måndag 15 april 2013

Don't stop imagining, the day that you do is the day that you die


Jag skäms lite för mitt senaste inlägg. Skriva a utan att skriva b, sådär. Vara dramatisk och gränslös utan att egentligen säga något.

Får skylla på det där med att jag inte sovit någonting alls på ett dygn.

Men vad svårt det är. Relationen. Att vara ihop och vara snälla mot varandra.

Varför ska det vara så svårt? "Det räcker väl med att man vet att man gillar varandra." Fast det gör ju inte det. Inte med barn och jobb och hem och allt. Inte för oss i alla fall. Inte för mig.

Jag vill inte berätta exakt vad som hände i går natt, för det skulle  bli en ensidig skildring av händelsen och det vore inte särskilt rättvist. Men det handlar om svåra grejer. Förväntningar. Olika inställningar till livet. Känslan av att vilja att den andra ska välja på ett annat sätt, men insikten om att det inte går att säga åt en person hur den ska prioritera eller välja. Känslan av att bli bortvald. Känslan av att inte ens vara omtyckt.

Vi har pratat nu. Det är bättre nu. Fast jag kan inte komma över att det fortfarande känns rätt dark. Hur mycket är man okej med för att det är lättast så? För att man så gärna vill att det ska vara bra? För att alternativen är för ... jobbiga?

Det är inte som att vi enkelt skulle kunna ta en paus från varandra. Skulle en av oss bo på soffan hos en kompis? Hur gör vi då med våra minituöst avvägda hämtningar och lämningar? Hur gör vi när förlossningen sätter igång?

Det är svårt att bråka i ett förhållande som "måste" funka. Det är svårt att ens kunna prata igenom det som hänt med en 2,5-åring i lägenheten. "Okej, klockan 20:30 när Bossa sover får vi sitta ner och reda ut det här. Men låt det gå hyfsat fort, för jag måste gå och lägga mig för att orka med morgondagen."

Jag blev sjuk på riktigt också. Ont i leder och huvud och nacke och hals och snorar som ett barn. Är hemma i dag och minst i morgon också. Glider in och ut ur sömn och kollar serier. Rätt skönt, i allt det jobbiga.

6 kommentarer:

  1. Jag får ont i magen av att läsa deg här, för jag känner igen precis allt. Precis. Och det kan komma att bli värre när bebisen är här. Aldrig har jag varit med om en större kris som under dom tre första månaderna i Edgars liv. Men vi kom överrens om en sak, och jag har upptäckt att många håller med. Under småbarnsåren får man ta en liten paus i relationen. Inte paus på så sätt att man flyttar isär och håller på. Men pausa i förväntningar och uppvaktning. Det är skitjobbigt och svårt att få ihop allting. Men jag vet hur det är när man vill att någon annan ska prioritera och välja annat. Fy fan. Allt är svårt! Men det blir bättre. Nu kan jag ju inte svara för er relation, men för de allra flesta blir det bättre. Jag tror på att prata mycket mycket om allt innan det växer inuti och blir en stor bomb. Boka in familjemöten en gång i veckan och prata om det som behövs. Det låter töntigt, men kan vara livsviktigt för relationen. Och du, en stor stor kram!

    SvaraRadera
  2. Ja fy sjutton vad jobbigt det vore om man skulle gå skilda vägar nu. Skulle man ha barnen varannan vecka? Skulle jag inte få träffa mina barn varannan vecka? Klarar typ inte av att tänka på det. Men jg skulle bli rätt ful i en vårdnadstvist. Det är ju rätt svårt att ha två barn tillsammans. Tänk allt ensam. Hämta lämna tvätta städa läsa böcker borsta tänder laga mat byta blöja. Och inte få dela med någon vad ens små gryn gjort för framsteg.

    Själv är jag ingen romantiker och tror inte att min kille uppvaktat mig? Vi brukar inte heller sägs "jag älskar dig" eller så. Actions speak louder than words. I småbarnLivet betyder det sovmorgon, en god middag, att få slippa vara den som är den ansvarsfulla hela tiden. Hellre det än rosor och choklad.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Alltså jag menar inte heller rosor och choklad som uppvaktning. Jag menar också sånt som du nämner men som ibland inte ens hinns eller orkas med.
      Men jag är en jävla bekräftelsetönt och måste höra, även om han alltid visar, att han älskar mig annars tror jag att han lämnar mig vilken minut som helst. Stark och självständig och allt sånt b

      Radera
    2. Det låter som en äkta kräfta det!! (Visst var du kräfta?)

      Ja det är olika men att få den andra att orka och hålla varandra om ryggen är ju det viktigaste? Inte vara en jävla jävel. Inte okej!!

      Radera
  3. Hoppas du blir av med den dör dark känslan och att allt löser sig! Men fan, det är svårt ibland, särskilt när det är barn med i bilden.

    Kram

    SvaraRadera
  4. Men vad bra att ni vågar prata och inte bara gömmer allt inom er eftersom det inte verkar som om det finns så många alternativ. Heja er. Och heja dig som vågar skriva sådant här, och inte bara beskriver de svåra med överslätande ord för att snabbt gå vidare till nästa ämne. Tack.
    Hanna

    SvaraRadera