torsdag 5 maj 2011

Bossa 2.0

Jag tror nästan att Bossa börjar utveckla personliga preferenser vad gäller litteratur, för hon rullar typ jämt fram till bokhyllan och rotar. I dag drog hon först ut Magnus Ugglas bloggbok och började störtgråta och kastade bort den. Sekunden senare drog hon fram den här:

Slutade gråta och...

... ba "MUMS, GILLAR DEN HÄR!".

Det tyder väl på god smak?

Förresten, livet alltså. För bara fyra-fem månader sedan trodde jag på riktigt att jag aldrig skulle kunna ta med mig Bossa ut på grejer, planera min dag eller någonsin uppleva en tillvaro utan sju-åtta timmars skrik per dygn. Trodde heller inte att jag och Nils någonsin skulle få styr på hennes dygsrytm eller att vi ever again skulle få umgås om kvällarna utan att någon av oss bar på ett skrikande barn i babybjörnen.

Det värsta var känslan när Nils gick till jobbet och jag var helt förtvivlad för att jag 1. undrade hur jag skulle överleva dagen ensam med skrikbebisen och 2. var svart av avund för att Nils fick gå till jobbet och komma bort från det jobbiga.

Nu ba:

* Vet nästan alltid varför Bossa är ledsen när hon är det, vilket hon är rätt sällan nuförtin.
* Vet hur hon "funkar" vad gäller mat och sömn och kan (oftast) planera dagen om jag skulle vilja det.
* Kan utan problem ta med henne på grejer och hon behöver inte ens vara tvärtrött och sova i vagnen när jag tar med henne.
* Upplever det som att min bebis gillar mig och Nils och livet i allmänhet.
* Och framför allt: är inte så jävla orolig för allting hela tiden.

Om någon som läser här just nu lever med kolikbebis så vill jag säga så här: DET GÅR ÖVER. Lovar. Det sa i och för sig alla till mig också, när jag var i det, och det hjälpte mig inte då. Men det kanske hjälper någon annan. Upprepar: det går över. Större bebisar vinner över små bebisar vilken dag som helst. Amen.

3 kommentarer:

  1. Underbart! Och så sant. Grattis till att ni tagit er igenom första tråkiga halvåret. Ert första halvår har varit värre än jag upplevt med nåt av mina två barn pga av koliken, men första tiden är hur som helst urjobbig. Men nu blir det bara bättre och bättre. Och fatta skönt att sluta oroa sig och noja över allt, det tar ju så mycket energi!
    Kram på dig och grattis till att ha fått livet tillbaka så att säga :-)

    SvaraRadera
  2. Grååååt vad skönt att läsa.

    SvaraRadera
  3. Karin - tack! Och du hade rätt hela tiden: stor bebis kicks small bebis ass. Det blir ju bara bättre hela tiden. Får lite svindel när jag tänker på att hon bara kommer att bli större och större nu och att hon en dag kommer att prata med mig. Herregud. Lyckorus och mysiga känslor.

    Hanna - älsk på din blogg! Ska genast lägga in den i min läslista. Jag är också från Värmland, förresten. Jobbade i Karlstad ett tag (på VF).

    SvaraRadera