torsdag 6 september 2012

Something's gotta give

Den här veckan har inte varit något bra, mood wise. Jag har tänkt extra mycket på tidens och livets förgänglighet och bara tillåtit mig att gräva ner mig i paniktankarna, i stället för att göra något åt det.

Har förvisso gjort det där jag måste göra för att orka upp i tid att vara på jobbet före åtta: lagt fram kläder kvällen före, förberett matlåda, placerat nycklar, glasögon och jobbmobil vid ytterdörren så att jag inte glömmer. Och så allt det där andra. Jobbat, stuckit från jobbet strax efter fyra, hämtat Bossa, lagat mat, upprätthållit någon slags pigghet fram till dess att Bossa gått och lagt sig ... men sedan: vältrat mig i soffan med onyttiga saker i käften och dåliga tankar i huvudet. Fram till cirka klockan 21, då jag gått och lagt mig men absolut inte somnat.

Drabbas så hårt av doftminnen och liknande också. Som i dag, när jag stack kniven i en korv med vegetarisk ärtsoppa. Det var jättelänge sedan jag åt sådan, men när jag bodde i Stockholm, och särskilt den perioden jag bodde inneboende hos min kusin Johanna på Åsögatan, åt jag det varje dag. Alltså på riktigt: varje dag efter jobbet. För att det var enkelt, nyttigt och framför allt billigt. (Tjänade 21 000 i månaden (som reporter på Expressen) och veckopendlade med SJ till Göteborg, såatte ... var inte så rik.)

Hur som helst. Det känns så himla konstigt att jag har bott i Stockholm och ätit ärtsoppa i flera år. Vad betydde det? Vad gjorde det för avtryck? Måste allt göra avtryck? Varför finns vi? Osv.

Hörde något om att det varit fullmåne två dygn på raken och att det bara händer vart trettionde år. Kan det vara det som spökat?

Nu ska jag i alla fall lyfta stjärten från soffan och gå ut och gå. Trots att det är kväll och jag är trött och det regnar ute. Någonting måste ju hända här.

Ps: en bra grej hände i dag ändå: testade vegetariskt bacon i ärtsoppan och det var väldigt gott.


5 kommentarer:

  1. Usch. Hoppas lågheten går över snart! Bra att vegbacon var gott! :*

    SvaraRadera
  2. åh, kram.
    och tack för fin kommentar på mitt deppinlägg igår. det hade kunnat bli ännu deppigare och ännu ärligare men man måste ju hålla nåt för sig själv också, eh...

    SvaraRadera
  3. Någon slags gasbildning kanske det resulterade i? Inte för att jag märkte såna tendenser, och det är ju heller inte ngt bestående avtryck. Herregud vad länge sen det måste vara förresten, 7 år sen typ (??) o herregud vad underbart det vore att bo i samma stad igen.. kram kusse

    SvaraRadera
  4. Åh, känner verkligen igen det där. Just nu är jag inne i någon slags förtids 30 årskris, typ "vad har jag gjort av mitt liiiiiv typ ingenting!" yadayada. skäms så för att jag räknar minuterna tills Eila ska gå och lägga sig vissa dagar så att jag bara får lite "tid för mig själv". tid som jag förvaltar genom att äta glass direkt ur paketet och känna mig allmänt misslyckad och panikslagen inför det här jävligt nära förestående tvåbarnsprojektet.

    SvaraRadera
  5. Olga - det känns redan bättre.

    Bondhustrun - tack för dina fina ärliga inlägg. Du skriver så det känns, du.

    Johanna - åh nej, fes jag mycket?!!! Det gjorde jag säkert. Men visst, det känns som så länge sedan. Det hade varit SÅ härligt att bo i samma stad igen. Tyvärr är sthlm highly unlikely för oss.

    Men Ewonne, du gör ju en MASSA bra saker. Tjejkraft till exempel! Och dina kids! Men jag vet, det är hemskt lätt att hamna i di där tankarna. Jag gör det ju själ hela tiden. Så jag vet att jag kastar sten i glashus när jag säger cut yourself some slack. Men gör det ändå. Kram.

    SvaraRadera