torsdag 19 september 2013

Från och med du

Hold din kaeft vilket totalt jävla mörker jag ramlat ner i nu. Det är bara döden. Döden-döden-döden. Kan inte sluta tänka på den. 

Jag har alltid tänkt mycket på döden och ibland använder jag den för att göra mig modig. "Vad spelar det för roll om hundra år, vi ska ju alla dö", typ. För, OBS: SPOILER ALERT, vi ska ju det allihopa. Dö. 

Men nu har tankarna trasslat in sig i det riktigt vidriga med döden. Att jag kanske ska dö ifrån min familj. Hur det skulle gå till. Vilken sjukdom? Vilken olycka? 

Och så det andra, onämnbara. Dit går tankarna också, trots att jag motar så att jag blir svettig.

Och så är det som att det står en liten, liten tant i min ena ögonvrå och viftar med jättegula flash cards för att få mig att kvickna till och fatta att vi bara lever en gång och att den tiden är begränsad och det gäller att ta vara på den. Man får inte leva om sitt liv, det är ju det som är själva grejen.

Och så hatar jag att jag är här och nu, i detta mörker, för att Kristian Gidlund har dött. Jag skäms för det. Skäms för att det ska till en svensk person i min egen ålder för att jag ska hamna här. Och så skäms jag för hur jag känner. Skäms för att jag tycker att det är så outsägligt sorgligt att han inte finns mer. Att han fanns för ett par dagar sedan, men inte nu. Att allt han ska komma att skriva redan är skrivet. Jag skäms för att mitt bröst imploderar när jag tänker på det. 

För jag kände inte honom och nu parasiterar jag på sorgen som är för hans nära. Den är väl inte min att ta av?

Och så tänker jag på hans ord om att inte jobba för mycket, inte bråka om pengar, inte låta känslorna stanna i bröstet.

Och så tänker jag att jag ska börja lyssna på den lilla, lilla tanten i ögat nu.

5 kommentarer:

Sofia sa...

Vill skicka en kram bara! Har också känt mig ledsen sen jag hörde om Kristian. Och jag har också känt det som att jag parasiterar. Var skönt att läsa här och känna igen sig lite. Gick på långpromenad i Slottsskogen, det hjälpte mycket!
Och ps. tack för en bra blogg!

Anonym sa...

Känner som du och känner också att det är fel på ngt sätt att projicera på honom. Men samtidigt så var han faktiskt väldigt publik med att han skulle dö, så kanske är det medmänsklighet som gör att vi blir så ledsna. Han har varit offentlig så länge så eg vore det helt sjukt att inte bli ledsen.

Anonym sa...

Jo, det är mörkt där nere och tungt - tungt, tungt.

Men du vet att det lättar, sedan, när det är dags så lättar det (och det finns hjälp att få om det inte lättar på egen hand). Du kommer ta dig ur det, med hjälp av den kraft som du har där inne, samma starka kraft som håller nere lyfter sedan upp.

Om möjligt, gör det vanliga; en promenad, koka kaffe, borsta håret, se en barnfilm.

Kom ihåg att det vänder, och att du är värd allt!

/Freja

Fifi sa...

Jag vet vad du menar. Känner att jag verkligen har låtit mig själv dras in i nån sorg och världens rädsla för död och sjukdom. Tänker så mycket på döda kroppar, på sjukhus och sorg. Fy fan. Hatar det.

Kram

hemvändaren sa...

Tycker att det verkar som att du är en god bit på väg att hitta upp till ytan igen. Du sätter ju jättebra ord på hur du känner och har förmodligen satt fingret på vad som har triggat igång allting. I slutändan kommer det antagligen att leda till någonting gott, och det tror jag var hans tanke med att så öppenhjärtigt dela med sig av sin sjukdom och livet runtikring - att vi andra ska uppskatta livet och göra något bra av det.
Tycker verkligen inte du ska skämmas för hur du tänker och känner, du är fo' real en av de modigaste jag känner som vågar djupdyka i känslosvallet och leva och berätta om det.

Love

/Petra