måndag 12 november 2012

Det är så mycket som ska klaffa. Som när ett universum bildas nästan.

Det är svårt att blogga när det enda jag tänker på är om barnet i magen mår okej eller ej. Det blöder lite varje dag och jag kan inte, kan inte, kan inte släppa det som hände för snart två veckor sedan. Varje gång jag reser mig, speciellt på jobbet, tänker jag att det ska klafsa till. Och när det gör ont i magen, vilket det gör titt som tätt, blir jag supernojig. 

Förra gången var jag jätterädd för missfall de första 12 veckorna. Vågade knappt bajsa. Men så fort jag gick in i vecka 13 var det klackarna i taket. Jag och Nils firade med middag på Texas Longhorn, kommer jag ihåg. Och bio. Och sedan tänkte jag inte att något kunde gå fel en enda gång under resten av graviditeten, tror jag. Jag hade ju klarat den första trimestern, ju! Vad kunde hända?

Nu tänker jag väldigt mycket på allt som kan hända. Det äter upp mig lite.

I morgon ska vi få träffa läkare och göra en ultraljudsundersökning. Det är nog bra. Hoppas att det är bra.

6 kommentarer:

  1. Förstår att du är orolig. Försök ändå att inte låta det äta upp dig. Det är så himla ovärt att oroa sig för saker innan de har hänt, ifall de inte händer har man oroat sig i onödan och händer de så har man tagit ut det i förskott och får uppleva eländet två gånger. Lätt att säga men svårt att leva efter, jag vet. Jag hejar dock på dig. Hoppas att du blir lugnad av besöket i morgon. // Kraaaam från kusse

    SvaraRadera
  2. Håller tummarna att ultraljudet går bra och att du kan känna dig lugnare efteråt!

    SvaraRadera
  3. Usch vad jobbigt. Hoppas det går bra imorgon! Håller tummar med mera!

    SvaraRadera
  4. Bra att ni ska göra ultraljud och träffa läkare i morgon. Hoppas allt går bra!

    SvaraRadera
  5. Jag förstår att du är orolig! En sån grej fäster ju sig i minnet och kroppsminnet. Jättejobbigt!

    När jag äntligen blev gravid igen efter tre missfall så var jag helnojig graviditeten igenom. Vågade liksom inte tro att det skulle gå vägen. När jag väl kom över vecka 24 så började jag oroa mig för dödfött eller prematurt barn istället. Det fanns liksom ingen ände på oron. (mitt bästa tips mot oro och ångest är att visualisera hur det är att hålla bebisen, att tänka på att man är på en lugn och trygg plats och liksom ändra känslan i kroppen, så att den blir lugn och harmonisk. För jag kunde aldrig resonera bort oron genom tankar, det blev bara ett virrvarr av tankar).

    Kan tänka mig att många tycker att oron är värre andra gången också, för då vet man ju liksom vad man får (hur det är att ha barn).

    Men hoppas att du känner dig lugnare efter ultraljudet!

    SvaraRadera
  6. Det kommer nog gå bra ska du se, man kan småblöda lite men jag förstår att du oroar dig. Hoppas ultraljudet lugnar och visar att läget är under kontroll så ni slipper våndas!:)

    SvaraRadera