måndag 3 juni 2013

Sov bara tre timmar natten till i går, vilket säkert bidrar till att jag blir förtvivlad så snabbt

I morgon, eller senare i dag blir det ju, är första dagen då jag ska jonglera båda barnen själv, utan hjälp av Nils (som jobbar) eller förskolan (som är stängd).

För att komma i form inför denna stundande utmaning gick jag och la mig med Ben vid niotiden. Han hade då varit vaken i två och en halv timme och började klippa med ögonen. "Perfekt, en amning på det här och han är down like a light" tänkte jag.

Tidsklipp till nu, fem timmar senare. Han har fortfarande inte somnat, men han har visat att han kan skrika precis lika bra som syrran kunde under hennes glansdagar.

Jag har testat att bära runt i ergon, bytt massa blöjor, suttit i rapläge, vyssjat på olika vis, låtit honom sova på mig, ammat till förbannelse och kört runt honom i vagnen i lägenheten. Ingenting funkar. Just nu skriker han inte, men jag känner att det är på gång. Den lilla spända kroppen, som en fjäder, det röda skrynkliga ansiktet, den hysteriska andhämtningen. Jag står inte ut. Var har du ont, mitt barn? Får sådana kolikflashbacks. Klarar inte av det igen. Eller jo, för man måste klara det.

7 kommentarer:

  1. Förlåt för ej ombedd kommentar, så jobbigt när råden haglar. Men det här hjälpte mig: att gråta/skrika är helande för ett barn och deras sätt att hantera om de tex fått för många intryck under en dag etc och behöver inte handla om smärta. Juni var ju en skrikis, precis som Bossa, men skrek bara på kvällarna (3-5 timmarspass) och jag tror inte att hon hade kolik utan mer att det var jobbigt när alla kroppens funktioner skulle utvecklas etc. Det är så fruktansvärt jobbigt och påfrestande och jag kommer säkert få lika mycket panik med nästa barn men hoppas att inte behöva känna att hon skriker för att jag gjort något fel eller inte kan tyda signalerna rätt eller ätit choklad och ammat eller vad som helst utan kan vila i tanken att barn skriker, att jag gör vad jag kan för att hen ska ha det bra och att skriket är helande.

    Gillar denna text: http://detkänsligabarnet.se/2010/vad-ska-man-gora-nar-babyn-grater-aletha-solter/

    Kramar

    SvaraRadera
  2. Åh, lider verkligen med dig! Kram

    SvaraRadera
  3. Tycker Hanna skriver så himla bra! När min unge var liten Skrutt hade hon gråtkalas varje kväll mellan sju och midnatt och för mig hjälpte det otroligt mycket att tänka på att hon och jag var på samma lag, "vi vill lika mycket båda två att detta ska gå över, hon vill också sova men kan inte, vi hjälps åt" osv. Det låter fånigt men tog faktiskt bort upplevelsen av att man kämpar mot något.
    Sen körde jag stenhårt med Semperdroppar samt korvmetoden; rulla ihop en liten handduk till en hård korv, lägg barnet på mage över korven och buffa på rumpan i en rytmisk (och ibland ganska hård) rörelse. Du lär märka på en gång om Ben tycker om det.

    Lycka till, glöm inte att andas och dricka vatten! Kram!

    SvaraRadera
  4. Å fy nej? Klä av naken och "kolikgreppet" funkade inland på Kaja minns jag. För att få henne att sluta skrika alltså, inte för att söva ...

    Hoppas han somnar och det går bra idag i alla fall. <3

    SvaraRadera
  5. Åh, flashback till de första två månaderna med Stella. Nattvandrade med henne i selen flera timmar varje natt och hon skrek om vartannat och somnade sällan före tolv-tre på natten. :-(

    Har tyvärr inga bra tips. Eller jo, Ben kanske också gillar "One more time" med Daft Punk som Stella ville strecklyssna på... eller nja... (fast jag har lite svårt för den låten nu)

    SvaraRadera
  6. Tack för råd och fina kommentarer!

    Jag ska verkligen försöka tänka så oftare; att det är något vi ska ta oss igenom tillsammans, Ben och jag. Minns att jag tänkte så med Bossa (när jag inte hade total panik och ville fly).

    Nu, på dagen, kan jag enkelt peppa upp mig med tankar om att det är övergående och att det kommer att bli mycket bättre om drygt två månader när han kan börja ha en dygnsrytm och man kan införa rutiner. Men om natten är det svårt att hitta den där peppen...

    Är nog faktiskt ganska traumatiserad efter Bossas kolik också. Den påverkade oss nog värre än vad vi fattat.

    SvaraRadera
  7. Jag får så ont i magen när jag läser det här. Jag har också haft skrikbebis och vet hur hemskt traumatiserad en kan bli. Du har fått massor av bra tips här. Hoppas något hjälper. Och stor stor kram till dig! Kämpa på! Du är så jäkla stark och bra!

    SvaraRadera