tisdag 16 augusti 2011

Jag vill ju vara en carefree prick. Lovar.

Ojoj, trots att jag med helt rent samvete kunde ha låtit Nils tagit första passet så studsade jag upp när Bossa vaknade kvart i sju i morse. Detta eftersom jag kom på mig med att sakna vardagsmorgnarna med pyssel på golvet, kaffe och Nyhetsmorgon och sedan väcka Nils.

Det tog... cirka en timme (och en diskmaskin, en tvättmaskin, maniskt plockande, tre bajsblöjor, uppackning av gamla väskor, torkning av bänkar och bord i köket) och sedan var man liksom där igen. Jahadå, man är jag!

Tankarna som kom var:

Men alltså, jag skippade alla spelningar efter Pulp i lördags för att orka upp på enda lediga tåget mot Värmland i söndags för att hämta hem vår dotter. Jag tillbringade de tre svettigaste timmarna i mitt liv ensam med en rastlös och övertrött Bossa på tåget i går. Jag kunde inte ens kissa fast jag ville.

Varför kunde inte jag få komma hem till en ren och prydlig lägenhet? Eller ja, den hade inte ens behövt vara superstädad, men dammsugen? Och lite dammtorkad? Med rena köksbänkar och ingen disk någonstans? All tvätt (inklusive rentvätten från före WoW som nu låg och blandade sig med ny smutstvätt) ren och ihopvikt? Bossas matstol avtorkad och flugfri med dynorna tvättade? Ett städat badrum? Eller åtminstone avblaskad toastol och handfat och rena handdukar?

Ett kylskåp med frukost i? Och de basala Bossa-varorna i skafferiet?

Rena sängkläder?

NÄR JAG HADE EN HELT ENSAM DAG I LÄGENHETEN FÖR NÅGRA VECKOR SEDAN TVÄTTADE JAG TILL OCH MED FÖNSTER!!!

Eller ja, ett fönster. Men det var det som sitter i balkongdörren och det var supersmutsigt.

Sådana tankar kommer.

Och så vaknar Nils och så säger man ingenting utan kör på den här fantastiska i stället: biter ihop och surar och svarar med iskall ton "nej, jag vet inte om vi kan göra så mycket, det finns ju en del att pyssla med här hemma" på frågan "vad ska du och Bossa hitta på i dag då?".

För man vill ju inte vara en bitterfitta.

Obs: man är fortfarande jag.

Och så går Nils och dottern somnar och man stressar ihop det sista och lägenheten ser okej ut och disk- och tvättmaskinerna brummar och man hinner till och med duscha och görakaffe-spillautkaffe-göramerkaffe och sedan bara:

Lip. Kan jag inte vara lite tacksam för det som är bra (cirka allt) i stället för att gå och sura ner mig över sådant som på dödsbädden inte betyder skrot?

Och också:

När jag börjar jobba igen. Ska jag då lägga lönen på psykolog för att "få upp humöret" eller på städhjälp för att slippa?

9 kommentarer:

  1. Åh jävlar. Igårkväll låg jag å bittrade så jag knappt kunde somna över att solrosen inte hade fixat med foton på Edith när jag var borta i fem dagar med henne i Amsterdam. Fem dar då jag inte hann öppna min bok en enda gång å aldrig åt en varm måltid. Fem dar då han fick vila, hänga med vänner, gå på kräftskiva å bio osv. Men det är ju klart, han kan inte vara tankeläsare å veta att just det med fotona kändes viktigt för mig.

    I vårt fall är det solrosen som plockar, städar å tycker vi ska ha fint hemma. Han städar. Å jag ringer in städerska med jämna mellanrum för storstäd. Däremot planerar solrosen inte. Skriver inga listor. Strukturerar inte upp saker (i alla fall inte som jag). I höst är han föräldraledig. Då har jag meddelat att han blir ansvarig för de sakerna. När vi båda jobbar får vi dela upp på nåt vis.

    Å nånstans vet jag ju att allt kommer bli gjort. På ett eller annat sätt. Cheetahn kanske inte får färgkoordinerad poppig klädsel. Presenter kanske blir inhandlade i stället för hembakta. Men han kommer lösa precis allt på sitt sätt.

    Lägg hellre pengar på städhjälp säger jag.

    SvaraRadera
  2. Jag älskar dig för att du skriver sånt här, Maria. Det är så himla ärligt och fint och du behöver ingen psykolog. Lägg pengarna på en Rut för bövelen!

    SvaraRadera
  3. I hear ya! Men en Rut für alle, säger jag.
    Fasiken vad mycket enklare livet blir, hemma slipper vi mycket av mitt tjafs och Ds surande för att jag tjafsar.

    SvaraRadera
  4. Städhjälp!!! Vilken dröm.

    SvaraRadera
  5. Uppskattar jättemycket att du skriver sånt här.

    Så jävla sorgligt att Rut ska vara lösningen, men ja.

    SvaraRadera
  6. Herregud vad man (läs: jag) känner igen sig (läs: mig).
    Men ibland kan det vara bra att inte lägga upp allt på bordet. I synnerhet när man är så förbannad. Det brukar sällan sluta i något konstruktivt, om man inte anser att hysteriskt storhulkande, som brukar vara resultatet i mitt fall, som konstruktivt. INGEN ska behöva städa sitt eget hem. Det är en mänsklig rättighet eller nåt. Eller borde vara i alla fall.

    SvaraRadera
  7. Alltså, jag tycker det är så modigt av dig att erkänna sånt här. Känner preeeecis samma sak, ganska ofta, men vågar sällan skriva om det. Men nu har jag gjort det för att du inspirerade mig. Det är så synd att du inte bor i Stockholm (eller jag i Göteborg). Tror vi hade blivit bra vänner.

    SvaraRadera
  8. Åh vad bra att det finns fler kvinnfolk som vågar sätta ord på den där känslan. Här är det min man som tjatar om städhjälp medan jag ba: neeeejj, jag måste göra ALLT själv. Och sen åker jag iväg med barnet en vecka och mannen har mage att gnälla om att hans jävla skjortor är smutsiga.

    Åh. Tack för att du skrev det här.

    SvaraRadera
  9. Å, herregud, igenkänningen! Fan vad du är bra.

    SvaraRadera