fredag 21 september 2012

Ändå inbillar jag mig någonstans att jag har gott självförtroende?

Jag har varit yrkesverksam i drygt sju år nu och är ungefär sämst av alla du känner på att hantera jobbstress. Borde jag inte snart lära mig att allt ordnar sig? Det gör ju alltid det. Ändå blir jag som paralyserad av skräck för att misslyckas när det blir mycket eller luddigt att göra och så orkar jag absolut inte göra någonting annat utöver jobbet överhuvudtaget. (Därför undermåligt bloggeri här, även om jag vet att det är tjatigt att tjata om det.)

Fast när det är lite för lite att göra är det nästan värre, för då oroar jag mig för att jag inte gör rätt för min lön och bygger upp starka övertygelser att de som bestämmer ska låta mig gå när som helst eftersom jag blivit redundant.

Jag är inte särskilt stabil, som ni förstår.

Men OERHÖRT plikttrogen.


Nu ska jag låta den här maträtten (fylld färsk pasta med sås på schalotten- + vitlök, smör, parmesan, grädde, tryffelolja och basilika samt vitlöks/parmesanbröd) halka ner i magroten och vagga mig in i helg-mode.


3 kommentarer:

  1. Åh jag har också ständig jobbångest nästan. Inför mig själv vet jag egentligen innerst inne att jag är kompetent och duktig osv osv, men rädslan ligger i att ANDRA inte ska tycka det. Så känner mig som en väldigt liten människa då. Blä och blä.

    SvaraRadera
  2. Alexandra Emanuelsson22 september 2012 13:13

    Kändes som att det var jag själv som kunde ha skrivit det där! Duktigflickakomplex heter det visst också har jag förstått. Suck. Men medvetenhet om det hela kanske hjälper lite från totalt haveri när det är som värst?

    Vill för övrigt tacka för en enormt bra, härlig och uppfriskande blogg. Jag gillar ditt språk och din sköna humor, får mig alltid på gott humör. För fyra månader sen blev jag själv förstagångsmamma till en liten gosse och började då slaviskt ta mig igenom ditt arkiv av gamla Bossabebisinlägg. Tack för tips och stöttande, peppande och befriande läsning där alltså. Sen gillar jag att du och din familj bor i Gbg också så att jag får läsa och se sköna bilder från bästa staden, eftersom jag själv kommer därifrån men numera lever i exil i Skåneland (Malmö).

    Tack och på återhörande Maria!

    /Alexandra

    SvaraRadera
  3. Anonym - vi måste jobba på det där, du och jag.

    Alexandra - hjälp vilken fin kommentar! Tack för att du gjorde mig alldeles generad och glad. Fina du.

    SvaraRadera