torsdag 28 november 2013

Fler svar

Ida säger:

Jag är också hemlig läsare, tack för din blogg, den har hjälpt mycket mitt första år som rätt skakig förälder. Jag fick familjelivsförbud och började därför läsa bla fin blogg, mycket bra förbud! Jag skulle vilja veta mer om hur barnen äter och hur du tänker kring deras mat. Har själv en vegetarisk liten unge som just nu äter allt men hur hanterar en om det förändras. Hur har folk i er närhet reagerat, tycker det är ett himla tjat på tex mina släktingar om att barnet borde få bli allätare medan jag tycker att den är det, den äter ju allt jag äter? Hur tänker du?

Jag märker att jag fått ett oförtjänt (som i att jag inte förtjänar det för så bra är jag inte) som vegetarian. Jag fattar var det kommer ifrån. Jag skrev om att jag kommit till insikt om att det är ohållbart att äta kött och jag visar bilder på när jag äter sojakorv och vegobacon. Och jag visar nästan aldrig i bloggen när jag äter kött. För jag skäms typ. Det är som med Niotillfem och ciggen.

Men jag är tyvärr inte så bra som en vegetarian. Jag äter kött ibland och jag tycker om smaken av kött. Men, som jag skrev tidigare, så försöker jag vara åtminstone halvbra genom att äta kött mer sällan än förut och ej det superdåliga köttet.

Hursomhelst! Mat och barn är ett jävla kapitel för sig. Eller, som jag kan uttala mig om, mat och Bossa.

Just nu är Bo så o e r h ö r t petig med maten. Hon äter inte "kladdig mat", inte någon som helst grön mat (det räcker med ett persiljeflarn i fiskbullesåsen för att hon ska säga uuuuuuuuuuuääääh) och inte nästan vad som helst som inte är: honungsmacka, kokt äggvita, fiskbullar, snabbmakaroner, burkmajs, ris, korvbitar (sojakorv går bra), köttbullar, äpple utan skal eller välling. Så vi ger henne: honungsmacka, kokt äggvita, fiskbullar, snabbmakaroner, burkmajs, ris, korvbitar, köttbullar, äpple utan skal eller välling. Ofta under högljudda mutor om att hon får en hello kitty-glass eller bokstavskakor om hon äter "bara en bit till".

Antar att detta är en fas och att det snart kommer att sluta kännas som att kasta pärlor för svin när jag anstränger mig i köket.

Vad andra säger om vad vi ger henne för mat orkar jag faktiskt inte bry mig om. Men jag blir provocerad av folk som tror - och pratar högt om - att barn som får vegetarisk eller vegansk mat ska fara illa på något vis. Det är så himla obildat.

Jag känner på mig att du sitter inne på mycket mer kunskap om kost än de köttisar som har åsikter om hur du matar dina kids. Testa att säga "hur menar du då?" när någon säger något nästa gång. Jag är säker på att du kan skjuta ner argumenten ganska lätt.

...

Anna säger:


Tvåbarnsfundering, var det självklart för er med syskon? Var ni överens? Orkar man två på en gång? Här i hushållet är vi väldigt kluvna. Tack för fina bloggen!!
Tack för att du säger att bloggen är fin! Angående två barn så var det så här: När Bo gick från bebis till barn så sålde vi alla bebisprylar som gick att sälja och skänkte bort asmycket bebiskläder. Vi var väldigt säkra på att det bara skulle bli ett barn. Det var så extremt jobbigt och påfrestande med relationsförändringen det innebar att bli föräldrar att vi tyckte att det var så bra, så bra som det var. Dessutom var spädbarnstiden, med kolik och the works, så pass jobbig att jag (kanske även Nils) inte var säker på att vi skulle palla att göra det igen. 
Sedan (kanske när Bo var ett och ett halvt) började jag så smått ändra åsikt. Absolut mest för att jag inte ville att Bossa skulle bli ensam med oss. Jag började tänka att jag ville att hon skulle ha någon att dela oss med. Någon som visste precis hur det var. När vi var jobbiga eller när hon bara inte orkade med oss mer. Någon som hade samma barndom som hon. Och någon att dela bördan med när vi blir gamla och först en, och sedan den andra, dör. Jag ville inte att hon skulle behöva begrava oss själv.
Nils var inte med på noterna från början. Men efter ett par månader var han det. Och sedan började vi försöka.

Jag tänkte att jag skulle bli gravid så fort vi låg på en av "prickdagarna" i mensappen. Jag visste ju sedan innan att jag var fertil, så varför skulle det inte funka?

Och så funkade det inte! Inte första månaden, inte andra och inte tredje och plötsligt var att bli gravid DET ENDA JAG KUNDE TÄNKA PÅ.

Jag vet, och visste även då, att tre månader inte är någonting att hetsa upp sig över. Jag visste det på ett intelligent och logiskt plan, men det hjälpte inte. Jag hann nästan bli lite tokig.

Men så köpte jag ägglossningsstickor och blev varse att min ägglossning infaller senare än vad mensappen säger och så funkade det på fjärde försöket. Och ja, resten är Benhistoria.

Uppdatering: glömde svara på om man orkar två på en gång! 

Så här: man orkar ju allt. Så är det. När det gäller ens egna barn så verkar det som att universum kan kasta vad slags skit som helst på en och man bara suger i sig och lever igenom det.

När det gäller att bli fyra i familjen för oss så är det kanske den bästa grejen som hänt mig i livet. Mycket för att jag var så inställd på att det skulle bli skitjobbigt. Som ett krig. Det var ju så j ä v l a jobbigt med första spädbarnstiden.

Men så blev det ... inte så jobbigt. Det blev till och med mysigt. På en gång. Ben var så otroligt enkel och medgörlig från början. Åt och sov och gick att ta med sig på grejer. Vi var liksom på Universeum och Liseberg första veckan med honom. Det hade EJ gått med Bo. Ja, jag fattar att vi var mycket lugnare i oss själva och som föräldrar den här gången, men vi fick också en helt annan bebis. Jag visste inte att det kunde vara så mysigt att ha en nyfödd.

Så ... det är klart att man orkar två på en gång, för man orkar ju allt. Men om vi hade fått Ben först och Bo sedan så hade vi nog blivit mycket mer tvåbarnschockade än vi blev. Nu blev vi mer "oj, kan det vara så här att ha en bebis?"-chockade. 

3 kommentarer:

  1. Å älskar såna här frågestuder för det är alltid så skoj att läsa svaren.
    Måste också säga att jag är glad att jag hittat din blogg! Kommer att stanna.

    SvaraRadera
  2. Åh vad roligt att du jämför med niotillfems ciggisar, jag tycker jag klagar på att folk äter kött hela tiden och jag har aldrig tänkt att en kan skämmas för det! Tack för svaret, tror överlag att folk som äter vegetariskt/veganskt har bättre koll än slentrianköttisar men känner att jag blir osäker av alla frågor. Tack för pepp!

    SvaraRadera
  3. Åh, va snabb du var på att svara! Ja, jag tänker som du. Vill inte att barnet ska bli ensamt i förhållandet till oss. Jag har själv flera syskon och vill gärna att mitt barn ska få chansen till det med. Därmed inte sagt att syskon alltid är bästa vänner, det vet jag att de alltid är, men ganska många jag känner har ju också några av sina starkaste relationer till just sina syskon. Hum.
    Jag förstår ju och hoppas att man kommer orka, om det blir så, för man måste ju. Men vi är som sagt delade i frågan... Tack för ditt svar, så himla bra att få höra hur andra har det och resonerar. Tack ingen för bloggen!

    SvaraRadera