onsdag 17 april 2013

Where are we now

Usch, jag är less på att vara sjuk nu. Har varit hemma i dag också. Kände mig lite bättre än i går och testade att hänga tvätt samt städa i köket. Det resulterade i kallsvettningar genom kläderna och en nästan-svimning.

Mår dock helt okej så länge jag sitter/ligger still. Så om kvällen och natten är snäll mot mig tänker jag return to the living (till jobbet) i morgon. Vsg för info.

Annars då?

Jag är så himla glad för alla kommentarer jag fått på mina krisinlägg. Jag får ju ångest av allt och har tänkt några gånger att jag kanske går över gränsen till vad som är för privatgeggigt ibland. Samtidigt så håller jag ångesten stången genom att formulera mig kring den, så ... det får vara.

Jag tänker mycket på det där med att förhållandet "måste" funka och vad man kanske står ut med (obs: både han och jag) pga måstet. Sandra sa en bra grej, tycker jag. Att man under småbarnsåren kan komma överens om att ta en paus i förhållandet. Alltså inte som i att man inte är ett par, men som i att man pausar i förväntningar och uppvaktningar. Det tycker jag låter vettigt. Och vi har nog en outtalad överenskommelse om det. Inte för att jag någonsin har förväntat mig att bli uppvaktad. Blir generad av tanken på att bli uppvaktad. Men innan vi fick kid(s) så kunde vi ju vara cirka 1 000 procent mer spontana när det gällde att hitta på grejer ihop han och jag och det måste ju vara okej att vi inte gör så mycket grejer tillsammans nu. Och det måste också vara okej att vi sätter oss vid varsin dator och inte pratar med varandra alls när Bossa har somnat om kvällarna. För att vi inte orkar mer än så. Det är okej.

Fast några grejer måste vi nog "ta tag i", hur jobbigt det än är. Innan jag fick Bo trodde jag aldrig att jag skulle ta ord som "jobba på förhållandet" (eller "egentid" eller "vardagspussel" eller "vad gjorde jag med all min tid förut?") i min käft, men nu är jag visst här. Det får också vara okej.

Nu måste jag hämta Bossa.

5 kommentarer:

  1. Jag och min man har som överenskommelse att graviditeterna och första året med bebis är piss för relationen och att vad som än händer så står vi ut under denna period (nåja, inte exakt vad som helst så klart!). Då kör vi familjegrejen. Men sen när alla börjar sova igen, när hormoner och humör inte åker upp och ner, då kan vi börja hitta på saker igen och börja vara annat än FAMILJEN AB.

    Nu när Stella är 1,5 år har vi börjat gå på dejt igen och det är ju så roligt att få sitta och prata ostört i två och en halv timme innan det är dags att återvända hem till barnvakten och ungarna som fortfarande är vakna typ... (Stella somnar sent på kvällarna och Molly sover inte på dagarna, så vi är i princip aldrig själva om vi inte har barnvakt)

    Nu har ni ju en omtumlande tid framför er som blivande tvåbarnsföräldrar och det kan ju ta lite tid att få ordning på allt igen. Men det som Sandra sa som du skrev låter ju bra!

    Krya!!

    SvaraRadera
  2. Uj uj jag har inte orkat/vågat kommentera pga detta är ett så jobbigt ämne. När man har det bra i relationen vill man knappt tänka på dåliga tider liksom.
    Men vi krisade så in i bängen första åren med storebror. Det är mycket därför vi har nästan 6 år mellan våra barn, jag tänkte bara att överlever vi den här barngrejen med förståndet och förhållandet i behåll så ska vi inte utmana ödet genom att skaffa ett till. Sen kände vi ju att vi ville det ändå men det tog tid…

    Sen håller jag till viss del med om att man får tänka att första året är värst och då får man vara beredd på att det är lite undantagstillstånd och paus över livet och relationen. MEN samtidigt måste jag säga att det är ju inte så att det pangbom blir asmycket lättare när de är större… Jag som har både en 8-åringt och en 2-åring känner mig rätt slutkörd och då inte pga av vaknätter utan mer pga föräldramöten, utvecklingssamtal, fotbollsträning, veckopengskonflikter, ordna-freaking-loppis på dagis, packa matsäck till utflykter osv.

    Jag tänker att det på sätt och vis är bra (!) att ni krisar lite nu. Eller inte att det är bra att ni mår dåligt, men att ni börjar tänka på och jobba på saker, att ni har tid att fundera på en strategi för att få det att funka bättre. För det kan bli tufft med två småbarn.
    Även om vi har stor åldersskillnad och därmed hade en rätt självgående storbarn hemma så upplevde jag att det var jobbigt att få barn nummer två. Den tid man innan kunde dela rakt av försvann liksom en period, det där att du kan gå till parken med barnet så går jag på stan funkade helt plötsligt inte på samma sätt utan istället kanske man måste ta ett barn var. Så den där friheten och smidigheten vi hade upplevt några år försvann och det var jobbigt.

    Ja vad skulle jag komma fram till… Poängen var nog att det är bra att ni jobbar på att bli bättre men att man inte ska tänka för mycket att det blir bra så fort de slutar vara bebisar för det är tufft då med av och till.

    Och krya på dig!

    SvaraRadera
  3. Tack för era ord! Det är så himla intressant och skönt och betryggande att höra hur andra har det. Och framför allt hur andra fixar det.

    Karin - jag har tänkt rätt mycket på det där med hur svårt det kommer att bli att ge och få tid för sig själv när nästa barn kommer. Är livrädd för hur det kommer att bli!

    SvaraRadera
  4. För egen del har jag tagit med med Ilon på "allt" jag gjort pga ammar och hon är rätt enkel. Hon har följt med till stallet, på dop, arbetsintervju, kalas mm. Det går ju inte om man får en skrikig men med henne funkar det bra. Det kanske är jobbigt ibland att alltid ha henne med/på mig men det är ju bara en period och sedan saknar man när de är små och ammar så man slipper tänka på mat, och de kan sova lite var som. (Ska man ta med Kaja måste msn ju planera måltider och sovstund med mera.)

    Redan nu kan jag vara borta någon timme utan att behöva pumpa/fixa ersättning. Jag vet ju att jag kommer kunna vara borta längre i framtiden så det stressar mig inte så mycket nu.

    SvaraRadera
  5. Vilka kloka kommentarer du fått!
    Stor kram och hoppas att allt blir bättre

    SvaraRadera