fredag 27 september 2013

Jag är inte gjord för dessa dagar

Det är en ond cirkel, det där med sömnen. Eller: vad kom först, den psykiska ohälsan eller de jobbiga nätterna? Känns som en saga om en höna och ett ägg just nu.

I går somnade jag vid 23, ungefär, och vaknade vid tvåtiden. Sedan blev det ingen mer sömn eftersom jag 1. väntade på att Ben skulle vakna och vilja ha mat och 2. låg på helspänn i väntan på att Bossa skulle stövla in i sovrummet när som helst.

Bo har nämligen börjat komma in till oss på nätterna, ibland, och Ben har tappat sina rutiner helt. Han somnar gott vid 19-tiden på kvällen, men det är svårt att få honom att käka något innan han lägger sig och sedan vaknar han nästan alltid utan undantag efter ungefär en timme och är olycklig. Vill inte äta, vill inte sova, vill inte bli buren ens. Vill ingenting.

I går var jag ensam med båda barnen (Nils var på Ola Magnell-konsert på Nef) och när Ben vaknade vid 20-tiden kände jag omedelbart paniken stegra sig. Tänk om han inte somnar om tänk om han skriker tänk om Bossa vaknar. Så jag gjorde det enkelt för mig och lät honom sitta i babysittern medan jag kollade på Borgen. Han somnade om framemot 22 och vid 23 lyckades jag alltså forsla in både honom och mig i sovrummet samt somna själv. Men eftersom Ben inte ätit sedan klockan 16:30 kunde jag inte riktigt slappna av. Ingen idé att somna, han ska ju ändå ha mat strax. När jag vaknade klockan två kunde jag alltså inte somna igen.

Klockan 4:30 vaknade Ben och ville äta. Och när han somnade om efter flaskan låg jag och stirrade på dörröppningen för att inte missa Bossas sömniga promenad så att jag snabbt skulle kunna trösta henne och få henne att vara tyst så att inte Ben skulle vakna igen. Alternativt, om klockan skulle ha hunnit bli morgon, snabbt få ut henne och mig till teven så att resten av familjen skulle kunna sova vidare.

Så att ... nä, det blev inte så mycket sömn för mig i natt. Det har faktiskt inte blivit så mycket sömn de senaste veckorna, när jag tänker efter. Några timmar här, någon timme där.

Sjukt vad människan ändå fixar mycket. Eller ja, jag fixar väl inte det här så jättebra med tanke på ångesten som antingen beror på sömnbristen eller uppstår av densamma. Men jag lever ju ändå. Sitter upp just nu och tänker gå på bokmässan i dag och ska ordna barnkalas på söndag och leka på Liseberg i morgon.

I natt kommer Nils att ta alla uppvakningar och matningar och jag kommer att få chansen att sova ostört. Vi kör varannan natt. Synd bara att jag inte kan sova ändå, för när jag väl har chansen att sova så blir jag så stressad av att jag måste ta den chansen att jag får ångest.

Jag tror att jag skulle behöva en becksvart, dödstyst grotta med hänglås på - som bara jag har nyckel till - för att kunna sova just nu. Ett hemligt ställe som ingen kan hitta mig på och som jag lämnar när jag själv bestämmer mig för att lämna. Svalt ska det vara där också. Och så ska det inte finnas klockor där.

Jättemycket vin somnar jag av också, iofs. Kanske en enklare lösning?

Känns dock inte som att någon idé jag har just nu funkar speciellt bra ihop med moderskapet. Jag får fundera vidare.

3 kommentarer:

Josefine sa...

Jag är också så med sömn. Har varit sen jag gick på högstadiet. det enda som funkar för mig är att lyssna på någon dokumentär/pod/allmänt pratprogram (om jag inte är för uppjagad för då är det bara iskall väntan som gäller). Hoppas du får sova i alla fall. När man inte får sova är ju sömn det ljuvaste i världen man kan tänka sig och ingenting kan mäta sig med det.

Bondhustrun sa...

Kära kära du. Jag önskar jag kunde hjälpa dig på något vis. Om du inte har något emot sex-sju timmar på tåg kan du få komma hit och sova i ett mörkt rum samt gå till puben tvärsöver gatan och dricka öl och prata. Eller nåt.
Kram.

Tant Johanna sa...

Maria! Vi har ett extrarum som du får sova i när du vill! Jag menar det verkligen! Stor kram