tisdag 27 september 2011

Att förstöra ett barn.

Jag tittade på svenska Hollywoodfruar i går och har tänkt precis som Margret. Att vi måste prata om Gunilla. Jag tål rätt mycket vad gäller effektsökeri-tv. Men gårdagens avsnitt var… djupt obehagligt. Och inte på Lyxfällan-gud-vilken-car-crash-som-jag-inte-kan-låta-bli-att-förtjusas-av-sättet. Utan mer ledsen-sättet. Är det inte för hemskt? Är det inte för mycket galenskap?

Att som stage mom/dad säga att ”det är hon själv som vill det och sekunden hon säger att hon vill sluta med sången/dansen/tennisen så får hon det såklart, hon är inte tvingad till något!” är så himla bull. När man är barn är föräldrarna (oftast) de viktigaste personerna i världen och man vill inget hellre än att pleasa dem. Att som åttaåring säga till sin mamma att man inte vill sjunga längre, när mamma beter sig som Gunilla Persson, är helt evinnerligt svårt. För om man säger att man vill sluta, så säger man samtidigt att man vill ta ifrån ens mamma något. Man förstår att man gör henne ledsen.

Mina föräldrar pushade aldrig mig i någon speciell hobby-riktning. Jag och min bror fick gilla och testa allt, vilket vi också gjorde. Vissa veckor tror jag inte att mina föräldrar gjorde mycket annat än att rodda med våra sporter/musiklektioner/scouterier – hell, det var inga höjda ögonbryn ens när jag ville gå i kyrkans fredagsgrupp, trots högst icke-troende päron – och jag kände aldrig att jag var tvungen att vara bäst, eller ens bättre än någon annan. Det var bara heja-heja och pepp från föräldrarna.

Ändå var det musik och pingis som blev absolut viktigast för mig, och musik (trumpet och piano) och pingis som var allra svårast att ge upp. För jag visste att det var det som betydde mest för mina föräldrar. Trots att jag lika gärna hade fått hålla på med judo. (Jag minns inte ögonblicket jag bestämde mig för att sluta med judo, men jag kommer mycket väl ihåg känslan av att berätta för mamma att jag ville sluta spela trumpet.)

I alla fall. Att som Gunilla Persson säga att Erika får sluta med artisteriet när hon vill, eller att som random förälder i ”Toddlers and tiaras” säga att deras döttrar absolut inte måste göra pageants är så otroligt ogenomtänkt. Jag kan sträcka mig till att säga att de är dumma. Idioter hela högen.

Tack för mig.

Ps: Hej vad jag redan nu tacklas med det här vad gäller Bossa. Jag vill så det värker att hon ska bli fri, men gud vad svårt att bete sig så att hon inte påverkas av mina reaktioner eller hur jag är och vad jag gillar. En sak är säker och hon ska få testa allt och hon ska aldrig få höra ”vad GLAD jag blir av att se dig spela fotboll” utan mer ”har du roligt?”.

Ps igen: Hoppas att hon inte vill börja med hockey. Verkar segt att tillbringa hela livet i en ishall.

Uppdatering: Ewonne skriver också om det.

3 kommentarer:

  1. OMG! Du har gjort det igen. Hittat en underbar serie. Innan var det Sister wives. Nu denna om små barn på skönhetstävlingar. Jag älskar det! Älskar det.

    Spelar ingen roll om du kan andas så länge du är vacker... Så måste vi börja säga till våra döttrar omgående om vi ska få in dem i tävlingen!

    SvaraRadera
  2. Motvalls - I can't not look at it.

    Mamma - kram!

    SvaraRadera