torsdag 12 september 2013

Och nu sover de små gullona och nu blir det ost och vin och Breaking bad, så slutet gott

Mina veckor ser ut så här nu:

Måndag och tisdag - ensam med Ben, medan Bo är hos dagmamman
Onsdag och torsdag - ensam med båda barnen
Fredag, lördag, söndag - alla fyra lediga tillsammans

Jag har alltså precis överlevt blivit klar med mina två heldagar av föräldratjänst för två barn på samma gång. Det har sett ut ungefär så här:


Vi har byggt koja, varit på Naturhistoriska, fikat, tagit selfies, ätit glass, hängt på Plikta och två andra lekplatser och det må se så himla mysigt ut, men det ska jag tala om för er att det är ett sken som bedrar. 

Har jag sagt förut att jag älskar mina barn? Det kanske tål att sägas igen och igen, i och med hur ofta jag beklagar mig över lidandet de utsätter mig för. Men maj gadd, den här dagen går till historien som... Vad är det man säger ... "livet är inte dagarna som går utan dagarna man minns"? Jomen, Mads Mikkelsen, dagen som jag nu lägger bakom mig är en dag som jag kommer att minnas. Jag kommer att minnas den som dagen då jag slutade vara en lugn och logisk förälder och lät häxan surtant-mamma fläka ut sig i full bredd. 

Jag inser nu att jag varit ganska självgod när jag (förvisso bara inför mig själv) beskäftigt myst över det faktum att jag nästan aldrig höjt rösten mot mina barn. Någon gång ibland, men verkligen supersällan. Kanske tre gånger. 

Jag vet ju nämligen (som den hjältemorsa jag är) att allt Bossa är kommer från mig och Nils. Om hon beter sig illa så är det vårt fel. Det är vår uppfostran som borde få en utskällning och inte hon. För att inte tala om att det ju inte tjänar något till att bestraffa och högljutt hota en treåring något vidare. Nänänä, att rida ut stormarna och sedan lugnt resonera har varit vår melodi. Nöta in att det viktigaste är att vara snäll och aldrig säga att hon är dum. När hon gör något dumt så gör hon just något dumt. Det där var dumt gjort, du är ju snäll egentligen. Osv. Ni hör ju hur vi håller på. 

Ja, fram till i dag då. Today I unleashed den kortaste stubinen jag inte ens visste fanns inom mig. Jag har skrikit på Bossa så många gånger att jag knappt kan se mig i spegeln. Jag skäms. Det är så hemskt. Men ... nä, jag har inget försvar. Det är väl vanligt himla treårstrots hon kastar på mig och det är sådant som föräldrar överallt klarar av utan att bli vansinniga. 

Jag vet att hon testar mig. Jag vet att hon inte menar något när hon kastar en bok på mig så hårt att det gör ont eller när hon säger att hon inte älskar mig, utan bara pappa, eller att hon bara vill vara med Ulrika och inte med mig. Det fixar jag. Däremot så klarar jag tydligen inte av följande:

- Att hon springer ifrån mig på offentliga platser, trots att vi pratar hela-hela-HELA tiden om att hon inte får försvinna utom synhåll
- Att hon totalignorerar mig och låtsas att hon inte hör

Jag blir t o k i g när något av ovanstående händer. 

Ja, så om någon som läser här la märke till en mamma som, i dag i Slottsskogen, bar ena barnet i en bärsele och andra under armen samtidigt som hon skrek-väste hot om "ingen tv eller iPad på hela dagen minst!!!" åt det högljudda och sprattlande under-armen-barnet så var det jag. Not my finest moment, men. 

Det var väl bara det.

Nä, just det! I ett svagt ögonblick what's appade jag till min man att det var jättesynd om mig pga barnen och att jag behövde en present. Och så kom han hem med den här! Bara en himla superpresent som jag önskat mig jättelänge. Dessutom fick jag gå ut och springa en sekund efter att han kommit hem och det första han gjorde vara att röja i köket. I heart Nils så mycket nu. 

8 kommentarer:

S.W sa...

Åh, jag har haft så många gräl med M. Och ändå känner jag inte igen den här trots-grejen som andra beskriver, att det är skrik och sätta sig på tvären. Min nästan treåring utmanar mitt tålamod genom att bara inte lyssna. Så om jag ber henne något med vanlig röst, och hon inte lyssnar, så höjer jag rösten tills hon hör. Kanske inte så pedagogiskt.
Men, efteråt försöker jag alltid förklara för henne varför det är viktigt att hon lyssnar och varför jag blev arg.


...och jag har märkt att nu så lyssnar hon mer på mig än sin pappa. Och om hon bråkar och jag frågar om hon vill att jag ska bli arg så slutar hon med en gång - så blir det inget gräl! Så på något vis verkar detta med att vi bråkat en del gjort att vi vet vart vi har varandra.

Eller nåt sånt sa...

Jag tänker att de som inte blir vansinniga av treårstrots är det något fel på.

Anonym sa...

Den där tystnaden alltså... GÖR MIG GALEN!
När jag bara hade ett barn var jag lugnaste mamman, så harmonisk och snäll. Nu med två barn är jag motsatsen. Skönt att höra att jag inte är den enda.
/elin

Jenny Palm sa...

Det där med att inte höra! JÄVLAR I FAN vad provocerande! Häromdagen skrek jag så högt åt min lilla att jag hade ont i halsen dagen efter. Fint. Vuxet liksom.

Olga sa...

Jag tror att jag skriker mer än pratar med Kaja vissa dagar. Och slår sönder saker som bekant. Och när något är farligt skriker jag ännu högre. Men försöker vara pedagogisk när jag skriker och säga vad man ska göra, postitiv förstårkning etc. Men alltså, jag tror att hon vill testa oatt göra "bus" ibland för det värsta som händer är ändå dålig stämning.

Maria sa...

Skönt att höra att jag inte är ensam. Tack you guys!

Fröken K sa...

Känner igen mig så himla himla mycket. Mina barn är 5 och 2 och ett halvt nu. Och det började ju där nånstans, i "bebisicombomedväldigtaktivtsamtutvecklingsfasandeäldresyskon"-fasen, gormandet och häxan surtants övertagande av min kropp och själ. Med tillhörande skuldkänslor. Lägg till skuldbördan att jag dessutom livnär mig på att uppfostra barn, har studerat barns utveckling, pedagogik och metodik i TRE freaki'n år. Hjälper not so much. Jag klamrar mig fast vid en artikel som satt i hallen på grabbarnas föris, där en psykolog menade att 1. Barn "trotsar" som mest där de känner sig trygga och älskade, och 2. Barn som aldrig får det där tydliga "stoppet", "arget" kan känna sig övergivna. Den tänker jag på OFTA, och på att i så fall älskar mina barn mig väldigt väldigt mycket och det är NOLL risk att dom känner sig övergivna. Det är ju bra!

Anna sa...

Jag har hört att det är viktigt att föräldrarna visar upp ALLA känslorna.