onsdag 17 juli 2013

It takes a village. Where's my village?

Åh hjälp. I dag känner jag ungefär så här: jag klarar inte en enda dag till av ensamstående föräldraskap med potträning av supertrotsig snart-treåring och spädis i sin andra utvecklingsfas (en fas som verkar vara fem till tio gånger jobbigare än den första). Har precis burit in båda barnen i samma famn, då Bossa kissade på sig och vägrade gå själv. Det var tungt. Fast inte lika tungt som allt himla trotsande nu. Jag veeet att det är naturligt och att det är nu mitt föräldraskap verkligen sätts på prov och att jag ska ha tålamod och att det kommer att komma något gott ur allt, men jag o r k a r snart inte mer. Det är motstånd hela heeela tiden. Även när jag föreslår roliga grejer som att gå ut och leka eller gå till ett museum. Antingen måste jag jaga henne och trycka ner henne i kläderna och sedan i vagnen eller så lägger hon sig på golvet och skriker och blir stel som en pinne eller låtsas som att hon inte har något skelett och gör sig omöjlig att lyfta. För att inte tala om när vi sedan ska lämna lekplatsen/muséet/det roliga. Då låter det som att jag misshandlar henne.

Samtidigt är Ben alltså mitt i sitt andra utvecklingssprång och när det är över kommer han till exempel att ha hittat sina händer och DET ÄR JU FESTLIGT, men det tär ihjäl mig att allt är så jobbigt för honom just nu och att jag inte kan göra något åt det vad det verkar. Alternativt inte hinner göra något åt det, eftersom storasyrran tar all fokus.

Bossa har också börjat med en grej som går ut på att skrika när Ben skriker. Jag ser på henne att hon ler där bakom och alltså fejkgråter och det gör mig vansinnig. Detta är extra kul när vi är ute bland folk.

*måste komma ihåg att djupandas och tänka på att vara en smart förälder*

*måste komma ihåg att hon bara testar mig och att jag inte får tappa det, för då har jag misslyckats med testet*

Det blir mycket teve nu alltså.

Hur som helst. Jag ser en ljusning. För i dag ska Bo och Nils åka till Halmstad och då får jag ett par dagar ensam med Ben. GUD VAD SKÖNT DET SKA BLI.

Och nästa vecka är mina föräldrar "lediga" igen efter att ha varit med sina andra barnbarn (min brors ungar alltså) i fem veckor och då tänker jag åka upp till Värmland och lämna Bossa hos dem.

Obs obs: jag älskar mina barn mer än livet och yadayada. Jag tror inte att det hade varit så jobbigt, detta, om jag inte älskade dem så mycket. Eftersom jag tycker så himla mycket om dem så vill jag ge dem mycket av allt som är bra och mycket mindre av teve. Känner mig så otillräcklig och dålig. Men nu är det som det är.

5 kommentarer:

  1. Åh vad jag bävar för att det är sådär min höst kommer att bli. Även om vi förvisso har förskola då. Men usch alltså. Ffa så trist att vara den stränga tråkföräldern som måste ta en massa strider för att lösa allt med två kids samtidigt. Å min unge är inte ens så förtjust i tv att den kan användas nån längre stund...

    SvaraRadera
  2. Fast du bor i Stockholm, va? Är det inte så, där, att kidsen får gå kvar på förskolan 35 timmar i veckan när syskonet kommer? Det är ju nästan heltid. Är lite avis på det. I Göteborg gäller 15 timmar. Misstänker att Bo kommer att bli sjukt understimulerad i höst. Fast just nu känns 15 timmar som väldigt mycket bättre än ... 0 som vi har i juli.

    SvaraRadera
  3. Yes Stockholm å 30 timmar är det här. Fast jag kommer jobba lite hemifrån å kvalificerar oss därför för heltid om vi så önskar. Därmed inte sagt att vi kommer utnyttja det men skönt med flexibiliteten vid behov. Noll ja...en orimlig tanke. Särskilt om en ska få till amningsro.

    SvaraRadera
  4. Fy fan! Vi verkar ha det samma lika du och jag just nu. E är så satans trotsig att det nästan känns oöverstigligt vissa dagar att hitta på annat än att stanna hemma och titta på Pippi. Men A är i alla fall äldre än Ben och det underlättar så mycket när den minsta kan sitta själv och krypa dit hon vill utan hjälp. Så, det blir bättre!!! (Hej klyscha, men så är det.) Kram!

    SvaraRadera
  5. Fy fan! Vi verkar ha det samma lika du och jag just nu. E är så satans trotsig att det nästan känns oöverstigligt vissa dagar att hitta på annat än att stanna hemma och titta på Pippi. Men A är i alla fall äldre än Ben och det underlättar så mycket när den minsta kan sitta själv och krypa dit hon vill utan hjälp. Så, det blir bättre!!! (Hej klyscha, men så är det.) Kram!

    SvaraRadera