torsdag 18 oktober 2012

Ett inlägg med massa parenteser

Vilken vab-dag jag har haft!

Eftersom Bossa varit glad, trots över 39 graders temperatur, har det inte varit jobbigt och oroligt att vara hemma med sjuklingen. Tvärtom har det varit mysigt. När Bossa blev för rastlös för att kolla på film (dagens filmer: Totoro och Robots) bäddade jag ner (spärrade in) henne i vagnen så att hon inte kunde springa runt och härja (hon fattar inte grejen med att ta det lugnt, trots febern) och promenerade i två och en halv timme och lyssnade på pods. Hon gillar att sitta i sitt lilla rum och kika (cykelvagnen som vi använder går liksom att stänga helt, men hon kan titta ut genom "fönstren"). Och jag gillar att gå omkring i Majorna och lyssna på folk som pratar om saker som hänt i veckan.

Förutom promenad och film har jag hunnit hålla koll på jobbmejlen, tvättat en maskin med massa smått (i tvättmaskinen i lägenheten) och tre maskiner med massa stort (nere i tvättstugan), bytt sängkläder i allas sängar, lagat matlådor, skurat badkaret, sorterat och rensat i både Bossas garderob och garderoben vi har sängkläderochdiverse i, plockat fint i sov- och vardagsrummet, städat köket, rensat bort mjölbaggar ur skafferiet och handlat. Gick till Bönor och bagel och köpte frysta bagels. Älskar att ha cafébröd hemma.

Dock: så fort Nils kom hem transporterades jag tillbaka till när jag var föräldraledig och så jävla sur. Då den omedelbara_uppskattningen_av_städad_lägenhet_och_tvättad_tvätt_och_duktig_fru uteblev blev jag OERHÖRT BESVIKEN och började känna ångesttrycket över bröstet och de elaka orden på tungan.

Men jag gick inte ner mig i det. För, och ursäkta klyschan nu, livet är faktiskt för kort. Jag kanske dör om ett år eller om 50, men jag ska dö och alla ska dö och vi finns tillsammans en kort stund och ingen vet vad som händer sedan. Jag vägrar göra livet värre än vad det behöver vara.

Så. Slut på klyscha.

Eller förresten! Jag såg Mr Nobody rätt nyss och den var lika delar fantastiskt hoppingivande som skitjobbig att se och två gånger sades det citat som var så bra (tyckte jag då) (eller vad fan, det tycker jag nu också) att jag pausade filmen och skrev upp dem.

Här:

"As long as you don't choose, anything is possible."

Och:

"I'm not afraid to die, I'm afraid I haven't lived enough. It should be written on every school chalkboard, 'Life is a playground or nothing'."

Så, nu är jag färdig.

Ps: på tal om att livet är kort ska jag nu titta på del två av Kobras tudelade dystopitema om folk som förbereder sig för jordens undergång nu den 21 december. Älskar sådant.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar