tisdag 1 februari 2011

Jag vaknar också av att hon gnyr till i sömnen, trots att jag sover med öronproppar

Ah, mamma vaknade strax före sju och tog bebis. Jag fick sova två timmar till och sitter nu och frullar och surfar medan mamma packar in Bossa i overall för en utomhustupplur. Älskar att hon börjar jobba halv ett de här dagarna och älskar att hon älskar Bossa.

Men en grej: att jag ändå vaknar vid nio? Varför inte sova till 12 när jag har chansen? Lord knows att det bor en långsovare i mig. Till för cirka fyra månader sedan var det sällan jag upplevde en helgförmiddag i vaket tillstånd.

Vet inte vad det är, men något primalt i mig vill hela tiden "tend to the baby". Trots att jag vet att hon har det skitbra utan mig så måste jag liksom se henne för att veta att hon är okej. Så fort jag vaknar till det minsta så ser jag hennes ansikte framför mig och börjar tänka på hur hon mår och vad hon gör. Är hon hungrig? Sömnig? Glad? Arg? Vill hon leka med apan? Och så måste jag gå upp och kika.

Undrar om det här är en spädbarnsmammagrej eller om det kommer att hålla i sig for life?

Ansiktet på mina näthinnor typ jämt. Tidigare var det ofta jobbet jag tänkte på omedelbart efter att jag vaknat. Det här är ju bättre, måste jag säga.

2 kommentarer:

  1. på nyårsdagen råkade jag somna om runt sju snåret när barnet ville upp, och vaknade själv först vid elvasnåret och förstod ingenting. svägerskan hade passat ebbe och jag hade inte ens..reagerat på att jag bara sov. gött. så jag tror det där värsta småbarniga går över. nu kan jag njuta av sovmorgon igen, tjoho! innan var jag mer där du är nu. typ..erbjöds sovmorgon och gick upp..en timme senare..

    SvaraRadera