onsdag 12 januari 2011

Nej, sådan här vill jag ju inte vara

Oj vilken bitterfittedag jag rullar ut framför mig i dag. Usch, den där gnagande känslan av att situationen är så_himla_orättvis, den är riktigt obehaglig och osympatisk.

Den utlösande faktorn? Nils snoozade i morse. Han passade på, eftersom han sov i andra rummet.

Jaha, så han tog en halvtimmes sovmorgon? Det är väl ingen stor grej?

Nä, såklart att det i en vanlig värld och med vanliga hormoner inte hade varit en stor grej. Men nu är det så här, att allt jag kan tänka på är att jag ALDRIG kan ta en sovmorgon. In fact så kan jag aldrig veta säkert när/om jag får sova överhuvudtaget.

Den där jävla valfriheten. jag tror att det är den jag är bitter på. Dels att han HAR en valfrihet och sedan att han emellanåt väljer något annat än oss, hans familj. Att han väljer att snooza i stället för att pallra sig upp och till exempel diska undan från i går eller göra i ordning frukost till mig. Vet ni vad jag PASSADE PÅ att göra medan Nils passade på att snooza? Jag tog vara på att morgonen är Bossas bästa stund, rent humörmässigt, och städade i köket samtidigt som jag slängde i mig en tallrik flingor medan hon satt i babysittern på köksgolvet. För sådant går inte att göra sedan när Bossas humör hunnit dala och hon kräver konstant TLC och ögonkontakt. Och eftersom köket såg ut som en röv efter middagen jag lagade i går när Bossa somnat så var det tvunget att göras. Av någon... Men visst, snooza är ju också viktigt. Om man inte tar sovmorgon någon gång så kan man ju bli spuertrött och kanske inte orka med sitt jobb. MEN TESTA ATT INTE SOVA MER ÄN ETT PAR TIMMAR I STÖTEN I TRE MÅNADER FÖRST SÅ FÅR DU VETA VAD TRÖTT ÄR.

Förlåt att jag skriker. Det har börjat skrikas här bredvid mig också, så jag måste överrösta.

Förresten, tänk om jag inte orkar med mitt jobb?

10 kommentarer:

  1. Jag har skräck för att inte få sova om/när jag får barn. Jag lider verkligen med dig, även om det är till noll hjälp. Sen vill jag också säga att jag tycker att du är himla modig och bra som skriver om sånt här och inte bara gullegull. Som barnnovis vill man liksom veta vad man ger sig in i bortanför bebislukt och knubbiga lår. Tack.

    SvaraRadera
  2. Inget kan få en så jäkla crazy och i princip personlighetsförändrad som att inte få sova. Och i alla fall hemma hos oss är det då vi börjar millimeterjämföra allt, när vi är som tröttast. För fasiken vad orättvist det kan kännas. Min onge har vaknat en miljard(okej liten överdrift, snarare tio till tjugo) gånger varendaste natt. Nu är hon nästan ett och verkar precis ha fattat att på natten går det bra att sova.

    Men den där känslan att känna sig så jäkla skör och helt inte som sig själv. Hatar. Hoppas att din dag blir lite bra ändå.

    SvaraRadera
  3. Åh Maria, jag känner med dig.
    Jag fattar vad du menar. (Fast egentligen inte samma sak för jag inte har barn). Idag fick jag ett sånt psykbryt på min man att jag kände svart, mörkt och djup hat.

    Vi arbetar helt olika tider, vilket gör att jag kliver upp själv varje morgon medan han sover hur länge han vill. Plus att han var ledig denna dag och lovade att ta hunden.

    Så jag kliver upp, har jobbat typ tolv timmar, inte sovit för han har typ legat PÅ mig hela natten och inte vaknat när jag försökte väcka honom. Ska jobba typ 12 timmar även idag och är trött som ett as.
    När jag kommer ner har han ätit upp de sista brödet och inte tagit fram mer ur frysen. Ja, det är töntigt att bli sur. Men jag ville bara gråta för att jag får ingen frukost. FÖR MAN KAN INTE VÄRMA EN HEL LIMPA I UNGNEN! Har inte råd att köpa frukost ute.
    Tar min frysta matlåda för att springa till jobbet och då ropar min man från sovrummet. "Kan du gå ut med hunden innan du går." JAG. VILL. DÖDA. HONOM.
    Så det slutar att jag skriker åt honom med mitt låga blodsocker.

    Nu har jag dåligt samvete över att jag är en sån jävla bitterfitta. För han egentligen gör massor. Jag kommer hem tilllagad mat, städad lägenhet m.m.
    Men det räknas liksom inte. För den enda jag kan tänka på är att jag är hungrig, trött och har åtta timmar kvar att jobba.

    Jag hatar att vara bitterfitta men kan liksom inte stoppa mig...

    / sur_tant_77

    SvaraRadera
  4. Linn, Karin och Candy TACK för att ni är så fina och tar er tid att skriva peppande och igenkännande kommentarer här. Det gör mig dag så himla mycket. Fan vad gulliga ni är. Haha, nu grinar jag också. Typiskt.

    SvaraRadera
  5. Jag har sovit 2 h det senaste dygnet. Asså verkligheten i detta nu. Ej ok.

    SvaraRadera
  6. Denna kaos du beskriver är vi många som känner igen oss i. Det är kaosartat att få barn både utåt och inåt. Livet förändras drastiskt och man har svårt att inse det. Finns ingen back på livet.

    SvaraRadera
  7. Jag kan bara hålla med alla andra: vet precis vad du går igenom. Jag ville döda min man för han fick vara ensam i bilen och lyssna på (vilken) musik (som helst) när han åkte till och från jobbet. JUST för jag inte kunde VÄLJA att göra det. Känslan av att förvandlas till någon förbittrad skata är för jävlig! Prata med honom, säg som du känner - utan att börja böla (vilket jag aldrig klarar av).

    KRAM

    SvaraRadera
  8. Hejsan!
    Jag vet exakt vilken känsla du pratar om, det är fruktansvärt att känna sig som en bitterfitta. Men jag kan trösta dig med att det har lugnat ner sig med utbrotten sedan jag slutade amma. Jag kan fortfarande bli mer eller mindra rabbiat för att pappan "väljer" något annat i bland, men inte på samma sätt!
    I dom stunderna tänker jag ju inte på att jag minsann kan sticka hemifrån när jag vill mer eller mindre, utan hotar mer eller mindra med att jag ska börja hänga i tvättstugan (ljudisolerat)!
    Jag tycker du är strong som skriver så ärligt om hur det faktiskt är att få barn, vilken omställning det faktiskt är!
    Kram på dig!
    /Jenny!

    SvaraRadera
  9. Nej usch man får känna så.
    Det är ju sjukt orättvist. Faktiskt.
    Sedan när han är pappaledig är ungen stor och äter fast föda och kan prata. Man ba kul att ta skrik och sömnlöshetsperioden.
    Det är svårt att få det jämställt när en mamma måste vara hemma första tiden (om hon vill amma i alla fall).

    SvaraRadera
  10. Körven: NOT ok!

    Anonym: True! (Är det moster, förresten?)

    Jenny: Jo, jag pratar med honom. Och han är jättebra. Men jag tror att det är svårt att fatta exakt hur det känns.

    Jenny: ATT jag längtar efter att sluta amma. Känns som att övergången kommer att bli ganska smärtfri. Hon vill liksom redan hellre ha flaska än tutte ibland.

    Olga: Eller hur. Mitt värsta nu är anspänningen för om/när hon kommer att skrika nästa gång och att det då ofta inte finns någonting_alls som funkar. Det och att det är klurigt att underhålla och stimulera henne. Det känns som att de båda problemen försvinner nästan helt med en ettåring.

    SvaraRadera