fredag 10 juni 2011

My morning jacket

Jag är "lite" sur i dag. Ska jag berättar varför? Det är väl lika bra.

Jo, jag fick ingen sovmorgon (en av oss får sova till åtta varannan dag) i morse eftersom Nils inte orkade gå upp med Bossa och i stället försökte få henne att somna om i sin säng (som står bredvid vår säng). Och nu sticker Nils till Halmstad för att hänga med sitt gamla band hela helgen vilket betyder att jag får sova minimalt närmsta dagarna. Dessutom vägrar Bossa somna förmiddag nu. Hon har varit trött sedan åtta, men en timmes vyssning har inte hjälpt. Jag har till och med varit ute och gått med henne på kullerstenarna i Haga. Just nu ligger hon och gnyr i vagnen i sovrummet. Nej skriker!

Brb.

Testar att lägga henne i sängen igen och sitta bredvid och sjunga videung med datorn i knät i stället.

Var var jag? Jo, det där med att Bossa inte vill somna nu är ju inte Nils fel. Men att jag inte fick sova mina viktiga morgontimmar är däremot det. Och det andra, att Bossa inte vill somna nu, känns mycket värre pga min trötthet.

Två positiva saker i stället:

1. I natt sov jag utan sådan här. Det är ett genombrott för mig som använt nässpray varje dag i flera år. Bonusinfo: drömde om nässpray i natt. Gabriella hade en flaska som on sprayade med, men jag kom inte åt den.

2. Receptet från i går levererade. Utan att överdriva var det den godaste pasta jag någonsin ätit. Och då hade vi inte ens i pancetta, utan någon slags fläsk.

Men vet ni? Jag kan allt hitta något negativt i det här också! För punkt numer två resulterade inte bara i världens godaste middag, utan också i att köket ser ut som ett härke i dag. Så så snart jag fått bananpannkakan i spjälsängen bredvid att somna (har försökt i en timme och sjutton minuter nu) så har jag massa kastruller och diverse att diska. För det är väl så det ska funka? Den som lagar maten tar hand om disken och köket efteråt. Inte?

3 kommentarer:

  1. ah, jag känner med dig. faktum är att jag känner som dig/kommer att känna som dig sååå ofta i höst när jag och babylon + hund blir ensam hela dagarna och några kvällar i veckan. åh va jag inte längtar. men tänk vad mycket man fixar ändå! förstås ingen tröst just nu, men ändå. *försöker peppa*

    SvaraRadera
  2. I know, man fixar verkligen egentligen nästan vad som helst. Fast, åtminstone för mig, så är det oroväckande många gånger det känns som att jag fixar det "för att jag inte har något annat val". (Lex: förlossningen, att bli sydd i könet, kolikperioden, bajsa efter att ha fött osv.)

    SvaraRadera
  3. Ja, men så känner jag också, typ: "alternativet är ju döden så nu rider jag ut det här".

    SvaraRadera