tisdag 28 maj 2013

Den postgravida kroppen

I går var det två veckor sedan Bubba forsade ut ur mig förvånansvärt kort efter att jag fattat att värkarna faktiskt dragit igång. Tänkte att det är läge för en uppdatering om mitt tillstånd. Precis som förra gången jag var gravid och födde barn gick jag upp nästan 30 kilo i vikt och sprack upp i underlivet (men inte anus, tur) vid förlossningen.

Hur mås det då, 15 dagar efter att jag slutat vara gravid?

-  Vikten: ungefär minus 15 kilo jämfört med när jag var som mest höggravid. Åtta kilo försvann vid förlossningen, sju de nästföljande två veckorna. För att komma i mina gamla kläder bör jag bli av med 10-15 kilo ytterligare, men no stress.
- Underlivet: jättebra! Förra gången kunde jag knappt sitta första veckan och konsumerade microlax som om det inte fanns någon morgondag. Vågade inte göra någon damage control alls de första dagarna och när jag väl kände efter i duschen var det som att dra fingertopparna över en kasslerstek. Den här gången kunde jag sitta, gå och bajsa på direkten och när jag kände efter, efter bara någon dag, var det nästan som vanligt. I dag är det som att jag är helt återställd, förutom att det kan ömma lite när jag promenerar långt eller snabbt.
- Avslaget: varierande i både mängd och kvalitet. Vissa dagar kommer det knappt något alls och vissa dagar kommer det ut stora koagulerade mördarsnigelliknande blodklumpar. Hoppas att det är i sin ordning. Ska fråga BVC-sköterskan när jag och Bubba går dit i morgon.
- Magen: ser fortfarande ut som en gravidkula. Men inte så mycket att folk skulle våga fråga om jag är på tjocken, tror jag. Jag lyder Olga Rönnbergs råd om träning efter förlossning och ägnar rätt mycket tid varje dag (man kan göra andra saker samtidigt) åt att försöka "hitta mina magmuskler".
- Tuttarna - ömsom stora, stinna och mjölkfyllda, ömsom lite mindre och mjukare. Alltid med tydliga blodådror och jättestora bröstvårtor. Ska bli "spännande" att se hur de ser ut när jag är färdigammad.
- Psyket: bra - nu. Första dagarna kände jag ganska mycket så här: "Herregud, vad har vi gjort mot stackars Bossa?!". Kändes som att vi var värsta skurkarna som vänt upp och ner på hela hennes värld och jag tyckte så synd om henne som var helt maktlös. Det är bättre nu. Hon älskar verkligen sin lillebror. Att hon blivit supertrotsig mot oss kan vi ta, så länge hon är gullig med Bubba.

5 kommentarer:

  1. Härligt att du mår så bra. Det gjorde jag också. :) Lättare med tvåan på typ .. alla vis? Utom kanske den lilla petitessen att ha två barn. Hehe.

    Kaja har alltid varit snäll mot Ilon också. När hon har "slagit" henne har det varit 90 % i misstag och 10 % trots/uppmärkhetssökeri från oss. Det sker bara när hon är övertrött och härjig. Ilon har aldrig märkt att Kaja gjort något heller. Oftast brukar det vara "klappa syster Pilon" och bara gull.

    SvaraRadera
  2. Håller med föregående talare: fantastisk blogg!!! Och gött att kroppen är så på G!

    /väntar första bebbo om sisådär tre veckor

    SvaraRadera
  3. Åh vad jag gillar att du skriver så här. Ärligt och rakt och utan krusidull.

    Kände exakt likadant första tiden när H föddes. Hade extremt mycket ångest över att vi hade pajat storebrors sköna tillvaro. Fast det var nog lika mycket ångest över att min egen sköna tillvaro pajats?

    SvaraRadera
  4. Mördarsnigelliknande!!! Fantastisk metafor, förstår precis!

    SvaraRadera