söndag 3 april 2011

Känslorna

Nils var ute och ölade i går. Det sista jag hörde från honom, vid 23-tiden när jag gick och la mig, var att han skulle vara hemma vid midnatt. Obs: jag frågade/tjatade inte om när han skulle komma hem, utan det var han som sa't.

Klockan två gick jag på toaletten. Då var han inte hemma.

Klockan 3.30 gick han och la sig.

"Men gud vad sen du är, jag har varit superorolig och inte kunnat sova!" sa jag då.

"Men varför ringde du inte om du var orolig?" sa han då.

Och det är ju en befogad fråga. Varför ringde jag inte?

Kanske för att jag inte låg sömnlös av oro. Kanske för att jag låg sömnlös och tänkte på att nej, nu blir det så här igen. Nu kommer du att sova till efter ett i morgon och då har halva Bossas dag gått och så missar du hennes lunchmatning igen, fast du sa i dag att du ville mata henne i morgon. Och så blir det inte den där fina familjedagen där vi kanske går på stan och köper en våroverall till Bossa eftersom affärerna nästan stängt när vi väl kommer ut ur lägenheten. Och någonstans mitt i allt det här känner jag mig så himla sårad för att du väljer att stanna ute de sista timmarna hellre än att komma hem tidigt och gå upp och hänga med mig och Bossa på förmiddagen. Och eftersom du sa i dag att du inte skulle bli så sen i natt så hann ju hoppet tändas, du vet.

Fan.

Å andra sidan. Någon gång måste man väl få vara ute hur länge man vill och sova hur länge man vill?

Han kan ju inte hjälpa att jag inte kan sova längre än till nio längre, ens när jag får chansen.

Men samtidigt så vill jag inte sova mycket längre än till nio när det är min tur att ha sovmorgon, för jag älskar att komma upp om helgdagarna och kunna umgås med både Nils och Bossa - samtidigt.

UUUUUääää, jag hatar den här känslan. Känslan av att vara en glädjedödande kontrollpolis samtidigt som jag känner mig sårad och ledsen.

Kanske ska jag bara slappna av lite?

Ja?

Om cirka en timme och tio minuter vaknar Bossa. Snälla söta rara oroliga dumma kropp - kan du komma till ro såpass mycket att jag får sova kanske 45 minuter åtminstone?

6 kommentarer:

  1. Jag vet inte vad jag ska säga för jag är inte i din sitatution. Men tycker att de där känslorna kan finnas i en relation utan barn; man (jag) orkar inte vara "unnsam" hela tiden, ibland bara vill man att han ska välja att vara hemma fast man (jag) sagt att det är ok eller till och med bra att han går ut. Så dumt. Men så mänskligt? Bra att prata, vara ärlig, berätta... Tack för att du vill dela med dig.

    SvaraRadera
  2. Jag tror att alla har dem, de där känslorna.
    Och jag tror faktiskt också att det är lite typiskt kvinnligt.
    Som om det är hormonellt ibland.
    Bra att du pratar med Nils om det.
    Han kanske inte förstår dig, men då vet han hur du tänker.
    Däremot kanske han inte kommer ihåg det tills nästa gång. ;)
    KRAM!

    SvaraRadera
  3. Älsklingen! Det är milsvid skillnad mellan vad huvet säger och hjärtat skriker! Du behöver inte alltid vara logisk och reagera rationellt. Skrik. Nita Nils. Dumpa hämndlystet Bossa på bakfull make med bajsig blöja. Det behöver man ibland. Och Nils fattar!

    SvaraRadera
  4. Näej jag tycker också att det är fördjävligt när någon prioriterar att bli full (och speciellt bakfull & sova hela dagen) före att umgås med sin familj. Har s.a.s. redan de känslorna trots att bebin inte är ute. :)

    SvaraRadera
  5. Tack för att ni tar er tid att kommentera. Ni får mig att känna mig lite mindre crazy bananas.

    Usch, just nu känns det som att jag går omkring och förasöker vinna "vem är det mest synd om"-tävlingen hela tiden.

    "Jaha, du är trött sa du - men jag var minsann uppe nio gånger i natt!!!"

    "Ser du vad fint det är i köket, det var JÄTTEMYCKET disk till dess att jag tog tag i det."

    Osv.

    Och så förr eller senare (oftast förr) ballar jag ur i en ångesturladdning och öser ur mig skit eller gråt. Sedan blir jag superblödig och snäll/gullig ett tag och sedan börjar det om.

    Det låter spännande att vara gift med mig, inte sant?

    SvaraRadera
  6. Men Maria, va är det att stressa upp sig för? Nästa gång så väck honom och påmin med sockersött röst att att han hade bett att få mata Bossa när det är dags för lunch, sen kan du lämna dem två, ta en vanityfair eller New Yoker, sätta dig och sörpla latte och ha lite tid för dig själv medan pappa får peta i bossa maten och sedan kan de båda sova lite middag efteråt tillsammans :-)

    Lite dåligt samvete, lite hämnd och mycket kvalitets tid för alla tre!!!

    SvaraRadera