torsdag 31 januari 2013

Borde vi ens få finnas i möblerade rum? Eller möblera rum?

Nu ska jag berätta varför vi inte kommer att kunna laga mat på ett tag.

Jo, vi har bestämt oss för att fixa till vår lägenhet och vi börjar med att byta spis. Häromdagen beställde vi den här och i dag kom den. "Härliga tider!" tänkte både jag och Nils, då det är ganska fantastiskt att laga mat på induktionshäll och då en ny spis innebär att vi inte behöver rengöra vår gamla. Vi har inte städat den på insidan sedan vi flyttade in för två och ett halvt år sedan och den har, på sista tiden, varit ej fräsch. Har tänkt tvätta den så länge, men nu slipper vi!

Fast det blev inte så bra det här. Borde jag och Nils ens få köpa vitvaror?

Två grejer gick fel. Eller tre, kanske. För det första gick den inte att koppla in. Fel uttag i vår lägenhet. Detta trodde vi inte var möjligt efter att vår bostadsrättsförening intygade per telefon att det inte skulle vara några problem. Note to future selves: kolla upp sådant här IRL och inte bara per telefon.

Vidare så var plattorna små. Allihopa! Det fanns ingen stor platta på den. Detta borde vi också ha kontrollerat nogsamt. Tog liksom för givet att alla spisar skulle ha minst en stor platta.

Och slutligen så märkte vi inte detta förrän leverantören redan åkt iväg med vår befintliga spis, som vi tyckte att det skulle bli så skönt att bli av med.

Pilutta oss.

Nu hoppas jag jättemycket att Tretti.se är sjysta och inte tar svinmycket betalt för ett byte av grejer. Ska ringa och kolla i morgon.

Att inte veta

Jag fick en kommentar som jag tänkte att jag skulle svara på:

Hej Maria, jag halkade in på din blogg pga att du skrev om en blödning i vecka 12. Jag är i en liknande situation (hotande missfall som det kallas i mitt fall) i skrivandets stund verkar det inte helt 100 att bebis klarar sig :( men lutar åt det. Jag undrar, hur tog du dig igenom jobbigaste orostiden med alla ultraljud? Hur känns det nu? Har du lyckats släppa/lägga det hela bakom dig? Jag är rädd att jag inte kan knyta an till bebis om hen väl klarar sig... Mvh Sophie 


Jo, så här. När det hände, alltså när det plaskade till och allt blod forsade ut, och i ungefär tio timmar framåt var jag ganska säker på att jag fått missfall. Det var en fruktansvärt jobbig känsla. Värre än jag föreställde mig att det skulle vara. Hade inbillat mig att jag skulle kunna "ta det", eftersom det är "kroppens sätt att ta hand om det som inte skulle bli". Men nej. Det var en sorg. En jättesorg.

Sedan fick jag en - förvisso oerhört hafsig - undersökning av en - förvisso sensationellt otrevlig - läkare och fick se att hjärtat slog och höra att allt var okej. Och hur dålig den läkaren än kändes (och visade sig vara) så har jag en så OTROLIGT stor tilltro till auktoriteter, vilket i min värld innefattar läkare, att jag inte oroade mig mer när han sagt så.

Fast sedan, när jag inte slutade blöda och ringde MVC och fick komma in och träffa en BRA läkare och fick veta det där om att blodet riskerade att tränga ut Bubba och att den första (dumma) läkaren borde ha ordinerat sängläge för mig, blev jag såklart orolig. Men då hade jag samtidigt fått kontakt med den här superfina läkaren som sa alla rätta saker, så jag kände mig ändå ... trygg. Jag insåg att det skulle kunna gå illa om det exempelvis skulle börja blöda igen, men att veta att jag skulle få träffa henne regelbundet gjorde att det inte kändes så farligt på något vis. Hon hade en så otroligt lugnande inverkan på mig. Hon sa som det var, liksom, att hon träffat på sådana som varit med om det jag varit med om som det inte gick bra för, men att det för de allra, allra flesta gick alldeles utmärkt. Jag köpte de fina oddsen.

Och sedan fick jag ju efter bara ett par veckor se att blodpölen försvunnit. Då släppte nästan all oro. Vid rutinultraljudet försvann det sista molnet.

Fy, "hotande missfall" låter som en sjukt jobbig grej att gå runt med. Jag har aldrig hört talas om det förut. Är det något som du får bära med dig resten av graviditeten, eller är det under en viss period, tills något förändras?

Hoppas verkligen att allt går bra.

Och det där med anknytningen. Tänk inte på det. Jag vet, det är VÄLDIGT mycket lättare sagt än gjort. Men jag lovar, det löser sig när du får lära känna din bebis. Det kanske inte händer direkt eller ens första veckorna, men det kommer att hända. Det är någon slags biologi som ordnar det. Jag var också orolig för det, med Bossa i magen. Nils med.

Det är som att universum försöker säga oss något

Hur stor är chansen att jag och Nils, som köper blommor till varandra max en gång vartannat år, ovetande om den andres handling går och köper tulpaner samma dag? Så himla liten! Men i dag hände det.

Min orsak är att jag har sovit åtta timmar på tre nätter. Så det är en slags förebyggande ursäkt eller kanske en ursäkt i förväg.

Undrar vad Nils har för orsak? Vi möttes bara i dörren nu när jag kom hem för han skulle ut och springa.

Annat jag kommer att blogga om i kväll:

* Oron där runt vecka 12-14 då jag inte visste om Bubba skulle klara sig.
* Att vi från och med i dag och en oklar tid framöver inte kommer att kunna laga mat hemma.

Spännande va?!

tisdag 29 januari 2013

Men vad kul det vore om vi hade en sälchef

Ibland tänker jag på hur det kommer att bli med sömnen när Bubba kommer. Min prognos är att det inte kommer att gå något bra. Alls.

Men den dagen den sorgen!

I dag koncentrerar jag mig på hur dåligt jag sover just nu, med ett barn i familjen, i stället.

Sedan Bossa slutade sova i spjälsäng kan hon komma in till oss när som helst, och det är ju mysigt. Men det gör också att jag ligger och tänker jättemycket på att hon säkert kommer när som helst. Och minsta lilla ljud får mig att rycka ut öronpropparna, spetsa öronen och stirra på dörren.

Särskilt nu när hon är sjuk. Nu vaknar hon ju hela tiden.

I går gick jag och la mig halv tolv. Skickade då ut Nils ur sovrummet, där han legat och sovit sedan 19:30, för att få rummet och sängen för mig själv. Kunde dock inte somna, eftersom Bossa under kvällen vaknat en gång i halvtimmen och säkert skulle fortsätta med det.

Somnade ändå någon gång. Kanske vid 2?

Vaknade cirka klockan 5 av att Nils och en ledsen och svettig Bossa kom in i sovrummet.  Bytte då förvirrat sovplats till madrassen i vardagsrummet. Började tänka på att klockan snart skulle ringa (ja, snart var alltså klockan 7). Tänkte på detta i en timme innan jag gick upp eftersom "det var lika bra". Duschade. Tröstade mig med pannkakor till frukost. Gick till jobbet.

Nu är min plan för dagen att överleva utan att säga något alldeles för dumt. Har hittills skrattat högt åt mig själv för att jag skrev "säl- och marknadschef" i en pressrelease. Får se hur det går med det här.

måndag 28 januari 2013

Ge mig ett V, ett A, ett B, en öl?

Jag känner mig helt slut efter i dag, vilket är konstigt eftersom jag nästan inte gjort någonting. Bossa är nylagd, med 39 graders temperatur och en alvedon i rumpy och Nils har visst också lagt sig märkte jag när jag kom ut från läggningen. Synd, för det betyder att jag inte kan måla naglarna (Bossa kan ju vakna när som helst) eller fråga om han vill kolla vidare på Downton Abbey. Han var lite osäker efter säsongsavslutningen vi kollade på i går. Jag vill gärna titta vidare NU.

I alla fall - helt improduktiv har jag inte varit i dag. Har lagat pastasås så att det räcker i ett år, städat badrummet så att det luktar klor samt orkat gå till närmsta Apoteksgruppen-apotek och hämtat ut en sådan där "gratis är gött"-låda för blivande föräldrar.

Om någon undrar vad Sebameds Baby to be-box innehåller så lyder svaret som följer:

Miniprodukter för nyfödda och tuggummin.  

Nappar och en liten gris. 

Tre stycken tidningar av modellen Pappa. 

NEJ nu låter det som att Bossa vaknar där inne. Eller? 

Om hon inte gör det firar jag med att kolla på Downton Abbey alldeles själv. 

Fast nu kommer hon.

Nej...?

Spännande live-blogg, va?

Stackars lilla stekjärnet


I går var hon jätteglad och åt mat och busade. Nu är hon 40 grader varm och vill inte ens äta honung. Jag förstår inte. Hur kan det gå så fort? 

Och:

Kan man få sparken för att man missar för mycket jobb pga vab? Jag vet ju att det inte är så på pappret, men det känns inte så bra det här. Tredje vabben på en månad nu. Jag tänker iofs jämt att jag ska få sparken. 

söndag 27 januari 2013

En gång var jag 27 och åkte på resor för att se tuffa artister; min jacka påminner mig om det

I dag var det min tur att gå upp med Bossa och hon väckte mig först vid nio, bless her heart. I övrigt finns det verkligen inget nytt att säga om våra söndagsmorgnar. 

Vid elva kom Nils upp och då lekte vi en stund med en låda. 

Sedan lagade Nils lunch till mig och Bo. Som ville äta med "LILLA MÖSSAN PÅ SIG". Whatever rocks your boat...

Efter maten gick vi ut och busade. 

Vi började med Bengans ...

... där Bossa hyllade mina ungdomsår genom att välja den här. 

Sedan Sjöfartsmuséet. 

Följt av veckohandling på Ica i Majorna. Allt var visst väldigt omtumlande, för Bossa däckade under toalettpappret på väg hem. 

Hemma tryckte jag i mig ett par mozzarellagrillade avokadomackor i smyg, så att Bossa inte skulle se och vilja ha och paja sin middagsaptit. 

Sedan drog jag igång ett chililångkok samtidigt som jag grejade med Bossas middag. 

Bossa åt oväntat mycket mat. Flera fiskbullar, lite pasta och en del majs.

För det belönades hon med stående chokladboll i soffan till Bollibompa. 

Under tiden lagade jag min vinterjacka för kanske fyrtionde gången. Jag längtar så mycket efter att det ska bli vår, för då ska jag göra mig av med det här åbäket. Den är så himla trasig. Lite sorgligt att slänga den dock, för den minner om en svunnen tid. Köpte den 2007 när jag och Nils var i Antwerpen för att kolla en konsert med Chad VanGaalen (ja, vi är så jävla indie) och letade efter hamnen utan att hitta den och drabbades av akut köld och gick in på en second hand som sålde massa sådana här jackor. Har bott i den var vinter sedan dess. Men nu alltså: jättepaj.

Misstänker att nästa vinterjacka inte kommer att inhandlas under lika festliga förhållanden. Blir väl något praktiskt och lekplatståligt från Naturkompaniet. Något REJÄÄÄLT. 

Jaja. 

lördag 26 januari 2013

Och på den sjätte dagen konsumerade de

"Prisa gudarna, Nils är frisk(are) och jag ska få sovmorgon! JÄVLAR vad jag ska sova!" Så tänkte jag när jag la mig i går, men när Bossa kom in och pillade på mig vid nio kunde jag inte somna om. Gick upp och gjorde pannkakor. 

Bossa anslöt och åt upp glassen jag skulle ha till pannkakorna.  

Efter ett tag gick vi ut. 

Gick till Åhléns där Bossa hittade en fining att pussa på. 

Köpte en duktig stekpanna på rea. Fick en sådan här, fast större, i julklapp. Känns så proffsigt med lyxköksprylar. Mitt största unn.

Vi åt senlunch på Dubliners. Fiskåchips till pappan, pasta till barnet och linssoppa till mamman. Men barnet drack bara mjölk. 

När vi kom hem hängde vi i soffan en stund. Jag somnade. 

Efter Bossas middag gjorde vi chokladbollar.

Det var första gången för Bossa, men säkerligen inte sista.

Sedan badade Bo och Nils och kammade håret och sådant därnt.

Och här är vi nu. Film- och popcornkväll. Vi kollar på den här

Bossa bjuckar dinosaurien på pops. 

Nu ska vi väl strax bestämma vem det är som ska lägga Bossa och sedan hoppas jag på Downton Abbey till lördagspizzan. Vi är i slutet av säsong två nu och jag tycker att det börjar bli lite daytime soap av det. Men det kanske hämtar upp sig.

fredag 25 januari 2013

Tips!




Följ det här Instagramkontot. 

torsdag 24 januari 2013

Mest synd är det alltid om mig, ska ni veta


Jag orkar inte. Nattade Bossa i två timmar innan jag blev den som gick ut i trappuppgången med den här i högsta hugg. That's a first.

Annars då? Det är en märklig känsla att gå runt och invänta sjukdomen. Eftersom Bossa har varit sjuk och Nils nu är sjuk (39 grader i dag) så är det ställt utom allt tvivel att jag också kommer att åka på det. Men det är lustigt hur kroppen funkar ändå. Jag tror verkligen att min kropp väntar med att krokna till dess att Nils är pigg nog att ta hand om Bo. Som när jag var en superpluggis i skolan. Jag blev ALLTID sjuk när det blev lov/långhelg. När kroppen fick lov att vara dålig tog den för sig. Men inte förrän då.

Känner mig ändå styrkt av att vara single mom och både lämna och hämta på förskolan, jobba fem kvartar i timmen och fixa mat till familjen och underhållning och läggning av den lille. All by myself.

Nu är det bäst att jag använder den heliga stunden fram till att jag måste gå och lägga mig, om en halvtimme, till något riktigt värt. Kanske 30 Rock och lösgodis?

Oh oh, just det! Pia har kommit!

Kom igen Pia!

Svårt att tänka på något annat än att Olga föder barn i dag.

onsdag 23 januari 2013

Stackars Nils, men fin förvaring

Här är tre bilden som är symptomatiska för min kväll. Använde jag ordet symptomatisk på riktigt vis nu? 

Nils gick hem vid lunch, för han kände sig risig. När jag kom hem låg han däckad i nästan 40 graders feber. Jag utsåg mig själv till clementin- och isvattengeneral.

Vår granne försökte borra sönder hela huset i kväll igen och Bossa skrek efter HÖLULANA!!!

Cathrin kom förbi med den här snygga byrån som hon tyckte att vi skulle ha. Jag älskar hur bullig och fin den är. 

Nu ska jag tillbringa resten av den här onsdagen med mina tre bästa B:n. Bachelor, babybels och balkoholfri öl. 

tisdag 22 januari 2013

Nyläst

Sist jag gjorde det här kom jag på att jag borde ha en mall för "nu har jag läst en bok"-inläggen, så som Lisa har. Önskar att jag helt oblygt kunde sno hennes upplägg, för det är så bra, men det kan en ju inte?

Försöker hitta på en egen mall.

Why be happy when you can be normal? är en självbiografi av Jeanette Winterson. I hennes mest kända bok Oranges are not the only fruit (som jag inte har läst) skriver hon tydligen typ om sitt eget liv, men det är ändå fiktion. I den här boken är allt på riktigt. Hennes uppväxt som adopterad in i en familj i fattiga arbetarklassnordengland där den djupt troende mamman bränner hennes böcker, låter henne sova utanför huset och förskjuter henne när hon kommer ut som lesbisk. Hennes sena tonår när hon flyttar hemifrån, in i en bil, och pluggar på Oxford. Och hennes vuxna liv, författargenombrottet, ångesten och sökandet efter den biologiska mamman.

En mening om varför man bör läsa boken: 

Det är sjukt intressant att ta del av Jeanettes berättelse om att växa upp i industristad i norra England under 60-talet; hon skriver så att man känner hur det luktade.

En mening om varför man bör undvika den:

Det blir lite segt när Jeanette drar litterära referenser och återkommer till alla böcker hon läst i tid och otid.

Att höra henne hosta är som att springa runt runt och bli jättetrött

I dag har jag gått omkring och känt mig lite full nästan. Bossa hostar så himla illa och var vaken den allra värsta tiden i natt; mellan 2-6 ungefär. Och eftersom det var min tur att vabba sov jag med henne så att Nils skulle orka jobba.

Jag och Bo tillbringade tre timmar på vårdcentralen och gjorde bland annat den här festliga: halsprov. Stackarn alltså. Hon hade inga problem med tempen eller stick i fingret (nallen fick också stick samt plåster så det var bara kul), men när topsen åkte ner i halsen på henne brast det. Alltså den förtvivlade blicken när "snälle doktorn" (som var en sköterska, men Bossa sa doktor) gick från att vara en favoritperson (MAMMA JAG ÄLSKAR DOKTORN) till att sticka en himla pinne i svalget på henne ... det var ingen rolig blick. "Vad gör hon och varför låter du det hända, mamma?" sa den blicken. Det blev bara halsprov på ena sidan, om en säger. Trots att en extra sköterska tillkallades och försökte distrahera med att blåsa bubblor förblev den lilla spända munnen som ett streck.

Hur som helst: det var inga streptokocker och Bossa fick en flaska Cocillana som förhoppningsvis ska göra susen. Är inte Cocillana det där som alla Facebookar om i förkylningstider? Det där som ska vara ganska knarkigt och som man gärna vill lägga vantarna på när allt är smittohärdar? Hoppas att den är så effektiv som det sägs.

Annat jag tänker på nu är det där folk inleder sina poddar med: "tack *valfritt företag* *till exempel IF Skadeförsäkringar* som sponsrar oss och gör den här podden möjlig". Vad är det för strunt? Hade ni inte kunnat göra podden om ni inte fick betalt för den? Hur gjorde ni från början?

Tacka vet jag Sveriges just nu bästa podd Crazy Town. Det finns INGEN vars tankegångar jag känner igen mig mer i än Kringlan Svenssons.

Det här blev visst ett ganska ogenomtänkt inlägg. Men så får det väl vara ibland.

måndag 21 januari 2013

En fluga, en gammal ångest

I dag har Nils varit rökfri i två veckor och som belöning fick han en present av mig. Jag har aldrig känt mig mer hipster än när jag gjorde en beställning härifrån, men det fick det vara värt. Läste om flugorna i DN och tänkte genast att det skulle passa Nils så bra.

Bossa sprang iväg med den någonstans, så jag kan inte ta bild, men en sådan här blev det. Modell: "The Classic". Och den är jättefin! Blev dock lite besviken över utebliven succéreaktion. Hade förväntat mig att få höra att jag är världens bästa fru och att det var en alldeles förträfflig present och att han blev jätteglad.

Testa att vara gift med mig, vetja, det är kul nästan jämt.

En annan sak som inte är bra är hur jag reagerar när jag ser en speciell person flimra förbi på sociala medier, vanliga medier etc.

Jag har berättat här tidigare om min före detta bästis, han som var min närmsta människa så länge, som jag känt sedan vi var 16, som inte längre ville. Inte längre ville vara vän med mig.

Han alltså.

Det var länge sedan jag tog bort honom från Facebook (vi hade då 100 gemensamma vänner) och jag undviker forum där han dyker upp. Bläddrar snabbt när jag ser på Instagram att mina vänner hängt med honom och undviker vissa program på Sveriges radio. Jag försöker hjälpa min hjärna på traven att inte tänka på honom, helt enkelt. Och det brukar gå ganska bra.

Men nu har han börjat dyka upp i Emelie Thoréns blogg och Instagramfeed och PANG så ryckte det till i illamåendedelen av magen. Jag har alltid läst hennes blogg, sedan innan Hanna kom, och gillar henne supermycket. Varför ska han in där och grotta? Jag vill inte att de ska vara kompisar. Jag kan inte förklara varför, men jag vill inte det. Jag är väl ... avundsjuk eller något. Är jag det?

Röven alltså. Det är så fult att gå runt och vara avundsjuk samt missunnsam. Det är ju det fulaste. Men jag är nog det. Skulle nog själv vilja få göra mycket av det spännande och roliga han får göra genom sitt jobb och är arg och ledsen för att han glömde mig på vägen när allt det spännande och roliga började hända. Att jag inte fick följa med. Att jag inte dög.

Men nu är det som det är. Jag vet att det är som det är och jag tänker inte på det hela tiden längre. Jag är inte ledsen längre. Men jag är visst avundsjuk och missunnsam. Det vill jag inte vara. Jag vill vara likgiltig. Jag vill inte att det ska få ta upp någon del av min hjärna överhuvudtaget. Jag vill inte att det ska skava bort bra känslor och ta energi som jag kan lägga på de som faktiskt gillar mig. Jag vill inte, så här nästan tre år efter att allt gick på röven, bry mig längre.

Så ... bloggen. Hur ska jag tänka? Jag fick så himla bra tips här när jag frågade sist hur jag ska hantera mina jävla tankar, så jag dristar mig till att fråga igen.

Brasklapp: 
Jag sa det här sist jag skrev om det också, men jag säger det igen: jag är 99,9 procent säker på att han inte läser här, så this is not a cry for attention åt hans håll. 

söndag 20 januari 2013

Söndag, Bossy söndag

I dag var det min morgon med Bossa och det betyder pannkakor med glass till frukost. 

Sedan fick mammi samla tålamodspoäng med kaffi och DN i soffan en stund, medan barnet kollade teve från en pall.

Jag var lite nyttig också: gjorde en veckomatsedel och tog med mig Bossa till Lidl för budgetshopping. 

När Nils vaknat gick vi ut. Bossa fick en hälsosam lunch i vagnen. 

Vi gick till Universeum och kollade hajar samt testade bland annat rymdtoalett och klättervägg.

Bossa ääälskar Universeum. 

I dag tog hon ut sig lite väl. Så här såg det ut i vagnen några minuter efter att vi lämnat stället.

Hemma lagade jag allt-i-en-form-middag ...

... följt av ett bad där jag rakade benen, la ansiktsmask och filade fötterna. Är som en helt ny tjockis nu. Läste också nästan ut den här.

Vi avslutade kvällen med att leta efter Bossas snuttefilt Karlsson i cirka tjugo minuter. Hon hade lagt den i en av kökslådorna. Sedan nattade jag henne i 45 minuter, helt utan framgång. Det är så jobbigt med läggningarna nu. Kan inte lämna rummet, för då kommer hon efter. Kan inte sitta kvar i rummet, för då ska hon leka. Fick panik efter ett tag, så Nils har tagit över. Hoppas att han lyckas bättre än jag. 


lördag 19 januari 2013

Hundar, hus och himla huvudvärk

I dag vaknade jag först av alla pga sprängande huvudvärk. Det är min minsta favorit bland gravidåkommorna, det. Typiskt att missa veckans enda sovmorgon. Hur som, gick och handlade med familjen.

Vi köpte allt vi behövde för brunch. Liselott och Jocke samt Sigge (hund, ej i bild) kom över och åt.

Liselott hade med sig en gravid-goodiebag till mig. Så fint gjort! Innehållet syns på bilden, minus en cola light som jag druckit upp.

Efter brunchen hoppade vi på elvans spårvagn och åkte rätt långt.

Håll i er, men vi kollade på ett hus som vi blev alldeles förälskade i. Jag menar: kolla inredningen.

Sedan hem och lägga sig. I alla fall jag, som vid det här laget hade så ont i huvudet att spyan var nära. Jag sov en stund, vaknade och hängde tvätt. Samtidigt i vardagsrummet: Bo som kollar Svampbob på paddan, Nils, Gustaf och Jocke som kollar fotboll samt Knutte och Ceasar som kollar efter något att äta.

Sedan middag för mig och Bo: makaroner och sojakorv.

Bossa fick äta med hörselskydd pga galen granne som försökte borra sig in till oss.

Knutte och Ceasar åt upp det som blev över. Jättefort åt de!

Sedan badade jag och Bo. Följt av välling, tandborstning osv. Nu nattas hon av Nils och jag har fått i uppgift att kirra pizza (ja, jag kan äta två middagar). Hoppas på minst två Downton Abbey sedan.