torsdag 19 maj 2011

Om Bon (hej Ola)

I dag blev jag klagad på, på Facebook, för att jag inte skrivit vad jag tycker om Bon än.

Och vem är jag att inte lyssna på sådana önskemål? Sådana där härliga ord som får bloggen att kännas som ett jobb? Ingen, säger jag. Ingen!

Så här tycker jag om Bon:

* Den är svår att "komma in i". 20 sidor annonser_utan_uppehåll följs av uppslag med text på ena sidan och helsidesannons på motsatssidan ända fram till första modulen som dyker upp utan ingress. Svårt att fatta vad man läser.
* Med det sagt så älskar jag ändå första modulen. Gillar simpliciteten i att dra stort på en porträttbild och sedan kortfattat förklara varför den personen är värd uppmärksamheten.
* Annan sak jag älskar: att de tänkt till kring vem som utför intervjuerna. När Jonathan Safran Foer ska intervjuas är det inte vilken reporter som helst som gör det, utan de kastar in Jonas Hassen Khemiri och bygger vinkeln kring att Jonas och Jonathan egentligen är samma person, typ. Väldigt clever, tycker jag. De låter också redaktören bakom Candy intervjua han som gav ut Destroyer. Smart.
* Stundtals blir tilltalet dock borderline pretto. Som i Hausswolff-intervjun eller i samtliga modereportage. Eller så var jag bara inte på humör när jag läste just de prylarna?

Allefall:

Betyg över lag: 3/5
Chans att jag köper den igen: medium till god

3 kommentarer:

  1. Bon var väldigt (nåja) subversiv när den kom och hade lite nya spännande vinklar på mode och kultur. Sen kändes det som att det mest handlade om att visa fula kläder på ett arty sätt. Då slutade jag prenumerera. Har dock köpt senaste numret för Saras kusin är på framsidan och i ett av modereportagen! Agnes heter hon. *stolt by association*

    SvaraRadera
  2. Johan - coolt ju!

    Ola - men nej! Inte skämmas.

    SvaraRadera