva en bok om feminism. Det säger hon själv.

Jag gillar den så himla mycket för att den är smart och samtidigt lättillgänglig, viktig och samtidigt rolig. Det är skitsvårt att hitta alla de egenskaperna i en bok. Men här är det jackpot!

En mening om varför man ska läsa boken:

Det här borde vara obligatorisk läsning för alla; släng in den i någon kursplan i grundskolan.

En mening om varför man bör undvika den:

För att man nog borde välja den engelska versionen i stället, för en ännu bättre upplevelse.

torsdag 18 juli 2013

Status

Nämen hej! Ben har precis somnat om efter en natt som såg ut så här:


Så himla typiskt att det skulle bli en katastrofnatt när vi för första gången var helt själva och bara skulle mysa och ha det så fint. Regel nummer ett för småbarnsföräldrar: ha aldrig några förväntningar. På någonting. Ställ dig in på att aldrig få sova eller få en stund för dig själv, så blir du positivt överraskad ibland i stället för besviken mest hela tiden. 

I alla fall så dricker jag kaffe och lyssnar på P1 och njuter av att inte ha signaturmelodierna "Do-Do-Dora, dododo-Dora" eller "kom Diego kom, let's go Diego go" i bakgrunden. Förutom den här mycket klena att göra-listan har jag och Ben inga planer för dagen. Vi ska mest skrota, ligga på mage i babygymmet och vila. Hoppas jag. Återigen: en ska inte ha några förväntningar på något. Fast lite hoppas jag på att också få gå på stan och köpa något onödigt samt ta en långpromenad i snabbt tempo Majorna runt.

Några mil söderut på västkusten verkar mitt stora barn ha det väldigt bra. Farfar och farmor skulle visst ta med henne på nöjesfält i dag och i går kväll skickade Nils den här bilden på poolen de köpt.

onsdag 17 juli 2013

Det bortglömda barnet

Nu är det bara du och jag ett par dagar. Vi ska göra allt det där vi inte gjort de senaste veckorna. Som att öva på magläget. Och så ska vi ha sovmorgon. Visst?

It takes a village. Where's my village?

Åh hjälp. I dag känner jag ungefär så här: jag klarar inte en enda dag till av ensamstående föräldraskap med potträning av supertrotsig snart-treåring och spädis i sin andra utvecklingsfas (en fas som verkar vara fem till tio gånger jobbigare än den första). Har precis burit in båda barnen i samma famn, då Bossa kissade på sig och vägrade gå själv. Det var tungt. Fast inte lika tungt som allt himla trotsande nu. Jag veeet att det är naturligt och att det är nu mitt föräldraskap verkligen sätts på prov och att jag ska ha tålamod och att det kommer att komma något gott ur allt, men jag o r k a r snart inte mer. Det är motstånd hela heeela tiden. Även när jag föreslår roliga grejer som att gå ut och leka eller gå till ett museum. Antingen måste jag jaga henne och trycka ner henne i kläderna och sedan i vagnen eller så lägger hon sig på golvet och skriker och blir stel som en pinne eller låtsas som att hon inte har något skelett och gör sig omöjlig att lyfta. För att inte tala om när vi sedan ska lämna lekplatsen/muséet/det roliga. Då låter det som att jag misshandlar henne.

Samtidigt är Ben alltså mitt i sitt andra utvecklingssprång och när det är över kommer han till exempel att ha hittat sina händer och DET ÄR JU FESTLIGT, men det tär ihjäl mig att allt är så jobbigt för honom just nu och att jag inte kan göra något åt det vad det verkar. Alternativt inte hinner göra något åt det, eftersom storasyrran tar all fokus.

Bossa har också börjat med en grej som går ut på att skrika när Ben skriker. Jag ser på henne att hon ler där bakom och alltså fejkgråter och det gör mig vansinnig. Detta är extra kul när vi är ute bland folk.

*måste komma ihåg att djupandas och tänka på att vara en smart förälder*

*måste komma ihåg att hon bara testar mig och att jag inte får tappa det, för då har jag misslyckats med testet*

Det blir mycket teve nu alltså.

Hur som helst. Jag ser en ljusning. För i dag ska Bo och Nils åka till Halmstad och då får jag ett par dagar ensam med Ben. GUD VAD SKÖNT DET SKA BLI.

Och nästa vecka är mina föräldrar "lediga" igen efter att ha varit med sina andra barnbarn (min brors ungar alltså) i fem veckor och då tänker jag åka upp till Värmland och lämna Bossa hos dem.

Obs obs: jag älskar mina barn mer än livet och yadayada. Jag tror inte att det hade varit så jobbigt, detta, om jag inte älskade dem så mycket. Eftersom jag tycker så himla mycket om dem så vill jag ge dem mycket av allt som är bra och mycket mindre av teve. Känner mig så otillräcklig och dålig. Men nu är det som det är.

tisdag 16 juli 2013

Det var jobbigt. Men i morgon kör vi igen!

I förmiddags när vi gick ut såg det ut som att Bo skulle till skolan.

Men vi gick bara till närmsta lekplats och plockade blommor. 

På väg in igen kollade vi posten och blev eld och lågor när vi såg att det kommit paket.

Det var ett ugglebokmärke till mig, fingerdockor till Bo ...

... och en body till Ben från min moster Monica. Tusen tack moster!

Sedan trotsades det så att svetten lackade innan vi åt lunch i bar överkropp. 

Efter maten hängde vi på låset till Slottsskogsteaterns barnföreställning. Bo var mycket förväntansfull.

Men när teatern väl tog fart ...

... ville hon hellre "hålla på med stenar".

Och mitt i ville hon gå hem. Somnade som en sten i vagnen. 

Jag tänkte "AHA, här har jag chans på egentid" och unnade mig genast att gå till Lidl och handla. Men nänänä, då vaknade lillebror i bärselen och gjorde klart med all önskvärd tydlighet att han inte kan sitta och vara nöjd i den hur länge som helst. 

För övrigt så fick jag tji även för att jag tänkte att det skulle vara kvickt överstökat att handla mitt på dagen, eftersom alla ju är på jobbet då. Men oh to the no, för då handlar ju alla kokosnötter. Som till exempel personen framför mig som hade frågor om samtliga varor och särskilt om den bikini hon ville köpa (på Lidl, ja) och som inte verkade märka att det fanns andra människor som också ville handla och UJ VAD SVETTIG jag blir när jag bär på gnällig bebis vars knorrande stegrar i takt med att vi inte kommer någon vart i kön. 

I alla fall. Till slut fick vi betala och komma hem och lägga oss i gymmet och slappna av.

Jag väckte Bossa ganska snart efter hemkomst, för hon har egentligen slutat sova på dagen. Satte henne framför Dora och försökte amma lillebror. Gick sådär. 

Sedan pott-tränade vi. Padd-pott-tränade. 

Och hörrni, vilka genombrott vi nått de senaste dagarna. Här måste jag censurera, men ni fattar ju.

Och så kom Nils hem och hade med sig thaimat och tog med sig Bo ut på innergården och plötsligt blev allt så mycket lättare. 

I morgon kör vi single parent in the city igen. Sedan drar Nils och Bo till Halmstad ett litet tag och då ska jag lära känna mitt andra barn. Det lilla. Han ska vara här någonstans.