måndag 13 februari 2012

Hej bloggen.

Puh, mäktig dag. Har svinmycket att göra på jobbet just nu och i dag bröt Nils långdragna förkylning ut i något slags klimax. Så jag fick hetsfixa det mest akuta på jobbet för att komma hem och underhålla en mycket_understimulerad Bossa. Vi handlade och lagade fiskgratäng (eller ja, jag lagade hon och klängde på mig och försökte krypa in i ugnen), bultade på bultbräda, kröp in och ut ur hennes tält och sjöng Emilsången jeeettemånga gånger.

Om Nils är lika sjuk i morgon som han är just nu måste jag vara hemma från jobbet. Undrar om man måste ta karensdag för det? Eller funkar det som vid vabb?

På tal om att vara sjuk. What's up med min hypokondri post-Bossa? Den är helt bananas. Jag har väl alltid varit något hypokondrisk, men nu har det gått överstyr. Så fort det gör ont på något konstigt vis är det cancer. Och så kan jag inte sova eftersom jag inte kan sluta tänka på det.

Just nu är det ett obehag i högersidan som spökar. I cirka tre månader har det känts som ett tryck i sidan. Ibland som håll och ibland som mensvärk, fast bara på högersidan. Jag har redan varit på vårdcentralen en gång och läkaren avfärdade det som tillfälligt tarmbesvär. Men jagvetintejag. Tre månader? Tycker också att det blivit värre. Nästa vecka ska jag träffa en gynekolog och ta cellprov och be att hen kollar rubbet.

Anledningen till att jag skriver det här är för att jag får för mig att om jag säger det högt så är det inget farligt. Tråkiga besked ska komma som en chock out of the blue, för så är det på film. Så nu när jag har bloggat om det så kan det inte vara något farligt. Visst?

Hur som: det är SKITJOBBIGT att vara hypokondrisk. Hur slutar man vara det?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar