tisdag 30 augusti 2011

Hon är alltså förkyld. Ingen fara. Men tydligen mer än vad jag klarar av?

Jag känner att jag var lite orättvis mot Bossa i förra inlägget. Hon har faktiskt varit glad också. Som här, när hon leker med lådorna i byrån under tv:n.

Men på riktigt så har jag inte sedan koliktiden tvivlat så här mycket på mina egenskaper som tålmodig mor. Jag fick liksom be Nils komma hem tidigare från jobbet för att jag höll på att få ett panikbryt.

Bad honom också köpa med sig läsk och mjölkchoklad.

Nu dansar han och Bossa och jag kan andas igen. Jag har sagt det förut, men... ensamstående föräldrar, ni är mina idoler.

3 kommentarer:

  1. Kära kusse, att bryta ihop och komma igen hör till föräldraskapet. Att känna sig misslyckad och ensammast i hela världen likaså. Trots att man älskar dem så mycket, så himla kluvet.. / Styrkekramar i massor från Johanna

    SvaraRadera
  2. Jävla gullig när hon är glad i alla fall!!!!!!!!1111

    (Det är meningen att man ska må dåligt av bebiskrik. Det är naturens fiffiga sätt att göra så att mammerna försöker hjälpa naturen.

    Tack naturen ...)

    SvaraRadera
  3. Johanna - det låter som dåliga arbetsvillkor, det där. Vad är det för jobb vi har skaffat oss? Livslångt uppdrag också.

    Olga - jag har hört det, att bebisskrik ligger i toppen över ljud vi reagerar kraftigast över. Tack naturen.

    SvaraRadera