tisdag 24 september 2013

Har ju världens bästa höst framför mig, kan jag inte bara skärpa mig nu?

Jag sitter fast i en kladdig sås. Jag undrar varför jag gör saker. Vad betyder det att jag duschar, klär på mig och går ut i dag? Kan jag inte lika gärna inte göra det? Vad betyder det jag gör, om hundra år? Spelar det någon roll?

Och allting jag gör känns så meningslöst att berätta om. Varför skulle någon vara intresserad? Allt som jag skriver ser så fult ut. Jag skäms för allt och känner mig rädd hela tiden.

Men jag gör saker. Så klart. Jag har ju två fina barn som ska vallas runt och stimuleras. Men sedan kommer kvällen och de sover och jag sitter och glor och tänker att i morgon börjar allt om.

Och så tänker jag på att jag skulle ju lyssna på den lilla tanten i mig. Hon som ropar på mig att jag måste skärpa till mig och ta vara på det som är nu. Det är min skyldighet om inte annat.

Så nu bestämmer jag mig för att tvinga bort känslan av att trampa vatten i sirap. Den kommer inte att försvinna av sig själv och den kanske aldrig försvinner, men jag kan åtminstone försöka ignorera den.

Saker att tänka på nu, i stället för att fundera över vad meningen är med allt:

- Kommande helgs händelser: bokmässan, Bossa blir tre år och vi ska på Liseberg och lämna bort hennes nappar och köpa lördagsgodis för första gången. Mina föräldrar kommer ner och vi ska ha piratkalas för Bo och hennes kompisar.
- Flytten. 12 oktober går lasset. Det blir också första helgen på mycket länge helt utan barn. Twice the excitement.
- Ewonne kommer till Göteborg och hälsar på och ska bo hos mig. Ska väl inte trissa upp förväntningarna för mycket, men jag gissar att vi kommer att ta över världen lite grand.
- Årets Dinata-helg. I mitten av november drar vi på Tallinn-kryss som några andra skator med glitter i blick.
- Jessicas 40-årsfest.
- Min och Nils första-resa-utan-barn på ett bra tag. Första helgen i december åker vi till Liverpool och dricker öl, shoppar second hand och kollar på en match på Anfield.

Jag är så lyckligt lottad. Så ta sig i kragen nu.

15 kommentarer:

  1. Ja ibland känner man sig som hamstern i hjulet. Det är väl helt naturligt. Men hoppas du kommer ur den där känslan snart för det är inget kul. Man vill ju bara vara glad och tacksam och allt det där.

    SvaraRadera
  2. själv tänker jag ofta att det bara blir värre om jag känner mig ledsen över någonting och jag dessutom måste känna att jag skäms över att känna just så och försöka tvinga mig att inte göra det. ibland är det nog bättre att känna och faktiskt tillåta sig att bara vara ledsen, hur oförståelig orsaken än kan tyckas vara, istället för att hålla på och noja över att man borde sluta vara ledsen. typ som att hur ofta hjälper det en att sluta tänka på någonting om allt man tänker är att man måste sluta tänka på det?

    SvaraRadera
  3. Nu kanske jag kommer och klampar in och försöker laga saker som inte är trasiga, men du har inte fått någon slags förlossningsdepp då?

    Bra en tanke. Kram.

    SvaraRadera
  4. Det här är kanske inget peppande eller kul men jag måste säga att det där var min ständiga känsla när jag var föräldraledig med bägge barnen. Deppighet, livströttma, sitta fast i en geggig sås.
    För mig har det gått över när jag börjat jobba igen. Jag är bara inte gjord för att vara hemmamamma tänker jag, jag behöver ha ett socialt sammanhang och ett stimulerande jobb för att må bra. Låter kanske som om jobba är meningen med livet och det tycker jag inte, men att bara gå hemma räcker liksom inte som stimulans. Spelade ingen roll hur många muséebesök och bebisfikor jag bokade in, jag blev deppad av tanken på att det mest happening i mitt liv var att sitta i ring på kyrkans barntimme och sjunga En elefant balanserade.

    Så kontentan: jag hoppas att du kan få nån samtalskontakt via MVC eller BVC och sen tänker jag att det kommer att bli bättre när livet blir mer som vanligt igen, för bebisgrejen är ett rörigt undangtagstillstånd som inte alltid är så kompatibelt med kontrollmänniskor som du och jag.

    Stor kram på dig.

    SvaraRadera
  5. precis där har jag varit på sistone! vi borde träffas utan barn och prata!

    SvaraRadera
  6. Jag kanske är deprimerad, men jag blir glad åtminstone emellanåt. Som när jag får kommentarer som visar att någon bryr sig om mig. Tack för det, ni.

    Men jo, deppen är närvarande mycket oftare nu än för några år sedan. Vet inte hur jag ska göra för att ta mig ur det. Har ju försökt med läkare och BVC.

    Hoppas lite på att det bara försvinner av sig själv. Kanske naivt, men jag orkar liksom inte ta i det mer.

    Fifi - det vill jag gärna. Säg till nästa gång Niklas är hemma och du har lust att gå ut och ta en fika eller en vin någon kväll. Jag kan de flesta kvällar.

    SvaraRadera
  7. Så pass festligt!

    Jag har också en höst-low. Är bara arg och glädjs ej men jag tror inte man ska hänga upp sig för mycket utan typ försöka tänka att det blir bättre, för det blir det ofta, och blir det inte det så får man gå och prata med någon som ger bättre medicin än hen förra. PUSS!

    SvaraRadera
  8. Det blir ju faktiskt alltid det. Bättre. Har dock inte varit nere så här djupt riktigt förut, så det är svårt att tänka sig bra saker just nu :(

    SvaraRadera
  9. Då tycker jag du ska prata med ngn bra. Kanskeväldigt dyrt men gör det privat om du ej är nöjd m landstingets.

    SvaraRadera
  10. Hm. Kommer inte på något bra/smart att säga. Men visst kan väl livet som i "eat-reproduce-survive" kännas enormt meningslöst ibland, speciellt när man har småbarn och allting man gör blir så...begränsat och ganska otacksamt. Eller det är ju inte otacksamt SÅ, men man anstränger sig till tusen för att hålla ihop allting och den ansträngningen står väl inte alltid i proportion till vad man får tillbaks, kunde jag känna när mina barn var små. Så småningom och med tiden så blev det ju en vettig balans av det där, men det ÄR ju slitsamt att vara småbarnsförälder, kanske inte slitsamt på samma vis som det var förr/är i andra delar av världen, men det vore ju konstigt om man inte skulle påverkas, tycker jag. Hoppas det vänder för dig snart. <3

    SvaraRadera
  11. I Stockholms län finns det internet-kbt för 100:-/gången. Ska tydligen vara skitbra (dock genom landstinget). Kanske kolla om det finns något sådant?

    För NEJ DU SKA INTE BEHÖVA MÅ SÅ HÄR!!!!!!!!!!!

    SvaraRadera
  12. Alltså, låter som sån klyscha, men jag vet hur det känns. Och så det där dåliga samvetet (som jag fick iaf) eftersom jag inte njöt "tillräckligt mycket" av att vara hemma med mina fina ungar. För för min del tror jag mitt mående var (är) kopplat mycket till vad jag gör, inte nödvändigtvis att jag måste prestera på topp hela tiden, utan det här att göra NÅGONTING som jag tycker om/som får mig att känna mig viktig, smart, bra osv.

    Låt oss trissa upp stämningen, ty vi ska bygga en ny värld! ;)

    SvaraRadera
  13. Du undrar varför någon skulle vara intresserad av vad du gör? Jag vet inte jag, men här sitter till exempel en tjej i Helsingfors som går in på din blogg VARJE KVÄLL för att den får mig glad. Trots att du är deppig. (Knäppt?). Men du skriver så fint och roligt om allt det vardagliga och verkar vara en så härlig person. Och jag tänker ibland att jag önskar att jag vore lite mer som du. Lite coolare, med lite mer personlighet än det mellanmjölkiga jag är. Hoppas du snart får må så bra som allt det fina jag känner att du (okej - din blogg) utstrålar!

    SvaraRadera
  14. Olga - jo, det är klart att det är värt alla pengar som finns om det tar bort det jobbiga. Men jag skulle vilja ha en slags bra-garanti på personen innan jag börjar träffa henom.

    Sparkling - ja, det känns lite som att en befinner sig i ett undantagstillstånd. Det är ett ganska långt tillstånd, dock. SmåbarnsÅREN, liksom. Hjälp.

    Ewonne - åh vad jag vill bygga något bra!

    Jenny - tack för tips. Har kollat upp och anmält mig till en studie.

    Lisa - fan vad du är fin som säger sådant här. Det gör mig helt generad och glad. Tack. Men obs: jag är inte cool. Jag är väldigt ängslig av mig, tyvärr.

    SvaraRadera