onsdag 29 februari 2012

Varning: inlägget innehåller långa meningar.

Buhu, Bossa vill inte somna trots att hon inte sov någonting alls i dag på dagen och Nils är hos Jocke och kollar på fotboll och nyss när jag tog upp skrikapan för att vyssja henne så SLOG HON MIG I ANSIKTET och jag vet inte om det var riktigt menat som ett så hårt slag, men det gjorde ont. På flera sätt.

Jag vet inte om det är att jag är skadad efter koliken, men jag får PANIK av att inte kunna få henne att komma till ro.

Dessutom är jag rädd att Nils inte tycker om mig längre. Eller, jag vet att han gör det, för när jag frågar så säger han att han gör det och jag tror inte att han ljuger. Men att jag har blivit en sådan som frågar? Och som varje dag har för höga förväntningar på tvåsamheten?

Exempel på vanligt förekommande scenario: jag går och längtar efter att komma hem eller att Nils ska komma hem eller att han ska vakna och så kanske jag har gjort något extra fint som att storstäda lägenheten eller gått upp med brokig Bossa trots att det inte var min ur eller köpt en present eller vad som helst. Nästan varje gång förväntar jag mig en STOR reaktion på hur fantastisk jag är. Och om jag inte får den, för att Nils till exempel är ... trött, så blir jag så fruktansvärt snabbt på dåligt humör. Och så börjar jag fråga om Nils är sur och hur det är med HANS humör och det är ju början på en spiral som aldrig slutar bra.

Så här är det alldeles för ofta nu. Jag blir iskall när jag tänker på hur ofta det är så.

JAG VILL INTE VARA EN SÅDAN SOM SKAPAR DÅLIG STÄMNING. Men jag vet också, för jag läser böcker och ser på film, att det är jättesvårt att bryta sådana mönster och att den som är den som konstant har för höga förväntningar eller ställer frågor som "tycker du om mig" själv sällan kommer på hur hen ska bryta det.

Blä. Blä på mig.

Okej, bra sak: Bossa har varit tyst sedan jag började skriva det här inlägget. NEJ NU HOSTADE HON.

Ska sluta upp med det här liverapporterandet från min kväll nu.

Hej på er.

11 kommentarer:

  1. Åh vad jobbigt, tror att jag vet precis hur den där känslan känns, som en ilning inuti. Aj.

    Juni hade skrikperioder om kvällarna och jag får också panik när hon är missnöjd idag, det är nog inte så konstigt. Men jobbigt.

    SvaraRadera
  2. Kära kära vännen!
    Allt känns igen. Det där med att liksom nästan se sig själv utifrån att NU pajar jag allt med min surhet. Men man kan inte sluta.

    Och det där första har hänt två gånger här precis nyligen. Att Harry slagit till oss eller storebror. Tror det är nån sorts frigörelse-jag-är-en-egen-person-fas. Testa att vara dum och se vad som händer.

    KRAM

    SvaraRadera
  3. Jag är den i mina förhållanden hittills som slutat tycka om först och skulle typ inte våga (?) fråga om det om jag undrade. Har iofs tvingat min kille att säga att han älskar mig men det var mer som terapi än bekräftelse.

    Annars är Kaja likadan nu. Kan det vara att de minskat sitt sömnbehov? Tänker att Kaja kanske inte behöver två lurar längre? Kan det vara så för Bozz; att hon sover för mycket?

    SvaraRadera
  4. men är det inte också lite så att de höga förväntningarna är resultatet av att man är lite svältfödd på, ja jag vet inte, uppmärksamhet, bekräftelse, att bli sedd... och så har man det behovet, och för att få reaktionen man behöver fixar man någonting mysigt eller kul eller vad det nu är och då är det väl inte så konstigt att man blir frustrerad eller faktiskt lite förtvivlad om man inte ens kan få det när man liksom gjort allt arbete själv. jag tycker inte att det är ett konstigt behov i ett förhållande att känna sig sedd, vald, att det märks att ens partner uppskattar en, att det är ett aktivt val man fortsätter göra att vilja vara tillsammans med den. och då menar jag inte att man ska ge varandra presenter varje dag eller vara värsta monstret på något sätt, men att man får varandra att känna sig.. uppmärksammade. och min poäng är att om man bara anstränger sig lite lite lite på den punkten så kommer man så himla långt. tror jag. det räcker liksom med att det är något oväntat, fint, som får en att bli varm någon gång då och då för att det där jobbiga ska lägga sig, som bara blir jobbigare ju mer man försöker förneka det, och sig. och där måste man hjälpas åt som par. det kanske inte ligger för alla att komma med en present eller ett kul förslag ibland men då tycker jag faktiskt att man får jobba på det. nu blev detta lite svamligt men såhär har jag i alla fall upplevt det ibland och då har allt känts så jävla mycket bättre när jag bara känt att min kille har ansträngt sig lite för mig också, precis som jag gjort för honom. då har jag blivit helt lugn med andra förhoppningar och förväntningar och bara känt mig helt trygg och glad. jaja, godnatt! :)

    SvaraRadera
  5. Känner igen dubbelmycket. Min äldsta unge har alltid varit extreeeeemsvår att natta, minns de där hemska kvällarna, särskilt runt 1,5 år, med fasa i kroppen. Huh.

    Och kärleksgrejen: känner också igen. Massor. Men tänker också att ibland är det en projektion? Man är osäker på sina egna känslor för tillfället men "överför" det på den andre och tänker att det nog beror på att han inte är så kär längre? Jag säger inte att det är så. Men det kan vara, ibland. I perioder.

    SvaraRadera
  6. Att vara snäll och omtänksam kommer tillbaka som en vind från helvetet.
    Get a Termos,now!

    SvaraRadera
  7. Gud vad jag älskar att ha blogg när jag får sådana här kommentarer, med både pepp och tips.

    Hanna - usch för det där ilet! Ibland hör jag en liten röst samtidigt och den säger: "det här är början till slutet". Som att det är en film och att allting är förutbestämt.

    Karin - det är det värsta! När man (jag) liksom veeet att jag förstör, men kan ändå inte hejda mig.

    Olga - jag har inte varit sådan här förut! Hatar det. Angående sömnen så sover Bossa en gång per dag och det känns svårt att börja ta av den luren. Men jag är rätt säker på att det är hostan som ligger bakom senaste tidens sömnsvårigheter och jag hoppas till alla gudinnor att den tar slut snart. Helst i dag, så att jag och Nils kan åka till Köpenhamn med gott samvete till helgen.

    Kim - du säger det så bra, så bra. Det lugnar mig på något vis att höra det. Tack för att du tog dig tid att säga det.

    Bondhustrun - intressant analys. Jag har inte tänkt på det så förut, men det är nog inte helt omöjligt att det är så. Att jag projicerar. Jag ska tänka på det framöver.

    Stefan - men nej! Jag vill inte tro att det ska vara så. Hur som helst så tror jag inte att vi ska föra in en fjärde part i det här just nu. Även om det skulle vara en ovanligt fin kanintax.

    SvaraRadera
  8. Gud vad jag älskar att ha blogg när jag får sådana här kommentarer, med både pepp och tips.

    Hanna - usch för det där ilet! Ibland hör jag en liten röst samtidigt och den säger: "det här är början till slutet". Som att det är en film och att allting är förutbestämt.

    Karin - det är det värsta! När man (jag) liksom veeet att jag förstör, men kan ändå inte hejda mig.

    Olga - jag har inte varit sådan här förut! Hatar det. Angående sömnen så sover Bossa en gång per dag och det känns svårt att börja ta av den luren. Men jag är rätt säker på att det är hostan som ligger bakom senaste tidens sömnsvårigheter och jag hoppas till alla gudinnor att den tar slut snart. Helst i dag, så att jag och Nils kan åka till Köpenhamn med gott samvete till helgen.

    Kim - du säger det så bra, så bra. Det lugnar mig på något vis att höra det. Tack för att du tog dig tid att säga det.

    Bondhustrun - intressant analys. Jag har inte tänkt på det så förut, men det är nog inte helt omöjligt att det är så. Att jag projicerar. Jag ska tänka på det framöver.

    Stefan - men nej! Jag vill inte tro att det ska vara så. Hur som helst så tror jag inte att vi ska föra in en fjärde part i det här just nu. Även om det skulle vara en ovanligt fin kanintax.

    SvaraRadera
  9. Guldmazarinen1 mars 2012 17:26

    Alltså, jag är en riktig rööööv i min familj.
    Vi borde älta det där snart. Över en bib typ.
    Krampårej!

    SvaraRadera
  10. Guldiz - det vore så väldigt fint, det.

    SvaraRadera
  11. Åh, känner igen så mycket alltså!
    Det här med att känna sig som den med skyhöga förväntningar. Eftersom jag är hemma om dagarna blir det lätt så att jag bygger upp MYCKET höga förväntningar om hur kvällen ska förlöpa då min kille kommer hem. Hur vi liksom ska kasta oss i varandras famn och han ska DYRKA mig för att jag lagat mat, matat barnet osv. osv. Men så går människan in på toa och skiter i 30 min det första han gör! Sen kommer han in i köket och ba: "jag är så jävla trött!" Känner liksom hur min sinnesstämning ba körs i botten. Och så blir jag surig, utan egentlig anledning. Jag har ju inte informerat honom om mina förväntningar, hur sjutton ska han kunna veta?!

    SvaraRadera